Jag har inte kunnat blogga på flera dagar. När jag skulle skriva nåt, släcktes Firefox ner. Jag har gjort allt det där som jag "ska" göra. Jag har provat och provat igen. Stängt av och börjat om. Sovit på saken flera nätter. Men. Samma resultat hela tiden. Så fort jag klickat fram den där funktionen, där jag är nu, och skullat skriva nåt, så har programmet bara stängt av sig.

MEN. Jag har ju lyckats för nu kan jag ju skriva. På något vis har jag överlistat systemet. Vad jag gjorde? Jag laddade  hem ny programvara. Jag använde Firefox 2.0 (ännu ett öppen källkod-program) och jag har just lyckats ladda hem en färskare version, Firefox 3.0.1. Jag är så stolt, för det skedde inte helt utan krångel. Men nu så. Jag lyckades. Alldeles själv. Jag känner mig som ett teknikgeni.

Och när jag ändå är i hög tekniksjälvkänsla... Det är riktigt spännande med den nya hemsidan för företaget. Drupal verkar vara imponerande användbart för oss. Och himla lätt att göra ändringar i, inte bara på en enstaka plats utan i hela systemet. En ny huvudrubrik är inte längre förenat med timmar/dagar av omprogrammering sida för sida. 

För flera år sedan skaffade jag Dreamweaver för att kunna påverka utseendet på hemsidan. Det var ett proffsprogram, och jag är inte proffs, men jag unnade mig det i alla fall. Jag  har varit nöjd, so far. Minns att det minsann kostade åtskilliga tusenlappar. Drupal kan mycket mer och är gratis. Förutom en ganska vanlig hemsida med information i olika flikar, har vi nu en officiell blogg och ett rikhaltigt material för våra konsulter som man behöver en egen kod för att nå. Vi kan skapa intern bloggfunktion, ha projektportaler och vårt konsultmaterial kan ha flexibel tillgänglighet, vilket passar himla bra. Vi har därmed olika tillgänglighetskategorier och dessutom varierande användartillstånd - skriva, redigera och ta bort. Mycket flexiblet. Jag är så pass mycket av teknikgeni att jag begriper att njuta av möjligheterna. Än så länge finns hemsidan bara på demo på två språk och är inte officiellt publicerad ännu.

Bloggarna som jag redan publicerat idag skrev jag egentligen för någon dag sedan. Nu gäller att jag själv ska ge mig ut i vampskogen själv. Nu är det ingen konst att få den träning jag så väl behöver. Det är svårt att hindra mig. I vardagsrumsfönstret ligger två bakplåtar med trattisar på tork. Dom ska bli fler.

Idag ska min kompis AH och jag ut i svampskogen. Blåsan får tycka vad den vill om den saken. Skogsvandring, jippi. Är inte hösten en fantastisk årstid? Luften är kyligt klar, vädret är det hålligång i och snart börjar färgerna explodera. Hösten är verkligen min tid. Den är lång och går så sakteliga in i den mer kontemplativa vintern då vi får anledning att bona in oss och tända ljus. På andra sidan året blir det ljusare och ljusare och det har ju sin tjusning. Våren är en transportsträcka till sommaren, som ger den där härliga återhämtningen. Men i princip är sommaren också en transportsträcka. Till hösten. Som är NU. Jippi.

Jag tycker att det är riktigt roligt att krypa in i det där nya systemet, Drupal, för vår hemsida. Jag börjar förstå vilken nytta det kan göra för oss. Men ingenting är bara ros. Det är sådär systeminriktat så det blir lite statiskt också. Förr (ännu synligt på webben, för vi har inte offentliggjort den nya hemsidan än) hade vi en knallblå bakgrund på förstasida och vit bakgrund på resten. Nu får vi vitt genomgående. Det är lite synd. Men fördelarna överväger. Det har varit mitt knep och knåp den sista tiden. Samtidigt har jag haft fullt upp med jobb i olika skeden. Jag har varit i huvudstaden två dagar, i regionhuvudstaden två dagar och suttit hemma en dag vid telefon och dator.

 

Den här arbetskapaciteten innebär att jag mår bättre än på länge. Fast jag har känt av att jag går över mina gränser. Koncentrationssvårighet och trötthet slår till och blåsan har åter börjat knota. Har svag gulpkänsla i den och lite taggtråd då jag kissar. Men bara små hullingar. Nu undrar jag om det är för att jag flängt omkring så dant, släpat på väskor och rört på mig mer. Blåsan gillar ju inte mekanisk nötning. Den vill att jag sitter still eller allra helst ligger och sover. Den är inte alls ett bra stöd för ett rörligare leverne. Det kan ju också vara en ny infektion i uppseglande. Och jag som ska till huvudstaden redan på måndag igen. Måtte den hålla sig i schack. Jag har ett par veckor nu när jag passar på att vara i farten. I oktober vet man aldrig. Då är det titt i blåsan igen och då får jag igen göra mig beredd på ett nytt läge. Så det är NU som gäller. Och jag gläder mig verkligen åt det. Äntligen lite arbetsro. Med åskmuller i bakgrunden.

Det råder OS-feber och Kina–feber och jag vet inte-vad-feber.

Men jag är mest bara febrigt glad av att jag är så pass frisk som jag är. Och så håller jag på att ordna med den där professionella bloggen.

 

Det ena har gett det andra och till slut blev det så att vi byter grundsystem för vår hemsida. Min öppna-källkod-freak till son och företagets internetleverantör har rekommenderat ett systembyte och vi håller nu på att lägga om alltihop till Drubal. Det ska därmed inte hänga på mig att göra ändringar, vi kan ha flera grupper av interna användare, vi blir tvåspråkiga och så får vi den där bloggfunktionen som vi själva vill. Flera funktioner ligger och väntar på att bli tagna i anspråk. Och det här gör jag fast jag egentligen inte begriper nånting av det här. Annat än på ett mycket översiktigt plan. Jag förstår att vi bygger ett mer systemiskt inriktat hemsidessystem. Och det passar oss i flera avseenden.

 

Alltmedan det pågår OS i Kina och krig i Georgien. Och lyckorus i mig. lyckOruS

Jag valde för drygt ett år sedan att börja blogga för att lära mig mediet, hur kontaktvägarna kan gå och vilka typer av kontakter och det kan ge upphov till. Ett år senare är jag begajstrad och bestört. Mediet är både fantastiskt och fullkomligt vidrigt sjukt.

 

Jag har fått vänner för livet. Ni vet själva vilka ni är. Det är väl bara fantastiskt.

 

Jag får också märkliga kommentarer som t ex den i föregående blogg. Jag skriver där om min cancer som jag mirakulöst överlevt so far. Kommentaren handlar om Johans nakenblogg och jag erbjuds rösta på bästa tatueringen. Så här ser kommentaren ut och jag väljer att ge Johan lite extra publicitet för att åskådliggöra vad jag menar.

 

Postat av: Johan - NAKENbloggen

Rösta fram den hetaste tatueringen!
http://blidsberg.blogg.se/2008/august/tattoo-och-de-nominerade-ar.html#comment

2008-08-20 @ 09:13:36
URL: http://blidsberg.blogg.se/

 

 

!

 

Tack för erbjudandet, men… Va fan. Det är ju absurt. Helt sjukt. Jag förstår ju att Johan strösslar ut sitt erbjudande till alla som bloggar, utan att veta vad de bloggar om. Och det är just det som blir så sjukt. Jag skriver om hyfsat existentiella djup och om min överlevnadskamp och får kommentarer från det ytligaste av ytliga håll.

 

Jag skönjer en trend. De främlingar som kommenterar min blogg är nästan uteslutande kroppsfixerade ungdomar som gör vad som helst för att man ska titta på dem i deras blogg. Mest tjejer. Flera lyckas också. De kan få många tusentals beundrare. Utseendeindustrin satsar på dem som levande reklampelare. Några blir förmögna på kuppen. Det här gör mig bestört. Kroppsfixeringen och intresset för att duga via ett utseende gör mig luttrad. Snälla ungdomliga kroppsfixerade vänner. Byt spår! Snälla dreglande utseendekonsumenter. Lägg av.

 

Summa sumarum. Bloggen som medium erbjuder verkligen både ris och ros. Jag väljer att behålla rosen och skippar riset.

För ett år sedan fick jag de första klara beskeden om att jag hade omfattande avancerad blåscancer och att min blåsas framtida öde hängde på gärsen. Jag tog till mig stundens allvar och gjorde mig beredd på att mitt liv kan bli kort.

 

Nu, bra precis ett år senare, kan jag konstatera att det gått himla bra. Alltså vad cancern anbelangar. I höstas artbestämdes den värsta av tumörerna till en T1G3 och döptes till Fulingen. Jag fick 6 veckors grundbehandling med BCG-medac och därefter är jag konstaterat cancerfri efter undersökande TUR-B operationer i december, april och juli. Jag kan helt enkelt inte ha fått bättre besked, så här långt. Det som jag för ett år sedan förberedde mig för har inte alls inträffat. Varken vad cancern eller mitt allmäntillstånd anbelangar. Helt oförberett är jag cancerfri men inte alls besvärsfri.

 

Jag har varit långt mer besvärad än vad jag hade fantasi till att förbereda mig för, trots min läkarens klarspråk om att det kan bli besvärliga tider. När jag ser tillbaka på året som var, tänker jag på all värk, alla trängningar, alla penibla situationer och all oro med förberedelser inför att blåsan kanske ska bort. Jag har varit så besvärad att min läkare inte sätter in de uppföljningsbehandlingar som den normala behandlingen föreskriver. Inte än.

 

Och faran är inte över. Men första året är avklarat. Nästa steg är att klara de första tre åren. Inte förrän efter tio år blir jag friskförklarad.

 

Just nu är blåsan så pass lugn att jag kan ta till mig glädjen över att det går så bra, trots allt. Första och farligaste året är passerat. Ur cancersynpunkt kan det helt enkelt inte vara bättre. Det är en helt fantastisk delseger.

Livet är roligt att leva. Det flyter på i en behaglig takt. Just nu.

 

Jag kan hålla min blåsa en bra stund och har tämligen normala kissvanor. Det är helt otroligt och jag njuter ofantligt.

 

Jobbet känns inspirerande och kul. Hösten är en stor och rolig utmaning och jag håller tummarna för att min hälsa står mig bi. Igår träffade min kollega och jag en coach. Men det bara funkar inte. Vi håller på att lära oss något om varför, efter alla tillfällen av välvilligt stöd, som hamnar så snett och då vi bara kännt oss dumma. Nu står vi med stolthet upp för att inte göra som vi blir tillsagda.  Vi har börjat formulera oss. Det ligger olika uppfattningar i botten om hur världen hänger samman och hur företag kan utvecklas på en dynamisk marknad. Det handlar om linjärt eller komplext tänkande. Tror vi. Det känns som flyt att ha kommit på varför de här coacherna utgör gnissel i maskineriet och att vi nu tillåter oss att gå vår egen väg.

 

Min dotter ringde igår och berättade om en framgång. Hon skissar på ett projekt där hon skulle verka för stimulans och utveckling av ung dans i det län där hon är verksam. Projektet skall bidra till att göra länet känt i danskretsar i mellanmjölkens land. Hennes roll är den konstnärliga ledarens för ett mindre danskompani. I projektet finns inbyggt kontinuerlig dokumentation med bild och film som läggs ut på Internet och bl a görs tillgänglig på olika ställen där ungdomar härjar. Igår var hon på ett möte med en förening som gärna tog på sig rollen att vara projektägare. - Vi kan bara inte neka. Projektet är helt inom ramarna för våra stadgar. Fortsätt du med dina planer. Det är OK med både ett- och flerårigt projekt. Vi är PÅ, sa dom.

 

Jag blir alldeles uppåt. När dottern var här hos mig för några veckor sedan hjälpte jag henne att formulera sig skriftligt kring projekttankarna. Vi gjorde ett bra grundjobb. Jag frågade och skrev ned det hon sa till mig. Projektet tog form av ett treårigt projekt. Och nu känner jag mig delaktig och gläds verkligen med henne. Vilket flyt.

 

Hennes pojkvän har också flyt i tillvaron. Men det vill jag inte skriva närmare om för allt är så hemligt och det vill jag absolut respektera.

 

Mina andra barn och respektive har vad man kallar flyt i tillvaron. På olika sätt. Det är så stimulerande att få deras rapporter.

 

Tänk vad ett förbättrat tillstånd i en blåsa kan leda till. Snacka om att tillvaron hänger samman på ett komplext sätt. Snäll blåsa – flyt i jobbet och tillvaron i stort.

Nu är jag på väg hem. Bil, buss, tåg, annat tåg, buss, taxi och vips är jag hemma. Jag har avslutat sommarsemestern med vistelse hos min son O och sonahustru C. Det har varit utomordentligt trevligt, som vanligt.

 

Igår fick jag mig en rejäl uppgradering av min garderob. De tog mig till en affär där kläderna fullkomligen hoppade på mig. Jag är 5000 kr fattigare och ändå hjärtans glad. Hade inte C stoppat mig och sagt att det räcker nu, så hade det kanske blivit ännu fler plagg. Hon hotade mig med att O skulle bli nervös, om jag förköpte mig. I min garderob finns nu en medeltidsinspirerad och ändå mycket modern aftonklänning, en konstnärligt sneddad röd tröja, en ännu mer konstnärligt skuren svart kofta där man kan drapera sig med kragen, en vit sommarklänning och sist men inte minst en svart och ett bredrandigt överplagg i gråbeige och svart. Jag tror att min kollega kommer att vara nöjd med mig. Hon är inte alltid nöjd med min sjaviga klädsel.

 

Vi fick oss en svamptur också. Det blev en skörd på närmare 10 liter kantareller med inslag av Karl-Johan och taggsvamp. En fikatur till Cs föräldrar föregick gårdagkvällens kräftor. Trevligheterna var liksom uppträdda på ett band.

 

Idag har jag jobbat en sväng med min dataleverantör, dvs sonen. Det har handlat om företagsbloggen, om en engelskspråkig hemsida, om ett nytt system för att hantera hemsidan vid namn Drupal etc. Jag blir lätt överhettad i hjärnan av sånt, men tvingar mig till en stunds fokusering på sånt jag begriper så lite av. Nu kommer jag hem med information till min kollega som jag knappt kan beskriva själv. Hej och hå.

 

Hos sonfamiljen äter man gott. Jag menar väldigt gott. Typ extremt gott. C har hållit på med en matblogg en tid. Hon reser genom Sverige och världen med smaklökarna i högsta beredskap. Hon läser om mat och mathändelser och hon vet var man köper vad.

 

Innan jag åkte fick vi en lunch i all enkelhet. C lagade en italiensk pastarätt med fänkålssalcicca från Hötorgshallen tillsammans med en vitvinsbrässerad fänkål med vitlök och chili. Blandat och upphottat med pasta, rukola och svindyr olivolja. Riven pecorinoost från Hötorgshallen på toppen. Med iskall cider till. Eller som O uttryckte det. Pasta med italiensk korv och grönsaker.

Nu är en knapp veckas forskningsfunderingar avslutade och det vanliga livet börjar.

 

Det började illa. Eller krångligt skulle jag kanske säga, för att inte skrämmas. Jag skulle fixa några dokument på engelska i mitt layoutprogram och det bara vill inte ta emot texten. Jag kan inte klistra in. Det har jag alltid kunnat tidigare, men nu vill det sig bara inte. Har provat med att formatera om. Nu ska jag strax ta till sista åtgärden, nämligen att stänga av datorn och starta om. Stön. Ser med fasa hur jag behöver sitta och skriva in textmassan manuellt. Den tiden har jag liksom inte. Eller, jag har inte lust till sånt slavgöra. Tänk, förr i tiden när dessa skrivbiträden satt och skrev av och om och om igen i det oändliga. Det är tider som jag varit med om.

 

Under veckan har jag träffat en inspirerande förebild. Förebilden är en dam i min ålder som det var verklig fart på. Och hon har ingen blåsa sedan 9 år tillbaka. Alltså inte sin egen blåsa. Däremot har hon en sån där som är gjord av hennes egna tarmar. Hon hade värre cancer än jag. Hennes blåsa med flera inre organ togs omedelbart efter att cancern upptäcktes och hon hade lymfom också. - Det är ju lite småallvarligt, sa hon. Och ja, jo, det är det ju.

 

Hon fick cellgifter som gjorde att hon spydde som en katt i ett år, som i ett slag tog 30 % av hennes hörsel och sabbade njurarna en del. Mina problem tycks som rena lyxproblemen i jämförelse.

 

Men det var som sagt fart på henne. Hon reser och jobbar och har sig. Hon kissar genom sitt sugrör i magen och behöver tänka på att inte bli alldeles överstressad, för då säger njurarna ifrån. Men annars så. - Det är år och dar sen jag mått så bra som jag gör nu, sa hon.

Jag lärde mig en självklarhet som jag bara inte tänkt på. Det går både nerver och blodkärl i den där konstgjorda blåsan. Hur fan går det till? Men hon har ju rätt. Skulle det inte göra det, så skulle blåsan ruttna bort och det går ju inte. Helt enkelt ett litet mirakel.

 

Det var mycket inspirerande att träffa denna nioåring som mådde så bra och som det var sån fart på.

Jag har ett recept för alla uttråkade i livet. Ett recept på spänning. Gör så här.

 

Du går ett forskningsseminarium under några dagar i Mellansverige. Dagen slutar vid kl 17 och du har två timmar på dig att ta dig till en sjö hos en av arrangörerna där det skall ätas middag tillsammans med övriga seminarister. Du ser till att få bilskjuts och anländer i god tid. Alltså mycket god tid. Alldeles för god tid, typ 1, 5 timme i förväg. Du får veta att inget är klart än och att det inte är läge att hjälpa till.

 

Då föreslår din chaufför att ni ska dra iväg på upptäcktsresa in i skogen (läs för att röka en cig). Toppen, tycker du, som suttit stilla hela dan och tänkt abstrakta tankar så hjärnan blivit överhettad.

 

Sagt och gjort. Det blir några kilometers biltur och en kort cigarettrökt promenad i skogen. Men! Kolla! Här växer svamp. Gula kantareller och en hel drös andra svampar också. Det visar sig att din chaufför är en baddare på svamp. Hon kan skilja på aspsopp, björksopp, tegelsopp och jag-vet-inte-vad-sopp. Hon berättar med förtjusning om tvåstjärninga och trestjärninga svampar som ratas av den stora allmänheten, som bara plockar kantareller. Du rodnar lite i ditt inre.

 

Plötsligt kommer din chaufför glädjestrålande emot dig och berättar i rika ordalag om det praktexemplar av rynkig tofsskivling som hon har i handen. Inte så stor, men mycket bra för att åskådliggöra alla delarna. Den vita stammen, kjolen, hatten med en aning mörkare beige färg mot mitten. Och den förträffliga smaken. Kan med fördel ätas rå i sallader. Trestjärning.

 

- Wow, säger du, kan den ätas rå? Du bryter en bit av hatten och börjar mumsa. Tugg tugg. Hm. Intressant. Aningen pepprig smak, känns det som. Din chaufför tar också en munsbit och ni står där i skogen, båda två, och tuggar på var sin bit svamphatt.

 

Då säger plötsligt din vän åt dig att spotta. Och du gör det. Hon säger åt dig att inte svälja saliv heller. Ni går mot bilen under tystnad och ni spottar då och då på marken. Vid bilen tittar din vän med påträngande min på dig och säger.

- Jag vill tala allvar med dig. Vi har ätit en giftig svamp och tycker att vi ska magpumpas.

- Men snälla nån. Låt oss först ringa och kolla med nån som kan hjälpa till i bedömningen. Sjukvårdsupplysningen t. ex.

 

Ni befinner er i trakter där det på mobilen står Endast nödsamtal. Och då bestämmer ni er för att åka tillbaka till värdens stuga och ringa på stationärt nät. Sagt och gjort. Bilturen tillbaka går i ett gehuj medan ni ivrigt spottar all saliv genom bilfönstret. Allt kommer inte där det ska och ni skrattar hysteriskt. Du säger nåt käckt med att nog för att du gjort dig beredd att dö, men inte trodde du att det skulle bli just nu av en svamp. Ni hushållar med toappappret ifall ni skall börja kräkas och kommer på att det är Giftinformationscentralen som skall ringas.

 

Väl framme möts ni av en uppklädd värd som envetet vill att ni skall gå in en annan ingång och motta välkomstdrinken. Din chaufför tittar stint på honom och lyckas förmedla att ni har andra planer. Var är telefonen och var är två alldeles vanliga glas? Glasen ska ni spotta i, men det förmår ni inte förklara utan stänger i stället in er i världens kontor och fortsätter att spotta.

 

Nu kontaktar din chaufför Giftinformationscentralen. Dvs på 118 118 säger dom att det är 112 som ni ska ringa. Det har du erfarenhet av.

- Säg bara att vi ätit giftig svamp och behöver prata med nån för att få råd.

 

Djävlar i det. Det dröjer inte många sekunder förrän någon lyssnar och ger råd. Hur såg svampen ut? Det pratas om nån sorts flugsvamp. Hur mycket åt ni? Bara nåra kubikmillimeter. Vad kan hända er och när? Som mest kan ni bli lite på pickalurven med den ringa mängd svamp ni fått i er. Hur är det med alkohol? Det är inte farligt med alkohol, men det kan vara svårt att urskilja den ena berusningen från den andra.

 

Ni andas ut och minglar med de andra som inte har en aning om att ni kanske ska dö strax. Och ni dricker vatten hela kvällen. Den artar sig till en trevlig tillställning och sällskapet får ta del av damernas skildring att de kanske kommer att bli på pickalurven. Och naturligtvis varför.

 

Mot kvällningen är det dags att åka hem. Det är bortåt 10 mil som skall avverkas, faktiskt. Även den resan går i ett gehuj. Du kommer hem till de dina, och ni delar frikostigt med er av dagens händelser. Svärdottern är alldeles trött efter en personalkonferens bland idel nya människor. Men det där med svamp tar priset. Svampboken kommer fram och ni är överens om hur liten faran är och ni skrattar gott åt tanken på två tanter som kommer till ett sjukhus och vill bli magpumpade. Oj oj. Det skulle se ut det.

 

Då ringer din chaufför och låter ännu allvarligare. Hon VET nu att det är lömsk flugsvamp ni ätit. Det är den dödliga svampen med giftet som slår ut levern. Hon vill absolut att ni skall fara in till sjukhus och magpumpas.

 

Du lyckas övertala henne att ringa ännu en vända till Giftinformationscentralen. Jo då. Har ni ätit en sockerbits stor bit, så. Men det har ni ju inte. LÅNGT därifrån. Du menar med bestämdhet att det är lugnt och att nån magpumpning inte är aktuell. OK då.

 

Sen går du och lägger dig och konstaterar att du sitter på världens erfarenhet. Är det lite tråkigt och händelselöst här i livet kan du alltid hetsa upp dig med att tro att du ska dö av en liten liten flaga av eventuellt farlig svamp.

Sitter på tåget mellan två huvudstäder, den i mellanmjölkens land och den i påturvandrarnas land. Om drygt två timmar är jag framme i den ort som skall förnöja mig med seminarier om forskning inom orgnanisations- och beteendevetenskap.  

 

Igår hände det så mycket att jag blev alldeles snurrig och snurret höll mig vaken flera timmar i natt. Flera av tankevirvlarna hör jobbet till och dem skriver jag inte om här.

 

Under gårdagens konsultmöte pratades min läkare och jag vid. Situationen upphör aldrig att förvåna mig. Min läkare har, i samråd med kollegan PL, bestämt att låta mig vara obehandlad ännu en tid för att ge blåsan en chans att läka. Men hon vågar inte lämna den utan tillsyn nå länge, så i början av oktober vill hon titta in i den igen. Med instillation av Hex-vix innan. Förhoppningsvis behövs bara tas cellprover då, vilket gör ingreppet till en cystoskopi utan TUR-B operation. På begriplig svenska innebär det att hon tittar in i blåsan och får hjälp att se nya cellförändringar av ett medel som sugits upp i blåshinnan och som, med speciell belysning,  gör att cellförändringar syns extra bra. Hon tar bara några cellprover utan att klippa köttstycken ur blåsan.

 

Jag är lättad och gillar tanken på att lämna blåsan ifred ännu ett tag. Jag är helt och hållet med på den uppgjorda behandlingsplanen. Det är som att hela kroppen vet om den är redo för dessa lutbehandlingar. Och ännu känns den inte redo. Den vill vila en tid till.

 

Min läkare ville att jag skulle lämna kissprov så snart det går på ett ställe där dom sätter fart på provtagningen så att svar kmomer redan på fredag. Det avgör den närmsta tidens medicinering. Hon rekommenderade urologen i den stad där min son bor och där jag skall bo hela veckan. Jag laddar för en offensiv kommunikation på detta för mig nya ställe, så att dom behandlar mig så där okonventionellt som min läkare vill ha det. Har namn på urologer som ska ta hand om mitt kissprov. Hur ska det gå utan att det tar bort värdefull seminarietid?

 

Vidare har jag fått nya direktiv på medicinering och har en drös mediciner att hämta ut på första bästa apotek. Det är skönt att min egen urolog kan det här digitala recept. Sådan medicin kan jag hämta ut var som helst. Passar en som är på resande fot.

 

Min dotter T började jobba igår. Hon behöver en bostad och tittade på en förstahands-lägenhet på 65 kvm igår och ska titta på en andrahands-lägenhet på 30 kvm i morgon. Dessutom planerar hon att driva ett projekt som behöver kommuniceras i stort sett omgående. Mågämnet ringde för att klara tankarna kring olika jobbalternativ. Han hålls på halster av uteblivna besked om jobb i den stad där min dotter har jobb, ett jobb som han allra helst vill ha. Andra arbetsgivare i andra städer rycker i honom och vill att han ska ge besked. Hans jobbplaner styr dotterns och deras boende. Vilket tjorv.

 

Jag njuter av att följa dramatiken på distans och tycker det är skönt att det inte handlar om mig. Jag har det tillräckligt osäkert och spännande som det är. Och just nu njuter jag av den nya behandlingen som innebär utebliven behandling.

Nu är tidig måndag morgon och jag skall strax packa för att åka till kungliga huvudstaden i jobbärende. Det viktigaste är dock samtalet med min läkare som ska föras på telefon i eftermiddag. Tro vad hon tycker om de förslag jag kommit med. För jag har naturligtvis gett uttryck för mina, läs jobbets, behov och önskningar. Hon får vara mer på min sida, så är jag på jobbets. Jag vill skjuta på behandlingarna några veckor så att dom skall ställa till det lite som möjligt för jobbet.

 

Vidare har jag nu bestämt mig för att resa vidare och bli forskningsseminarist. Jag tror mej om att orka delta hela långa dagar bland nördar inom mitt fackområde. Jag har kommunicerat med seminariets värd. Hon var en av mina forskningshandledare då det begav sig för mig. Jag gav uttryck för glädjen att jag faktiskt KAN komma trots att det sett så omöjligt ut ett tag. Hon mailsvarade med ett glädjefnatt och berättade att en av deltagarna på seminariet – jag fick namnet – också kommer, trots att hon har liknande problem som jag.

 

Va! En bli-frisk-syster på forskningsseminarium för nördar! Finns såna? Är det sant? Det ska bli intressant.

Tiden rinner liksom iväg. Nu är ju faktiskt början på hösten här och jobbsäsongen har sparkats igång. Mina nära och kära som flitigt besökt mig börjar troppa av. Min dotter åkte igår. Mågämnet flyttar ikväll.

Fredag till lördag träffades vi fem kollegor och la upp strategi för att göra uppdrag av ett treårigt ramavtal vi nyligen fått. Vi höll till på en ö i den Västerbottniska skärgården hos en av kollegorna.

 

Motvilligt packade jag min väska fredag morgon. Kände mig varken kry eller redo för att prata jobb. Och jag vet ju så lite om vad jag orkar och kan. Besvärligt var ordet. Hem kom jag som en ny människa. Dels har blåsan tagit ett förbättringsskutt och dels har vi bara haft det så himla härligt, att jag vet inte vad. Nu är jag faktiskt sugen på att jobba.

 

Nu kan jag också glädjas åt att mitt envetna bloggande förmodligen varit till professionell nytta. Mina kollegor kläckte idén att vi skulle blogga professionellt. Och, ja, jag vet ju hur man gör och har tänkt till en del om etiken kring bloggande. Så det gick lätt att bli konkret kring det hugskottet.

 

Nu kommer jag att ha ett forum för mina professionella funderingar som jag konsekvent utelämnat här. Känner mig riktigt inspirerad. Och jag kommer att ha vattentäta skott mellan denna blogg och den professionella bloggen. Här är jag hemlig om min identitet. Vill inte bli sökbar med mitt namn kopplat till min bli-frisk-resa. Där kommer jag att vara tydlig med min egen identitet och i allra högsta grad vara sökbar. Däremot kommer jag inte att identifiera andra, t ex kollegor och kunder. Här är det bara jag som bloggar. Där kommer vi att vara ett helt gäng som bloggar på samma blogg och det kommer att framgå vem som skriver vad. Vi kommer att ha ett professionellt tema där. Här kan jag skriva om vad som helst, utom om jobbet.

 

Det känns stimulerande att jag lärt mig något som vi kanske kan ha nytta av. Det känns roligt och spännande att börja jobba. Det är skönt att hela jag mår bättre. Kanske orkar jag vara på de där seminariedagarna i mellansverige, som jag inte trodde mig om att orka med för bara någon dag sedan. Seminarierna handlar om forskning inom mitt fackområde. Hur intressant som helst.

 

I morgon ska jag prata med min läkare. Antar att jag då kommer att veta mer om när behandlingarna skall börja. För jag utgår att det är behandlingar hon tänker sig nu när jag fått besked om att jag är cancerfri. Behandlingarna är orosmolnen i horisonten. Just nu skiner solen på mig. Och tänk att jag får mig ett forum att blogga professionella tankar i. Jippi. Inte här. Men där.

Igår var min kära kollega hit och vi sparkade igång jobbsäsongen lite försiktigt. Ångesten över osäkerheten i höst är påtaglig. Vi har ringat in de veckor som ur jobbsynvinkel vore bäst att få BCG-instillation. Dvs de veckor då behandlingen gör minst skada. Kanske har jag ändå mest ångest över att få behanadling över huvud taget. Upplevelsen i våras då blåsan blev galen spökar fortfarande.

 

Tisdag tre veckor efter TUR-B-operationen måste jag erkänna att jag är betydligt bättre. Jag tror inte läöngre att jag är felbehandlad. Men jag håller på att klättra efter väggarna för att läkningen går så förtvivlat långsamt. Jag får spunk av att vara så fysiskt inaktiv. Igår insåg jag när jag lade mig på kvällen att jag inte legat på sofflocket alls på hela dagen. Men då var jag verkligen tröttgrinig.

 

Äter fortfarande max dos smärtstillande och blir grinig om jag inte gör det. Blåsan har fortfarande svidande lut i sig. På en punkt gör det tandvärksont, särskilt då jag kissar. Jag tror att det är nypet intill urinröret som retar. Är jag trött så krampar blåsan gärna och det kommer lite blod.

 

Men allt är lättare och mindre än tidigare. Särskilt då smärtstillande tabletterna gör maximal nytta. Lättnaden gör mig frustrerad. Hjärnan vill mycket mer än blåsan. Jag brukar säga så här

- Nä nu skippar jag det här och sticker ut och springer en mil i motionsspåret istället.

Men ännu bråkar blåsan för mycket med mig för att jag skall göra verklighet av de rejäla motionstankarna.

 

Det är så trevligt att ha dotter och mågämne här. Jag får i alla fall intellektuell stimulans. Dotter T håller på att skaffa bostad i Örebro. Hon börjar jobba nästa vecka och har ingenstans att bo. Tips mottages tacksamt. Tillsammans har vi ett alldeles särskilt projekt vi håller på med på dagarna när mågämnet är på sitt jobb. Han är pianist på en veckolång master class för blivande operasångare. Tillsammans med en känd operasångare OP och en litteraturvetare AO är han ledare för kursen. I söndags öppnade de med en konsert i regionhuvudstaden och mågämnets mamma hämtade upp oss båda. Min dotter och jag har tänkt åka dit idag och lyssna på en öppen klass. I morgon kommer ledarna hit på middag. Det ska bli så trevligt. Det motverkar känslan av spunk.

Några timmar senare hände allt i ett slag. En läkare P ringde upp för att ge mig svar på PADen. Ingen ny cancer i något som helst stadium. Med andra ord är jag cancerfri även nu.

 

Jag är ju en person som har mål i mun och det slapp ur mig att jag trodde han ringde för att prata antibiotikabehandling. Men så var det alltså inte. Fick veta att läkare LD gått för dagen. Så jag passade på att ventilera mitt problem med denne P. Han hade journalen framför sig och så fick han min beskrivning av förlopp och medicinering.

 

Hans bedömning var att jag fortfarande har en hel del värk från oläkt blåsa. Han kunde se att det var taget ett rejält köttstycke (prov) på ett ställe alldeles intill mynningen för urinröret vilket kan förklara både värk och trängningar. Han skulle vilja avvakta åtminstone till efter helgen innan ordinationen av antibiotika ändras. Läkning tar tid, menade han.

 

Och NU förstår jag det. När jag tänker efter så vet jag ju att min blåsa tar enormt lång tid på sig att läka. Jag var så sent som 1 april sårig och oläkt efter TUR-B-operationen 13 december, alltså efter 3 ½ månad. Nu har det gått bara dryga två veckor.

 

En stund senare satt jag i bil på väg att besöka mågämnets mamma uppströms älven. Messade min vanliga läkare KÅ och berättade den glada nyheten om PAD-provet. Hon ringde omgående upp. Hon ville höra min röst bakom de informativa raderna i mobilen. Hon kunde bekräfta resonemanget som läkare P förde och komplettera med information om antibiotikamängd och –behandling. Jo, läkning tar tid och det tar också lång tid att bli av med infektion i en sårig blåsa. Den får liksom fäste där. Därför dessa långa behandlingar som jag får.

 

Och det är märkligt. Jag har visserligen fortfarande lika ont, men det är som om inställningen och tålamodet förändrats. Nu känns det med ens uthärdligt. Det är skillnad på en värk som beror på läkning med lite infektion i jämfört med att tro att jag är läkt men att en ilsken, kanske resistent bakterie härjar i mig, beredd att vandra och förstöra mina njurar och som inte får rätt antibiotikabehandling.

 

Plötsligt oroar jag mig inte längre för orsaken till det onda. Det är helt OK, om än besvärande, att ha ont i en CANCERFRI men oläkt blåsa.

 

Nu ska jag efter bästa förmåga försöka glädja mig över det utomordentligt trevliga beskedet och en tid till glömma att jag snart skall behandlas (september) och vilka kroppsförnimmelser den behandlingen kan ge upphov till. Det tar vi då.

 

Oh, vilket härligt besked. Men oh-j för närmsta framtiden.

Glädjen och lättnade blev kortvarig. Igår var en bakslagets dag. Ondare igen. Suck.

 

Har ringt avdelningen och det råkade vara rond då. Väntar på att bli uppringd. Känner mig ointressant och bara till besvär. Och det gör faktiskt rejält ont, både i viloläge och då jag kissar. Nattvandrar ca en gång i timmen. Trängningarna är intensiva, men varierar ändå i styrka och utdrivningskraft. Äter fortfarande max dos smärtstillande för att inte bli alltför grinig. Det känns lite tröstlöst.

 

Ringde också syster M, som kunde sitta på besked om PAD, dvs svar på TUR-B-operationen. Men, nej.

 

Ah-j.