Kontext

Fredagen var en rolig dag. Inte för att jag riktigt vet varför och kanske det är just det som är det roliga. I alla fall hände följande.

 

1 Svarade på min urologs mail om att sköljprovet såg bra ut. Eller med hennes ord: Cytologin visar som förut lätta cellförändringar, som jag tror har inflammationsförklaring. Inga tumörceller. Vi vidhåller lagd planering!”

Det innebär att nästa koll görs i december.

 

2 Chefshandledning som var engagerande. Känner rätt stor samhörighet med den chefen jag handleder.

 

3 Ett förutsättningslöst möte om ett projekt, som jag kanske eventuellt skulle kunna vara inblandad i. Det är nu jag får spunk, för nåt mera komplext får man leta efter. Och det är då jag går igång och blir alldeles förtjust. För att ge en hint, så handlar det om ett samhällsomdanande projekt om samhällsservice inom flera närbesläktade branscher, med medborgar- och medabetarfokus om utveckling av verksamhet, organisation och modern informations- och kommunikationsteknik i samverkan mellan många olika huvudmän, både offentliga och privata. Det är en närmast revolutionär utveckling som sker, mina vänner, utan att den får just några rubriker alls så här i valtider. Och det är något som kommer oavsett valutgång. Det är bara en fråga om hur fort och vilka som vill och kan vara med och påverka.

 

Det är inte precis så att det så lätt går att definiera ett uppdrag och heller inte så lätt att veta hur man med helhetsgrepp strategiskt ska ta sig an denna  munsbit och exakt vad den ska leda till. Och det är liksom det som är grejen. Svårt, skulle en del säga. Roligt och intressant, tycker såna som jag. - Vi har alla våra perverta lustar, kommenterade chefen då jag gav uttryck för intresset för det där otroligt komplexa. Vi får se vad det blir av det här.

 

Svart trumpetsvamp

 

4 Tog mig mot slutet av dagen ut en sväng i svampskogen där jag tänker så bra. Insåg att det här eventuella uppdraget nog är det roligaste som hänt på länge. Ett sånt kors-och-tvärs-uppdrag som jag omedvetet och medvetet letat efter och är öppen för. Dessutom på hemmaplan i midjan av mellanmjölkens land. Bingo. Å så hittade jag gul kantarell, trattisar och – värsta grejen – svart trumpetsvamp.

 

Skogsturen var alltså spännande i tankevärlden, men också i den fysiska världen. Såg några såna här krafsmärken. Björn? Hur färskt då? Valde att sjunga en liten här-kommer-jag-i stora-skogen-trallallalla-sång i avskräckande syfte.

 

En bit bort hördes folk med hund som närmade sig. Hade sett bilen med galler för hunden, vi stod på samma P-ficka. Den sprang fram och åter, morrade och gläfste och jag kände mig som en älg i jakttider. Insåg att det väl i stort sett är jakttider och att hundarna ska trimmas. Så min lilla skogssång blev tunn och svag för att inte dra hundens uppmärksamhet till mig. För en gångs skull kände jag mig lättviktig. Stundtals hade jag faktiskt kniven, alltså svampkniven, redo ifall hunden skulle komma rusande och gläfsa efter min strupe. Men den kom inte och jag kunde fortsätta att glädja mig åt den trevliga dagen och de fina svamparna. Svart trumpetsvamp hittar jag inte ens varje år. Den är mycket sällsynt i min värld. Jag torkar och strimlar den. God i sallader och vacker med strimlorna som bildar dekorativa svarta streck.

 

Summa summarum är jag sååå lycklig.

Jag har träffat en kompis som bejakat sina lustar. Inom loppet av några få år, typ två drygt, har hon skilt sig, avvecklat sitt företag, påbörjat ett nytt jobb, skaffat en ny pojkvän, hanterat barnens reaktioner på det och så har hon börjat BUGGA.

 

Hon är helt manisk på att bugga. Har gått kurs, tränar en gång i veckan och dansar ute på lokal 1-2 gånger i veckan. Reser runt om i länet tillsammans med likasinnade eller helt själv åtskilliga mil för att få ge utlopp för sina stuffande lustar. Hon säger att det inte går att deppa när man buggar.

 

Vi lunchade igår och jag må säga att det skvätte vitaminer runt henne. Trots att hon faktiskt dansat sönder höften. Hon föll i början på sommaren och fick en höftledsfraktur som opererats och nu är hon på g igen.

 

Det är faktiskt så att jag funderat om det här med att bugga skulle kunna vara nåt för mig. Jag som känner mig så energilös. Det var inte utan att jag otrivdes med att vara den håglösa och energilösa av oss två. Det är jag inte van att vara. Jag otrivs med det. Så nu undrar jag om jag ska bejaka stuffandets lustar.

Plansch ur Olof Rudbeck dy Portfölj med fågelplanscher

 

Var generation och person lever i sin egen bubbla av vad som gäller och vad som är av värde. Båda mina föräldrar var stolta samlare av antikviteter, mynt och frimärken, i den mindre skalan, men dock. De hade båda var för sig en våldsam övertro på vad prylarna var värda och vilket arbete som ligger bakom att få dem avyttrade. Man kan säga att de levde saliga i sin tro och slapp uppleva att de levde i en orealistisk bubbla.

 

 

Min mamma köpte ett fågelbokverk av praktfullt slag (bilden ovan). Hon var helt övertygad om att det var en mycket god investering och hon tänkte med tillfredställelse på den glädje jag skulle ha åt det förhöjda värdet. Den glädjen har uteblivit helt, kan jag säga. Hos mig har de bara samlat en ansenlig hög med damm och dåligt samvete. Samtidigt är jag glad att min mamma inte köpte ytterligare ett praktverk, om fjärilar.

 

Nu tar jag mig i kragen och ska äntligen avyttra den dammsamlande fågelboken. Det är inte vilken fågelbok som helst. Det är ett nytryck från anno 1985 av Olof Rudbeck dy 275 år gamla fågelbok (Fogelbok). Det är ett helt kit av 2 fågelböcker och en stor portfölj (nr 254) med en massa fågelplanscher med tryck i utsökt kvalitet. Min mamma betalade 1395 kr för fågelboken och 8 500 kr för portföljhen, alltså ca 10 000 kr, då, 1986.

 

Uppslag ur fågelbok I

 

Uppslag ur fågelbok II

 

Fågelbok I

 

Fågelbok II

 

Portföljen. Handtagen är trasiga, i övrigt är allt i toppskick. (Tror jag det... för det är ju ingen som någonsin tittar i detta mög och därmed ingen som har nött på prylarna)

 

Jag googlade lite och hittade en del uppgifter. En frågade om någon visste vad hennes portfölj kunde vara värd och en annan svarade att han själv provat och fått ett bud på 75 kr. På något annat ställe såg jag priset 2000 kr. På ytterligare ett ställe såg jag siffran 850 Euro. Allt pekar nog åt att kittet har ett värde långt under inköpsvärdet.

 

Nu undrar jag hur jag ska bli av med kittet till ett någorlunda pris på ett enkelt sätt. Nån som vet hur jag ska gå till väga? Efter att ha hintat på Facebook vet jag nu genom www.antikvariat.se att Fogelboken säljs för mellan 5000 och 10000 kr, i runda slängar. Får även tips på antikvariat på den hemsidan. Min fråga är nu - vill någon köpa Fogelboken direkt genom mig?

 

En knastertorr beskrivning av det jag avyttrar lyder som följer: Fogelboken I-II nr 254. Fogelboken I-II. Del I: Fogelboken. Del II: Historisk, konstvetenskaplig och ornitologisk kommentar av Tomas Anfält, Gunnar Broberg, Allan Elenius & Gunnar Brusewitz. Med förord av Thomas Tottie. René Coeckelberghs Förlag, Stockholm 1985. 165 planschblad, 3 sidor + 103, (8) sidor. Två volymer i förlagets mörkblå klotband med ryggtext i guld. I mörkblå gulddekorerad skyddskassett. Folio, 45,5 x 30,5 cm. Faksimileutgåva utgiven i 1499 numrerade exemplar. + Portföljen. René Coeckelberghs Editioner 1986. Faksimilutgåva innehållande naturtrogna kopior i skala 1:1 av Olof Rudbeck d.y:s fågelplanscher. 35 Färgplanscher. Kommentarer av Gunnar Brusewitz och Tomas Anfält. 32 sidor. Trådhäftad. Samlat i förlagets mörkblå sammetsfodrade gulddekorerade klotportfölj med skinnförstärkta hörn. tryckt i 1.499 numrerade exemplar. Elefantfolio. 93 x 63 cm.

Olof Rudbeck d y:s Fogelbok som påbörjades 1693, har aldrig tidigare publicerats. Efter 275 år föreligger den i faksimilutgåva.

I torsdags (förrgår) var jag med dottern och hennes vänner i Vitabergsparken (har varit i Kungliga Huvudstaden några dagar) och såg en konsert / föreställning eller vad det nu var för något som hette No More Lullabies. Temat var långsiktigt hållbar utveckling och artisterna filosoferade och agerade på temat. Härlig musik, tänkvärt mm. Kände mig hemma i ambitionen att ha ett större eller högre budskap, bortom viljan att bara bli känd själv. Och att artister och publik delar intresset. Så här beskrivs föreställningen

 

”No More Lullabies i Vitabergsparken samlar flera av Sveriges mest intressanta artister som genom musik och poesi vill inspirera till samtal, bortom politisk retorik, försvarsreaktioner och egenintressen.

Vi berörs alla av hur klimatet på vår jord förändras, på många ställen drabbas människor redan i dag. Det är dags att vakna. Vi behöver inga flera vaggvisor.

Medverkande: Ane Brun, Bob Hansson, Asha Ali, Emil Jensen, Jennie Abrahamsson, Rebekka Karijord, Dag för Dag, Wendy McNeill, The Tiny, Nina Kinert, Waterkings, Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert) m. fl.”

 

Blev alldeles förtjust i Annika Norlin som sjöng om brusten kärlek SÄKERT! Är du fortfarande arg. Hennes live-framträdande var långt mer gripande, med scennärvaro och publikkontakt,  än vad den här filmsnutten visar, men det var i alla fall den låten. En annan härlig låt är För varje Hjärtslag tillsammans med Anna Järvinen.

 

När jag nu googlar och kollar på Youtube förstår jag att damen är rätt känd och att det bara är jag som inte riktigt hänger med. Men en stilla undran får jag när jag tänker på artistutbudet på No More Lullabies. Ser vi en våg av kvinnliga trubadurer äntra scenerna runt om i landet? Som sjunger om hur svårt det är med relationer och om hållbar utveckling?

Här har jag gått och varit less och håglös inför arbetslivet. Har motvilligt åkt till Kungliga Huvudstaden för ett sedan länge inbokat möte med en snubbe jag bara hört talas om. Tips från en kollega, kontaktad av min delägarkollega. Jag har liksom bara åkt med. Hade inte fått till några andra matiga möten och ja, allt bara bekräftar att tillvaron i arbetslivet är motig.

 

Det började med att jag dök ner i deras hemsida. De har verksamhet i både Sverige och Danmark. Är resultatet av diverse företagssammanslagningar. Hemsidan gav mig tudelade känslor. Å ena sidan sade mitt väsen –JAAAAAAA, åt allt de skrev. Å andra sidan sa mitt väsen – Hjälp, vad har vi att komma med? Vi har just inga muskler och är mest bara kusinen från landet.

 

Efter mötet ser tillvaron helt annorlunda ut. Världen ser annorlunda ut. Det finns både hopp och det finns framför allt möjligheter. Karln var intresserad och skulle värva sina delägarkollegor att träffa oss igen och få prova på. De representerar möjligheten av potenta lekkamrater och en strategiskt intressant samarbetspart i Kungliga Huvudstaden, Drottning- och Prinsstaden samt sydvästra grannlandet. Jag känner igen mitt beteende. Jag är beroende. Möjlighetsberoende. Av det blir jag hög. Och rädd. Av det blir livet meningsfullt.

De senaste dagarna har varit som en skärrningspunkt mellan sommarledighetsaktiviteter och upptakt inför det vanliga jobbet.

Dottern har fortsatt tapetserandet i en rasande fart och tagit hjälp av nye vännen LG, ett nytt pojkvänsämne (?). Honom har hon hittat på Skogsnäs där han och i stort sett hela hans familj medverkat i Sången om Taråberg.

De hann mitt rum nästan klart innan de for söderöver och lämnade mig i en salig röra av damm, verktyg, prylar, möbler och kläder på fel plats. Tidsoptimismen är något som gått i arv.

De åkte till Skåne i förrgår för att delta i en fasters 50-firande på gården Moder Jord, ett systerkollektiv till Skogsnäs. Dottern får inside inblick i gröna-vågen-kollektivens historia. På moder Jord bor en farfar och farmor till LG. Det är samma Moder Jord som omnämns i Lukas Moodyssons film Tillsammans från 2000. I filmen finns en sekvens där olika falanger bråkar om TV-tittande. Ena falangen packar i vredesmod och drar vidare till Moder Jord, där man minsann inte tittar på TV. LG berättade att Lukas Moodysson researchade genom att bl a resa runt och samtala med folk i olika kollektiv. Från Skogsnäs fick han impulsen till just den scenen. Även fotbollsspelandet i snöglopp utan att vilja vinna är hämtad härifrån.

 

Det här var en utvikning. Åter till min skärningspunkt. Medan de tapetserade och jag laddade för att tätningslisa fönstren, jobbade jag både på gruppboendet och i mitt eget företag. Jag hade och nog också har motstånd mot det vanliga jobbet så det ryker om mig. På TV har jag hört en psykolog säga att det är klokt att tillåta sig att mjukstarta. Det var skönt att höra. Så jag mjukstartar alltså med relativt gott samvete.

Dottern  T och jag gjorde en utflykt till x-släktingarna nolaskogs. Det är alltså mina x-släktingar. För dottern finns inte det där x-et. Det gick till på samma sätt som det alltid gjort de senaste åren. Kaffe med många kakor på sal´n hos farmor. Därefter god och riklig middag hos faster med familj i gården ganska nära i samma by som på mål kallas In-i-pössan. (In i påsen, dvs utefter en återvändsväg på landet).



Här sitter jag i sal´n.                                        Foto Tuva Lundkvist                    

Ts kusin har gått och köpt en kvarn som han förevisade. Det är en fastighet med både boningshus, lagård, kvarn, fallfärdigt stall som hörde till kvarnen och skogsmark. Jag visar bara bilderna från kvarnen och dess närmsta omgivning.

Kolla bilderna från kvarnen. Så fantasieggande. Historiens vingslag flaxar. Jag kan inte tänka mig nån bättre och kunigare ägare. Skönt att inte behöva tänka på alla timmars arbete som väntar. Tänk dig ett öronbedövande forsdån till bilderna.



Bilden är tagen från bron som visas längre ner.    Foto Tuva Lundkvist

Inuti och runtomkring finns mängder med exempel på teknikhistoria. Olika sorters kvarnar har stått här och var. Inuti fanns den ena och den andra kvarnen som malde för det ena och det andra ändamålet. Kusin J kunde initierat berätta om mekaniken.


Foto Tuva Lundkvist


Foto Tuva Lundkvist


Foto Tuva Lundkvist


Foto Tuva Lundkvist


Alldeles intill kvarnen ligger den här stenmurade 1700-talsbron för Gamla Riksvägen över ån. En liten bit bort finns en 150 år yngre bro för R13 och ytterligare en bit bort en bro för E4. Ett stycke koncentrerad väghistoria.

Strax ska jag kliva upp och laga till ett skråvmål blåbärsgröt. Det får mig att minnas en episod nu i helgen som jag funderat en del över. Dottern T och jag skulle luncha med grov rågmjölsgröt. Så mobilpratade T med kompis N (x-et) om var vi var i vår dygnscykel. N skulle frukostera. Där var han och han, dessutom sugen på umgänge med spel.

- Ja, men kom till oss då. Vi ska just äta.

- Njae, jag vet inte.

- Vi ska äta rågmjölsgröt.

- Ja, men då kommer jag.

 

Det fick mig att reflektera över grötens attraktionskraft. I min ungdom hade det alls inte gått att värva någon att komma och umgås med en tallrik gröt. Gröt var per definition tummen ner. Jag har stämt av grötintresset med ännu äldre personer och nej, inte var gröt någon höjdare. Om man inte direkt svalt, förstås.

 

Blåbärsgröt med sirap och ekologisk mjölk

 

Nu är gröt intressant mat. Ungdomar provar olika sorters gryner och frön och fnas och olika sorters frukter och sylter och sockerarter att ha på gröten. Det är inne med gröt.

Morgonen inleddes med en tur till regionhuvudstaden i två ärenden. Dels kontroll av min blåsa på urologavdelningen och dels inköp av tätningslist till mina nyligen renoverade fönster. Det gick bara bra. Båda sakerna utföll till belåtenhet.

 

Ärende 1

Min dotter var med under undersökningen och jag kan strax lägga ut några bilder från blåsundersökningen tagna med en annan kameravinkel än den jag själv kan åstadkomma. Vi har avfärdat all eventuelll oro över de symtom jag haft under sommaren i ryggvänstern respektive kärlnystanet i levern. Sköljvätskeprov är taget och som vanligt tar det en viss tid att få svar. Men som sagt, blåsan såg föredömligt fin ut. Nästa koll sker om 4 månader. Det innebär att vi nu glesar ut kontrollerna lite mer permanent. I stället för var tredje månad så är det nu var fjärde. December nästa. Fantastiskt trevligt besked efter denna oroliga sommar.

 

Instrumenten är uppdukade. Stickan till vänster är det rör som förs in genom urinröret till blåsan. Det är den som man sedan trär in diverse instrument ini. Lampa, kamera, ev knipstänger och sånt. Foto Tuva Lundkvist

 

Här ligger jag med benen i gynställning färdig att paketeras in i en grön kokong. TV-skärmen sitter så att jag kan se lite bilden något så när. Foto Tuva Lundkvist

 

Så här ser en fin blåsa ut  och den är min. På yngre kvinnor är blåshinnan liksom beslöjad av en vit slöja av österogen-hormoner. På mig,  som är lite äldre, är den hinnan i det närmaste obefinntlig. Därför syns ådrorna väl. Foto Tuva Lundkvist

 

Ärende 2

Under helgen räknade jag igenom hur mycket tätningslist jag behöver köpa och kom fram till att jag behövde köpa 120 m. Med den mängden skulle den tätningslist som min stad kunde erbjuda kosta mellan 1 000 och 4 000 kr. Tack vare nätet fann jag tre ställen i regionhuvudstaden som hade tätlist för ca 500 kr. Den är nu inhandlad.

 

Eftermiddagen viktes åt lunch, en rejäl portion rågmjölsgröt, samt en omgång Monopol och en omgång Canasta med dottern och hennes tidigare pojkvän. De vann var sin gång. Därefter är veckan planerad med besök norröver, jobb 1 och 2, fortsatt tapetsering av mina rum och besök från en nyvunnen kompis till min dotter.

70-talet framstår för mig som ett verkligt kreativt årtionde. Inte alls så där snällt och världsfrånvänt som vi i 68-generationen tyckt. Vi som kämpade för att förändra och förbättra världen i revolutionär anda såg på nästa generation som något passivt snällt och politiskt omedvetet.

 

Johanna Koljonen

 

Jag har ju snöat in på Johanna Koljonen och hennes spelintresse och nu lyssnat på dagens P3 Kultur där hon sammanfattar veckans tema Spel. Du kan lyssna på det 2 timmar långa programmet här Såna som jag tycker att det här är superintressant.

 

Forskaren Annica Waern redde ut roll- och datorspelens ursprung ungefär så här. Generationen efter  68-aktivisternas tid vände in i fantasins väld. Fantasy blev stort. Bordsrollspel och de tidiga datorspelen som simulerade och utforskade alternativa världar såg dagens ljus. Därefter kom den lajvrollspelande revolutionen. Först utforskades olika fantastiska världar med hytt och gnytt i rollerna. Nu på 2000-talet är lajvandet en kulturell revolution där utvecklingen gått från fantasy till verklighet. Intresset för spelets metoder och ramverk har inneburit att levande rollspel kommit att användas i de mest skiftande sammanhang. Exempel nämns i programmet – Hey Baby – om att vara kvinna i en sexualiserad storstad, Tågen - ett spel om judeförföljelsen under andra världskriget etc. De pratade om rollspelandets utforskande av alternativa världar växer till en politisk kraft. Min sons företag är ett exempel på ett nystartat företag som vill använda spelets teknologi i olika förståelse- och lärandeprocesser.

 

Annica Waern gjorde en intressant sammanfattning av utvecklingen. Den har gått från verklighetsflykt till revolutionär kraft. Nyckelord är simulering, expandera sitt själv genom att pröva sig i olika roller, utforskande verksamheter och alternativa verkligheter.

 

Det tycks mig som att 60-talet blev ett årtionde av slutgiltig punkt och avståndstagande för industrisamhället med dess hierarkiska stuprörsorganisation och koloniala värderingar. Vi var emot utan att egentligen veta så noga vad vi var för. 70-talets generation verkar ha sökt alternativa vägar genom att stillsamt grubbla och utforska hur man skulle kunna gå vidare. Under 70-talet föddes det styrkebaserade främjande synsättet på utveckling och tydligen också det utforskande sökande förhållningssättet genom att utforska alternativa världar.

 

Det här hände alltså under min tidiga vuxen-tid. Utan att jag hade en aning. På 70-talet var jag 20-åring. Det är lätt att inse att just nu händer massor som kommer att bli begripligt om 10-20-30 år. Fast egentligen ska det gå att se redan nu, bara man öppnar både öron och ögon. Jag undrar så vad det är jag varken ser eller hör nu eftersom jag varken såg eller hörde då under det krativa 70-talet.

Slog ihjäl lite gruvtid med att prata med mellansonen nyss. Alltså han som är lajvnörd och urskicklig hantverkare. Han berättade om sommarens lajv på Östra Holmen i Mälaren utanför V-ås och den episka avslutningen. Han har träningsverk efter diverse kånkande och bärande på prylar som skulle torkas, vädras och allmänt förvaras någonstans. Han var mycket nöjd.

 

Å så berättade han att nu finns Lajvverkstaden Sverige ek för. De är 6 nördar som tillsammans bildat företag med affärsidé att bedriva pedagogiska lajv. Jag fick intrycket att de är det första i sitt slag i Sverige, eller möjligen ett bland de allra första. Nu har de stadgar, organisationsnummer och ett konto på banken. Verksamheten är på gång sedan länge. Jag gratulerar och önskar lycka till. För nu finns dom.

Det är morgon på gruppboendet och jag ska för första gången basa över morgonruljansen där alla boende ska till sina respektive jobb. Det är ett tight schema där de ska väckas, mornas, medicineras, frukosteras, tandborstas, kollas kläder och bepackas med matlåda så att de står resklara på rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt för att hämtas upp med buss till jobbet. Alla med olika detaljrutiner och olika klockslag. Somliga klarar sig bra själv och ska bara ha stöd med någon liten detalj. T ex att marinera tänderna i en stärkande gel som hes i en bettskena som i sin tur liksom flärpas på tänderna alltmedan en äggklocka tickar fram sekund för sekund i 5 minuter.  Jag har en lång komihåg-lista på vad som ska hända slag i slag från och med kl 7 och fram till ca kl 10.

 

Igår vid middagsbordet kom vi att prata om vad vi är bra på. De pratade om en tidigare vikarie, en läkarstuderande som de verkligen gillade. Jag blev inspirerad att initiera reflektion över gillanden, alltså egna och andas styrkor. Det var lite ovant för dem, men det gick till slut. Jag själv fick omdömet  att vara bra på att lyssna och att hjälpa till på ett behagligt och diskret sätt. Det tar jag som ett riktigt stort varmt erkännande.

 

Så här mot slutet av semesterperioden vet våra boenden att vi vikarier snart ska sluta. De har järnkoll på vilka som jobbar när och vet t ex vilken dag jag jobbar sista dagen. Det är något jag själv inte har särskilt bra koll på. Nu intensifierar de berömmen över att de har trivts bra med oss i sommar och vill att det ska framgå på ordinarie personalmöten framöver i augusti. Ja, de bekräftar att de trivs med sitt boende i stort också.

 

Den positiva bekräftande inställningen förundrar mig, då jag vid introduktionen hörde ett och annat om att de minsann gärna kan finna fel och vara missnöjda. En av dem brukar gilla att själv gå till pressen och påtala sitt missnöje. Han är en lokal kändis och en riktig medialinslus. Vi har fått order att alltid hänvisa massmedia till chefen och aldrig uttala oss själva. Nåväl. Jag märker alltså inget av detta utan hör bara idel beröm och det kommer spontant och på eget initiativ.

 

När jag kommer till jobbet blir jag mottagen av en av de boende, han med svåraste handikappet som inte kan tala, med översvallande glädje. Ibland kommer han med stora välkomstkramen och alltid med ett stort välkomnande skratt. Han är som en glad tillgiven hund. Det gör verkligen gott. Tänk om vi människor kunde vara så lite till mans. Jag ska i alla fall tänka lite mer på detta och hur jag möter andra.

I förrgår kom dottern hem efter att ha avlutat artistjobbet i Sången om Taråberg - som dansare / skådis. Det märks på henne att det varit en verkligt fin upplevelse i ett trevligt team på  45 personer. Nu pratas det om att den ska ges även nästa år och då i regionhuvudstaden för att nå ny publik. Hon far vidare igen idag tillbaka för att träffa kompisar och för att vara med om Urkult torsdag-söndag.

Vi tapetserade köket klart igår och åt krabba. Nu drar vi strax till skogs en inventeringsvända för att kolla såna där gula som jag gillar så mycket. Innan jag börjar jobba i eftermiddag och innan hon drar iväg uppströms älven.

Det blir säsongspremiär på svampskogsturer och jag ser fram emot en lång härlig säsong. Till skogs, gott folk. Till skogs. Underbart. Detta är min själ livet.



Och detta är resultatet av premiärturen.


Dessutom syns den nytapetserade väggen bakom dottern som intar ovanstående lunch.

Ja, då var den motvilliga premiären begången. Jag har suttit i kanske 4 timmar på min stjärt och skrivit på ett anbud. Det kallar jag jobb. Alltså jobb-jobb. Inte sånt där trevligt nästan-ledighet-jobb som då jag är på gruppbostaden.

Jag gruvade mig några timmar på morgonen genom att lägga patiens och läsa morgontidningarna noga. För att inte tala om alla timmar jag gruvat mig under sommaren. Sen gruvade jag mig någon timme  efter lunch, så känslan är att jag jobbat hela djävla dagen. Det är alltså inte sant, men det blev nog 4 timmar i alla fall.

Det är ett sånt där stort prestigefyllt uppdrag som vi väldigt gärna vill ha. Konkurrensen lär vara stenhård. Det handlar om kvalificerat samarbete med en stor ganska matcho offentlig organisation, en av de största i Sverige. Vi känner ganska väl till dem eftersom vi jobbat med dem flera gånger förut i ett mycket givande och prestigefyllt samarbete. Men då var det på regional nivå och nu rör vi oss nationellt. Jag känner instinktivt på mig att vi kommer att upplevas som fjäderlätta käcka små damer från norra landet, och jag tror inte det är meriterande bland centralbyråkraterna.

Märker du vilken inställning jag har? Jag har ju gett upp redan innan vi ens lämnat ifrån oss anbudet. Det är inte bra, det vet jag.  Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag tror att jag får bära mina tvivel och motstånd ett tag. Kanske kan jag arbeta upp ett engagemang så småningom genom att bara gneta på och vara på min vakt med att tappade sugar ska prägla språket i anbudet. Jag får helt enkelt låtsas att det här är kul och att vi är synnerligen spelbara.

Jag har fler motigheter att bära. Anbudet ska ges med flera av våra licenspartners inblandade. Det krävs av dem en del formalia med intyg, CV etc. Inte precis vad konsultkollegor älskar att hålla på med. Särskilt inte så här års. Jag har stor förståelse för det. Å ena sidan. Å den andra sidan skulle jag önska professionalitet med raska gensvar från kollegorna. Och det förväntar jag mig alltså inte. Jag tror att vi kommer att få jaga dem.

Sammanfattningsvis sitter jag här med ett arbetsberg framför mig och med en inställning att det inte är lönt över huvud taget. Vilket vinnande koncept!!! Nä, jag tror jag ägnar mig åt att putsa mina fönster en stund till. Där syns i alla fall resultat. Jag är inte redo för de där stora dragen än. Det känns bara motigt. Blä.

En sak till. Jag tror jag är världsbäst på att gruva mig. Alltid något.

Nyss pratade jag med min kollega som tillsammans med mig äger vårt gemensamma företag. Vi har ihop det, om man så säger, vi är som gifta med varandra. Jag har inte haft någon kontakt med henne på hela sommaren och nyss ringde jag för att höra av mig och liksom öppna för tanken på att det finns en jobbhöst i antågande. Det var gott att pratas vid. Även hon börjar närma sig tanken på jobb. Vi tar det lite försiktigt båda två.

 

Å så berättade jag om min sommar. Om mardrömmen som nu verkar vara en solskenshistoria. Om att huset fått sin uppgradering och om vikariejobbet som är både roligt och går bra. När jag drog kortvarianten om hälsan insåg jag att nästan hela sommaren gott åt till existentiella grubblerier. Om möjligheten av jag kanske snart ska dö av nåt mikroskopiskt djävulstyg eller genomgå tuffa behandlingar för att rädda mitt liv. Hela djävla sommaren. Jag kom i kontakt med att det faktiskt har kostat på, blev rörd och våt i ögat. Det är jag nu med när jag sitter och skriver.

 

Jag berättade också om mina skuldkänslor, om att jag känt mig skurkaktig som kanske inte kan vara arbetsför i höst. Hon fångade mig och sa med värme i rösten

– Ja, det är ju väldigt skurkaktigt. Det hjälpte mig att åter inse att jag faktiskt inte är skyldig om min ohälsa ställer till det.

 

Nu är ju faran över för den här gången. Så uppfattar jag läget. Jag väntar mig nämligen goda besked från cystoskopin (titten in i blåsan) på måndag om en vecka.

 

Man skulle faktiskt kunna tänka annorlunda kring ett eventuellt ohälso-scenario*. Ur mitt eget perspektiv är det ju trist. Men det skulle faktiskt kunna bli en rejäl injektion för företaget. Kanske skulle andra krafter kunna kliva fram och tillföra både fart och fläkt, kraftinjektion och ny inspiration. Det skulle företaget må bra av. Det tål att tänka på. Jag skulle eventuellt inte behöva vara döende för att detta ska ske. Hallå tillvaron. Dörren är öppen för det. Skulle till och med få mig att tycka att hösten skulle bli roligare att tänka på.

 

*) Till nytillkomna läsare vill jag förklara mitt språkbruk. Jag undviker medvetet och efter bästa förmåga ordet ”sjuk”. Jag vill tänka friskt och är noga med att använda ett friskt språk då jag menar att språket påverkar mina tankar och därmed mitt agerande och eventuellt och delvis hur det går för mig. Sedan jag fick beskedet om avancerad blåscancer i juli 2007 har jag envetet ansträngt mig att tänka friskt. T ex har jag genomgått undersökningar på friskhuset, gått hos friskgymnast, åkt friskresor, jag har verkat bland  de friska och så att säga frisk-skrivit mig så mycket jag bara orkat etc. Det här är mitt sätt att påverka situationen.

Jag har putsat fönster och samtidigt lyssnat två gånger på dagens sommarpratare Johanna Koljonen. Hon berättade om Alice i Underlandet  och vad såna här utforskande underlandsupplevelser gör med en. Hon har fördjupat sig i något som jag bara svagt förnimmer som ett stort och intressant kunskapsfält som handlar om parallella världar, kortlivade alternativa zoner och sånt. Mer begripligt blir det för mig när hon pratar om levande rollspel. Det har mina barn hållit på med i massor av år och mellansonen driver numera företag inom området.

 

Johanna beskrev så fint att när vi får tillgång till alternativa världar förändras vi. Och färndras vi så förändras världen. Det här är stundtals sant för mig. Men kunskapen är som gas. Ibland, flyktigt, äger jag vetskapen, dvs hajar den, jag förstår den verkligen. Sen skingras vetskapen i flyktiga dimmor och jag tappar den. Det här behöver jag tugga för att det ska sätta sig stadigt i mig.

 

Johanna hänvisade till några filosofer / teoretiker som jag aldrig hört talas om men blev nyfiken på. Uppfattade dem som Ramboyard ? och Huckinbay ? Hur gör jag nu?

 

Nu är det ju så att jag också är FaceBookare. Jodå, det är Johanna också, visade det sig. Vi har dessutom en gemensam vän i en företagskollega till min lajvande son. Jag skrev till henne och fick inom kort svar: Jean Baudrillard och Hakim Bey heter gubbarna.

 

Nu håller jag på att bilda mig en uppfattning av dessa mäns filosofiska tänkande. Vi snackar ultramodern filosofi och extrem postmodernism !? Å så konstaterar jag att jag putsat både de yttre och inre fönstren en aning.