Kontext

Jag har en son som är extremt, ja jag menar verkligen extremt, skicklig hantverkare. Han är rikskändis inom sina nördiga kretsar, historiskt reenactment, levande rollspel och live (som dom själva stavar lajv). Han fyller 30 i början av juni.

Jag har en tandteknikerkompis av mera kreativt slag med en verkstad full av verktyg och apparater för silver, gild, proslin, plast etc. Hon har gått i pension och avvecklar sin tandteknikerverksamhet. Mina andra två barn och jag har skramlat ihop en slant att köpa en del av hennes mög. Bilen är fylld med pinaler som i mina ögon ser ut som mest bara skit. Han kommer att få

Jag har stämt av behoven med sonen, så jag vet att detta mög gör honom salig. Fascinerande att en bil full med – till synes – skit är saliggörande.

Jag är klart berörd av gårdagens insikt. Har tappat koncentrationsförmågan och lever mig in i mammans obeskrivligt komplicerade smärta. Hon har faktiskt två mördade barn och det tredje barnet, sonen, är mördaren. (Om nuvarande fakta stämmer.) Hon har en man som hittade de sargade kropparna och blodig larmade polisen och som omgående kom att häktas misstänkt för morden. De kunde inte finnas där för varandra i det kritiska första skedet. Hur går det att överleva allt detta? Det är vida för mycket.

Känner samtidigt nån sorts skuld över att vara påverkad, för det är ju inte jag som är drabbad. Och så nära känner jag dem ju inte. De tillhör perifera bekantskapskretsen. Under ännu ett 60-firande igår kom samtalet upp diskret och motvilligt. En arbetskamrat till mamman var där och bekräftade det ohyggliga och hur skakade alla är på jobbet. För sånt här finns ingen beredskap. Inga invanda handlingsplaner att ta till. Vi var överens om att situationen var bortom det pratbara, särskilt på en 60-fest. En annan hade pågående samarbete med mamman och jobbet behöver skjutas på men blir också körigt.

Vi kom att resonera om vad vi kan göra. Inget just nu. I den chockfas de drabbade befinner sig gäller basbehov av att ha närhet med de närstående, vatten och sömn och att överleva timme för timme. De har fullt upp med det. Vi andra får hantera vårt behov av att göra. Inget görande i välrden kan göra det här ohyggliga ogjort. Nu gäller bara att vara.

I en sån här liten stad blir de allra flesta berörda. Vojne, vojne, vilken skillnad det blev för mig att veta vilka det är och att jag faktiskt känner dem. Kollade på nätet igår och såg att informationen om vilka det var tidigt fanns där och att det också snabbt kom igång en väldigt trist debatt som var hatisk och rasistisk. Antar att folk antog att det var invandrare som gjort något sådant. Jag må erkänna att det trodde jag själv. Tänkte kanske på krigsskadade människor, i den mån jag tänkte över huvud taget. Det var nog detta antagande som gjorde att jag inte undrade vilka det var, för jag känner dem ändå inte. Där ser man vad gissningar, föreställningar och fördomar kan forma världsbilden. Jag både skäms och känner vanmäktig förtvivlan.

I den här extrema situationen finns media som en aktör. Kvällspressen säljer på braskande rubriker av sånt som är halvsanningar. Såg ena tidningens första sida igår ”Här levde mördaren ensam i källaren.” Som om det är nåt ovanligt med att ha ett ungdomsrum inrett i källaren. Men man kan få intrycket av att han var utestängd från gemenskap, levde på undantag i källaren, ensam och övergiven. Jag kan förstå att de anhöriga far otroligt illa av alla skriverier, sanna, halvsanna eller rena fantasispekulationer. Nog är det viktigt med en etisk hållning från media alltid.

Sent vaknar jag till. Det är inte mycket till hyena i mig.

I samtal med kompis AH nyss funderade vi kring trippelmordet. Jag visste att den mördade pappan heter Mats och har jobbat både på vårt Länsmuseum och på vår Lokaltidning. Och så visste jag gatuadressen. Motvilligt la vi våra ynka pusselbitar tillsammans och med hjälp av nätet växte en förfärande bild fram. Ja, den har ju varit förfärande hela tiden, men det blir på ett helt annat sätt när man känner personerna ifråga. För vi känner mamman och den mördade pappan var en av mina kollegor i gemensamma lokaler med skeppsnamn för länge sen. Kroppen drar liksom ihop sig och säger O nej. O nej. O nej.

Sen inställer sig frågan - vad gör man? Och, ja det är ju inte mycket vi kan göra. Så småningom visa empati till mamman, som drabbats av ungefär det värsta som går att drabbas av. Inte i min vildaste fantasi kan jag hitta på något värre i ett fredligt land.

Ytterligare salt i det ohyggliga såret skulle vara om sonen (mördaren) också visar sig skyldig till de ouppklarade morden på ett äldre par ute på ön nära mitt bästa svampställe för ett antal år sedan. O nej, o nej, bort hemska tanke.

Nyligen fördes en debatt om nyhetsförmedling via etablerade massmedia kontra via sociala medier. Vår trakt har ju drabbats av ett förfärligt trippelmord. På tidningarnas hemsidor fanns i stort sett bara poliskommunikéerna att läsa de första dygnen under Kristi Himmelfärdshelgen. Men inom de sociala medierna blomstrade nyhetsförmedlingen i en blandning av rena fakta och spekulationer. Sociala medier på gott och ont, alltså.

Själv förtjusades jag av erfarenheten från förra veckan då jag reste tåg hem med våndor över om jag drabbats av något allvarligt som kräver läkarvård eller om det bara var något bagatellartat. Under resans gång bloggade jag om mina funderingar kring om jag skulle gå på fest eller stanna hemma och ta det lugnt? (se bloggarna Hur ska jag göra? till och med ”Väldokumenterad hemresa” plus ”Glaskroppsavlossning”). Det fantastiska hände att en kär läkare läste bloggen, grep in och såg till att jag fick läkarhjälp omgående. Sociala medier på gott.

I morse startade en grupp på FaceBook som heter Lajvfabriken Stockholm. Den har redan 60-talet medlemmar och får tillrop från runt om i Skandinavien. Det händer NU, i realtid. Fascinerande.

Min erfarenhet av kontakter på Mötesplatsen, ett annat socialt medium, är ett lågvattenmärke för mig (se bloggen Inget för mig 4 maj). Blev kallad äkel efter att ha gett EN vänlig kommentar. Valde att omgående gå ur. Sociala medier på ont.

Otroligt vad snabbt informationen sprid och finns det intressenter så sprid den som en präriebrand. På gott och ont.

Nu är det klart. Jag är anställd som semestervikarie inom min kommuns sociala omsorg från och med midsommar och en bit in i augusti. Jag kommer att jobba på ett gruppboende för funktionshindrade vuxna. Det är stället mitt emot där jag jobbade tidigare en gång, år 2004. Jag känner alltså till verksamheten hyfsat bra och det är ett jobb där man kan vara ute i sommarsolen en del. Det finns också dö-stunder kvällstid där man kan ägna sig åt eget kontemplerande. Jag skulle t ex kunna börja skriva på den bok, som jag har planer på att skriva.

Jag drar en lättnandes suck. Det blir det där lilla extra tillskottet till kassan som jag behöver för att inte bli alltför orostyngd och dessutom blir det inte det där hålet i kassan som en semester på resande fot innebär. Mera inkomster än utgifter passar mig just nu.

Egot känner också en sorts tillfredställelse. Blev kontaktad i måndags av verksamhetschefen och hon undrade om jag fanns kvar, alltså fortfarande var till förfogande. Vi pratades vid om ett särskilt ställe, om mina önskemål om grad av tjänstgöring (heltid) och tid under sommaren. Nu har hon fixat ett annat ställe där jag ska kunna jobba i det närmaste heltid. Hon har alltså ansträngt sig för mig. Det uppskattar jag – vilket jag också sa till henne - och det gör mig gott. Egot har fått lite bekräftelse.

Samtidigt finns en svag inre röst som stillsamt undrar – Se till att du får den vila och avkoppling du behöver under sommaren för att orka nästa säsong. Till den rösten säger jag - Ja, jag ska göra mitt bästa. Och jag ska fundera vidare på saken så att det här blir en riktigt bra sommar för mig. Jag börjar redan känna nyordningen i kroppen. Det här blir bra. Kanske himla bra.

Jag tycker ofta att tillvaron är paradoxal. Just nu, t ex. Den är förra bloggen är en beskrivning av ett paradoxalt fenomen. I och med välfärdsökningen ökar vår ofärd. Det gäller inte bara obalans i de materiella tillgångarna. Det gäller också hälsoperspektivet. Ju bättre vi får det desto sämre mår vi.

Nu lever jag mitt i en alldeles egen paradox. Jag har en hel del dysterkvisttankar. Om tillvaron i stort och om min egen duglighet. Jag menar oduglighet. Jag tvivlar och har mig, anklagar mig för att vara oduglig och ja… jag ska inte gå in på detaljer här. Samtidigt sitter jag med en lust till ett visst arbete och den lusten går inte att förneka. Jag sitter och fnular med den arbetsuppgiften fast jag borde göra annat precis just nu.

Jag skriver på den där Bonniers-artikeln (Bonniers Business Publishing), som jag nog nämnt om tidigare. Den handlar om AI, Appreciative Inquiry – på svenska styrkebaserad verksamhetsutveckling. I princip handlar den om att lyfta fram styrkor hos enskilda och grupper och bygga utifrån dessa.

Så här sitter jag, starkt självkritisk och skriver om vikten av att fokusera på styrkor hos envar. Hej och hå.

Gunther Wallraff har kommit ut med en ny reportagebok. Han fick lysande recensioner av Yukiko Duke på God morgon Sverige på SVT. Han skildrar nyfattigdomen och nygirigheten i det tyska samhället. Det får mig att tänka på dito i Sverige och västvärlden i stort. I tider av ekonomisk instabilitet och tillbakagång, såna som vi sett i några vågor på sistone, blir den ekonomiska makteliten rikare och resten fattigare. Det är samma fenomen. Makten berusar, girigheten är egoistisk och alls inte med sikte på samhällsansvar. Ha vill ha mer. Den ekonomiska makteliten är vår tids adel som självutnämner sin rätt till särskilda förmåner. Den relativt sett ökade välfärden gör inte precis människor generösare och godare. Va dystert det här är.

Jodå. Jag kom hem till slut. Bussen kom och for en sväng om Centrealstationen. Hörde ett samtal som chauffören hade med nån som verkade vilja att bussen väntade in ett tåg. Jodå, det skulle han göra. Fem minuter skulle han vänta. Så vi satt där och väntade och väntade. Inget tåg kom. Han klagade och sa att SJ brukar göra så. De ljuger medvetet om tiderna för att hålla bussen… men erbjuder inte motsvarande villighet själv. Han bestämde sig för att inte vänta längre än han lovat. Under resan hem fick hag höra åtskilliga berättelser som handlar om bussens och tågets gnisslande samarbete. Förr kunde de ringa själva till tåget och stämma av, nu kan de inte det lägre. Trots löfte om att det ska kunna gå. SJ är som store bossen som alla ska rätta sig efter. Vid ett tillfälle hade han bett att tåget skulle vänta 5 minuter för han satt fast med folk som skulle med tåget i ett trafiktjorv väldigt nära stationen och kom inte riktigt loss i tid. Fick ett nej, vi väntar inte. Senarer samma kväll ringde SJ och bad honom vänta på resenärer som skulle med bussen och de fick ett nej.

Oj oj tänkte jag. Här fanns gott om inslag av tupperi. Hur vore det med lite kundorienterad helhetssyn och dialog mellan parterna med inriktning på att underlätta för resenärerna. Sen förstår jag att det inte är enkelt och att inväntan får konsekvenser. Men inställningen att underlätta  för oss resenärer efterlyser jag.

Det blir en väldokumenterad hemresa, för den är nämligen inte slut än. Jag har inte så mycket annat att göra än att sitta och plita nulägesbilder. Tristessen är på topp.

Det sket sig med läkareskorten hem. De hittade ingen ersättare och min läkare/chaufför beordrades jobba över hela kvällen (och natten?). Jag fick veta att det går en buss hem kl 21 så jag får ta mig in till stan omgående. Det gjorde jag. Missade en buss, som släppte av en person och som helt enkelt inte såg mig som ville kliva på. Surt att se honom segla iväg trots mina tjut och ivriga viftningar. Då bad jag få åka med en man som just släppte av sin fru som skulle jobba natten. Han skjutsade mig. På busstationen kunde jag konstatera att det där med buss kl 21 är något som gäller vardagar. Jag tror att min buss  går 21.55 och är framme i min stad 22.55. Rimligen bör jag ha kommit innanför hemmets dörrar före midnatt.

Har slaskat i mig en hamburgare och ställt in medvetandet på rullgardin ner och oändlighet i blick. Noterar fläckarna i synfältet som från och med nu är en del av mig. De märks extra väl mot ljus bakgrund, t ex himmel och datorskärm. Ja, är det inte värre, så…

Det här utvecklade sig till att bli en osannolik historia. Under resan norrut skrev jag mina bloggar ”Hur ska jag göra?” och ”Nu vet jag hur jag ska göra.” Hade lite vagt börjat fundera på hur det skulle bli att komma hem och … skulle jag då behöva åka tillbaka igen till regionhuvudstaden för undersökning? Jag satt i alla fall inaktiv på Centralen i Regionhuvudstaden och väntade på en buss som skulle ta mig hemöver. Jag får ta itu med det där sen, tänkte jag. Nu ska jag bara hem.

Då ringer telefonen och det är min allra som käraste urolog KÅ som undrar om jag inte ska upp på akuten redan nu. Hon råkade alltså läsa min blogg precis just nu. Hon ringde dit, till akuten alltså, och kollade med ögonläkaren och ringde tillbaka: - Jo då hon tjänstgör och hon tittar gärna på dina ögon. Jag kommer och hämtar dig.

Så kom det sig att jag fick läkareskort från Centralen till akuten. Efter en stund blev jag undersökt, fick bedövningsmedel och pupillvidgande medel och titta upp och ner och hit och dit, blås, puff, ljus och … ja. Trycket fint. Fläckarna och mönstren får jag leva och näthinnan är oskadd. Skönt.

Men så skulle jag ju hem. Frågade några sköterskor som inte visste, men fråga där borta. Där borta frågade jag och där satt en man som sa – Du kan åka med mig, jag bor i din stad. Jag väntar på avlösning, bara. Det tar en liten stund.

Det har nu gått flera stunder och han har kommit och förklarat att de väntar en ersättande läkare efter honom och att det tar ytterligare en stund. Den stunden pågår nu. I och med det vet jag att jag får läkareskort även från akuten.

Sanslöst. Komiskt. Flyt. Det här händer bara inte.

Jag har ett dilemma. Är bjuden på grillfest ikväll hos en kompis som fyller 60. Sitter på tåget hem efter en vecka i Drottningstaden. Ska klara av tre tågbyten och en taxifärd innan jag är hemma. Hinner precis svida om innan det är dags att grilla. Frid och fröjd så långt.

Men.

Jag har fått bryderier kring mina ögon. Kortfattat så försöker jag tolka nya fenomen kopplat till min syn. Sedan igår ser jag ringar och streck, en och annan blixt i ögonvrån och, som jag nu drar mig till minnes, vibrerande skyar av och till under vårvintern. Har engagerat sonen för att försöka förstå om det här är normalt och övergående eller allvarligt så att läkare ska uppsökas. Han engagerade sig.

Vi är överens om att fläckarna orsakas av koagel i glaskroppen. Det är mycket vanligt på äldre, särskilt närsynta. Inget farligt alls. Man gör inget åt saken. Besvären minskar med tiden då hjärnan lär sig tolka bort fläckarna. Men blir det snabbt mer av dessa fläckar eller om synfältet delvis försvinner så ska läkare uppsökas omgående. Det var nåt om att blixtfenomenet kan ha med glaskroppsavlossning att göra och att nån sorts laserbehandling kan komma ifråga.

Så här sitter jag nu och amatördiagnostiserar mina egna ögon. Med frågan – ska jag gå på fest ikväll eller inte? Är jag sjåpig om jag stannar hemma? Är jag dumdristig om jag går? Jag har ingen lust att vara sjåpig. Men inte dumdristig heller. Hur ska jag göra?

Sedan bra precis 2 månader är jag med i Mötesplatsen i ett 3-månaders försök. Igen. För jag har provat förr utan resultat. Tänkte det skulle kunna vara ett sätt att komma i kontakt med trevliga Göteborgare och andra. Söker vänner snarare än en partner.

Det här är mina erfarenheter.

Först blev jag varmt välkomnad av en ivrig snubbe som rätt snart kallade sig bock och ville att vi skulle klä av oss för varandra på nätet. Honom avböjde jag vänligt men bestämt fortsatt kontakt med och han accepterade det. Sen hände just inget.

Jag var emellanåt flitigt uppsökande och hittade flera som verkade riktigt trevliga. Skickade småpratande snabbmeddelanden. Några kufar vill att jag ska sätta mig in i deras djupa intressen om t ex en viss händelse under andra världskriget eller en viss musikart i långt-bort-isatan utan minsta intresse för vem jag är. En person, min kanske flitigaste besökare, var 83 år. Honom avböjde jag vänligt men bestämt med hänvisning till åldersskillnaden. Mest av allt fick jag ingen reaktion alls. Någon avspisade mig rätt bryskt.

Då bytte jag taktik. Tänkte att jag inte ville bli utsatt för avspisningar. Därför har jag legat lågt en tid och tänkt att jag svarar på dem som söker upp mig. Det har inte varit många. Men har de kikat in på min sida så har jag tackat för besöket med någon liten kommentar kring vad de skrivit om sig. T ex fick jag besök av ett  ”Bilmärke” (inte hans riktiga alias) i en mellansvensk stad. Läste om honom att han var änkeman efter en 40-årig relation och frun dog i cancer. Hans familj och vänner unnade honom att gå vidare i livet. Till honom skrev jag ”Tack för besöket. Lycka till.”

Igår gick jag in och tittade (gör inte det varje dag) och blev glad när jag såg att jag haft både besök och ett meddelande. Trevligt, tänkte jag. Äntligen. Besöken var inte så upphetsande och meddelandet var från ”Bilmärke”. Han skrev ”Vilket besök? du ser ut som en ja du vet men jag vill inte besöka sådan som dig ditt äkel.”

Det går inte så bra för mig kan jag tycka. Och ”Bilmärke”s kommentar är då helt oacceptabel och närmast komiskt kränkande. Efter det här blir jag inte kvar på Mötesplatsen en dag längre än nödvändigt. Sveriges bästa kontaktförmedling är inget för mig.

Håller på och håller på i ett frustrerat raseri.

Vi fick inte ett skrämmande stort uppdrag och nu känns det skramligt i orderboken. Tycker det ser riktigt illa ut faktiskt. Över det blir jag mest bara trött. Onej, inte nu igen! Det har lett mig till banken och nu har jag skippat checkkrediten och höjt bottenlånet på huset. Alltid nåt.

Ska fan vara ihärdig företagare. Vad jag är less, just nu. Alla dessa möjligheter vi står inför, de tar sån oändlig tid. Skulle vilja ha en stadig inkomst på 25-50 % för att inte slita så ont. Gärna i ett projekt eller inom universitetsvärlden. För att bättra på kassan i sommar har jag sökt semestervikariejobb inom socialförvaltningen. Det hoppas jag få och gläder mig åt.  Det är så givande, det vet jag för jag har jobbat inom soc några gånger förr. Samtidigt tycker jag att jag borde få ha lite ledigt. Men så blir det inte. Jag får låtsas att jag är ledig, helt enkelt.

Emellan varven, rätt många timmar faktiskt, har jag skrivit på en artikel till Bonniers Business Publishing. Sånt kan jag göra med glädje. Lovar att jag inte blir fet på den. Har lagt ut delar av den som bloggar på företagets hemsida. Lite paradoxalt är att jag skriver om Appreciative Inquiry, AI, vilket handlar om ett uppskattande förhållningssätt. Det här blogg-inlägget är INTE en AI-blogg, tvärtom.

Jag är starkt självkritisk över min förmåga att driva företag. Är alldeles för ideellt samhällsbyggande och metodutvecklande utan att det arbetet är finansierat. Jag är också starkt kritisk till mig som fastighetsförvaltare. Fönstren, jag bara säger det, fönstren: Sen behöver i stort sett alla maskiner bytas ut, spis, kyl, frys, mikro, tvättmaskin. Entretrappen skulle behöva bytas ut. Har gnott på och städat idag så att huset ska kännas välkomnande när jag kommer hem om en vecka. Då har jag kommit att stirra på alla skavankerna.

Det är nåt inom mig som säger hit men inte längre. Fast jag vet inte riktigt vad det betyder och överblickar heller inte konsekvenserna. Det lär visa sig. Men ett är säkert, så här vill jag inte ha det. Närmsta tiden känns ödesmättad.