Kontext

Jag har fått ny anledning att grubbla över konsten att välja fokus för sina tankar.

Har lyssnat på Åsa Nilssonne i två olika TV-program. Hon är en psykiater i ropet som säger kloka tänkvärda saker om psyket och hjärnan. Och jag har pratat med en kompis, IS, som är barnmorska, tvillingmamma och fd släkting. En mycket kompetent och trevlig prick.

Jag berättade om det tunga. Hon mötte mig i det med vad ska jag säja... - Oj då, det har jag inte ens hört talas om. Jo, hon hörde vad jag sa, utan att väja undan med sånt där som -Du ska se att det kommer att gå bra. Jag tror att hon sa - Oj, då. Hon hörde, men gick inte djupare in i eländesalternativen.

Hon fick mig att se det komiska i hur ungdomar kan tendera i att gladeligen föda barn, bygga hem och utbilda sig - samtidigt! Och hur vi lite äldre så gärna vill skona våra mycket kompetenta ungdomar för livets smärta. Och att hon hade börjat fundera på om jag är störd ifall jag hade tagit hela situationen som en klackspark.

Jag hängde på med att se goda sidor av slanten. De kan definitivt bli gravida, det är inte alla förunnat. Det finns gott om välvilligt stöd från släkt och vänner runt omkring de två föräldrarna. Båda är mycket måna om varandra och sina två barn i magen och mycket kompetenta att hantera sin situation.

Situationens svåra djup kvarstår. Oron för hur det kommer att gå finns kvar. Men de tunga tankarna balanseras av att se det goda i situationen. Och det komiska. Också.

Det är en sann utmaning för mig att balansera mina grubblor.

Det är inte för inte som min blogg har underrubriken Grubblor från Midjan av Mellanmjölkens land. Ibland önskar jag att jag inte grubblade så förbannat. Som på dotterns öde, t ex.

Ibland är grubblandet ren njutning.

Nyss lyssnade jag på två repriser av Fredrik Lindströms pratprogram Vad är en människa? Han sitter i ett helt program och pratar med en enda person om nåt. Underbart i allt TV-snuttifierande. Han pratade med Peter Gärdenfors om människans hjärna. Vi människor är mönster- och orsaksberoende. Vi söker mönster, strukturer och förklaringar i allt förbannat, även där det egentligen inte finns några förklaringar att finna. Det känner jag igen och det är träffande. Nog fasen är jag mönster- och förklaringssökande alltid. På gott och ont. Det har gjort mig innovativ – och ineffektiv, beroende på vem som betraktar och när.

Ett exempel på mönsterletandets ineffektivitet: Ett vetenskapligt experiment. Två spakar gav belöning. Den ena spaken gav belöning vid 80% av fallen, den andra bara 20%. Människan ägnade stor kraft åt att söka mönster och samband mellan de två spakarna, och kom i bästa fall upp till ca 68% belöning. En råtta utsattes för samma experiment och lärde sig snabbt att det inte var lönt att försöka med den spaken som gav sämre belöning. Därför belönades råttan vid 80% av tillfällena. Så det kan bli. Nåväl. TV-pratarna menade att vi evolutionärt harft fördelar av att vara mönstersökande, även om det i enskilda fall kan te sig lite komiskt, då en råtta når högre resultat än människan.

När jag fick mitt cancerbesked så gick jag in med stor frenesi åt att förstå vad jag hade drabbats av. Inget var för svårsmält för mig. Jag glufsade i mig den litteratur som blivande urologer läser och jag är hyfsat kunnig på blåscancer nu. Det är samma sak med dotterns situation. Jag vill veta och förstå, även det som är ohyggligt tufft och svårsmält att ta in. Det kan hända att det är ineffektivt och bara tungt att bära insikterna om hur problematisk hennes graviditet är. Jag tror det är lättare att ta svårigheterna när de kommer utan att bära allt i förväg. Men jag har svårt att inte utforska hela vidden av situationen. Därav grubblandet. Förbannade grubblande. Å andra sidan: Jag har mitt levebröd på att stötta organisationer och ledare utifrån deras komplexa och ofta svårfångade situation med en komplex orsaksbild att sätta sig in i.

Men jag har också en öppenhet för att det inte alltid finns orsaksförklaringar. Och jag blir rent avståndstagande inför kommentarer som - Det här har hänt för att du ska lära dig nåt. Såna kommentarer hör jag ofta då blir jag alldeles trött. Jag tror inte att tillvaron är regisserad av någon eller något för att jag ska lära mig nåt. Däremot händer det saker och ting och jag kan lära mig nåt av det. Det finns ingen särskild orsak till att just min dotter har en problematisk graviditet. Problematiska graviditeter händer emellanåt och det råkade vara hon som fick det. Det finns ingen enskild orsak till min cancer, och det råkade vara så att jag fick den. Jag är inget typfall, jag har varken varit storrökare eller umgåtts med farliga lösningsmedel i nån större omfattning. Det finns helt enkelt inga enkla förklaringar, annat än att naturen inte uppträder så perfekt som vi skulle önska.

Jag tänker in religion i den här grubblan. Religioner har vi människor skapat för att göra den svårbegripliga världen begriplig och möjlig att uthärda. Det är inte gudarna som skapat oss utan vi som skapat dem. Religion är ett av alla utslag på att människan är förklaringsberoende. Det säger jag, det sa dom inte på TV.

Allt medan jag njöt av TV-pratet och plockade disk och skräp, så gick tiden. Klockan lite över tre gick jag till affären för att inhandla några saker till midsommarätandet med en kompis. Stängt! Så kan det gå då man grubblar. Man kan missa vissa tåg!

Nu är jag hemma, som nersläppt från yttre rymden, undrandes var jag är och hur jag mår och vad jag ska göra med denna ledighet. Huvudvärken lurar i bakhuvudet.

Tankarna kommer ikapp. De går till dotterfamiljen. Där är läget oförändrat, visade gårdagens undersökning. Tvillingarna lever (vecka 23), vilket är både glädjande och förfärande. Föräldrarna håller humöret uppe för det mesta. De vet nu också vilket kön de har. Eventuellt vill föräldrarna ligga lågt med denna information, och då ska inte jag skvallra.

Det är smärtsamt att veta att ens nära och kära går igenom detta. Ingen mormor i världen vill att ens barn ska ha det svårt och få en sån här start i föräldraskapets mysterier. Ingen mormor i världen kan förhindra livets olika villkor att spela sitt existentiella spel med dem.

Nåväl. Alla mormödrar som har hälsan kan ägna sig åt stillsamt midsommarfirande. Jag är en av dem. Hemma, för en gångs skull.

Lördag blev en regnig dag i bostadsturismens tecken. Jag lär mig definitivt mer om Drottningstaden och dess kollektivtrafik.

Efter diverse vandrande i

*  Lunden - lite halvtråkiga hus

*  Masthugget - fint, men trångt i ena fallet och ganska fint i det andra

*  Nordostpassagen - brutalt urbant men lite tilltalande ändå (Linné-staden)

*  Linnéstaden - flera gator skulle kunna vara aktuella, det är flera lägenheter i området till salu

i strilregn behövde jag kissa, och då var det bråttom, och då kom min gamla stamkrog i Linné-staden väl till pass. Där stortrivs jag.

Jag fick mig hjärtligt kaffe, morotskaka och lite tidningsblädder.

Därefter begav jag mig till Guldheden och Änggårdskolonin med lilla kolonistugan till salu. Jag var inte den enda som smög omkring och tjuvkikade. Koloniområdet var härligt och stugan väldigt liten och skulle jag inte bli utfrusen av kolonigrannar med mina obefintligt gröna fingrar i året-runt-boende där? Det är något som liksom inte stämmer mellan mig och området, fast det var underbart att vandra i.

Nej, grön-fingers-område är nog inte för mig. Jag for till dess motsats. Nybyggena i Gårda. Now we are talking. Centralt, urbant, elegant. Men lite väl dyrt.

Därefter var jag mätt på bostadsturistande och hanlade på Lidl innan jag kom hem. Lite som en dränkt katt. Nöjd med att i alla fall ha rört på mig en hel del.

Muhammad Yunus, grundare av Grameen Bank för 24 år sedan, besökte TV 4 morgonsoffa och jag såg intervjun med honom nyss. Jag har länge varit ett av hans många fans. Han är avskedad från den verksamhet som han startade och drivit till en enorm och positivt samhällsomdanande verksamhet.

O nej.

Banken ger mikrokrediter till kvinnor i Bangladesh och den ägs av kvinnorna själva. Banken har fått många efterföljare i världen och hjälpt många många millioner kvinnor att komma på fötter och arbeta sig ut ur fattigdom.

Yunus är anklagad för oegentligheter och korruption. Han menar att anklagelserna är grundlösa, vilket två rättsliga prövningar bekräftat, en Norsk och en Bangladeshisk. Jag kan naturligtvis inte skipa rätt, jag bara hoppas att anklagelserna är obefogade.

Hur kommer det sig?, frågade intervjuaren. Han hade några olika förklaringar:

* media älskar chock-attack-avslöjanden, och i det här fallet gottade sig media i grundlösa rykten som fick stor medial uppmärksamhet

* banken ägs av fattiga kvinnor och de har blivit en maktfaktor som rubbar och hotar befintliga maktstrukturer

* han själv personligen är ett makthot i och med att han gett offentlighet till tanken att han skulle starta ett politiskt parti

Sett i ett samhällsperspektiv är det mycket allvarligt att han petats, särskilt om bankens framtida öde hotas. Kan andra goda och potenta krafter ta över, så att verksamheten kan fortsätta med samma värderingar som styr verksamheten, är samhällsskadan inte lika omfattande. Han själv står till förfogande för att lotsa till en sådan stabil lösning utan honom. Och det är ovisst hur det blir med den saken.

Yunus har gett ut en bok om Social Business och blev intervjuad även om detta. Han förklarade sitt intresse för social business på ett sätt så att polletten trillade ner med en skräll och jag känner mig rörd till tårar.

Business

Den affärsprincip som de flest företag byggs efter bygger på egoistiska krafter och intresse för egen vinning. Måtte på framgång är egen vinst.

Social business

Social business har fokus på lösning av samhällsproblem. Vinstpengarna åter vinns i verksamheten.

O ja.

Lägenheter och åter lägenheter. Det finns så många att tycka nåt om, att ta ställning till. Inser att jag faktiskt har råd att skaffa mig en hyfsad lägenhet hyfsat centralt med hyfsad standard. Inte bästa superläget, men inte långt ifrån.

Har hittat en vinterbonad kolonistuga, en lägenhet med sovrumsloft, etagelägenheter och plattlägenheter, lägenheter i tråkiga tegelhus eller plåtklädda dito, fascinerande landshövdingehus, tråkiga utsikter över parkeringar och trafikleder och lummiga inbyggda gårdar eller intill skogiga parker.

Till slut blir jag närmast illamående och snurrig i huvudet då jag ska få ett grepp om dem och när de visas. Visningarna brukar vara 30-45 minuter. Jag har bestämt att bli kvar i Drottningstaden över helgen och spana in några områden.

Jag hoppas verkligen att dottern och pojkvännen slipper det här flängandet. Det verkar ju som att de kan få byta till den där fina lägenheten i Vasa-stan. För övrigt är de på lugnare och mera optimistiskt humör, vilket de berättar om här http://enaggstvillingar.bloggo.nu/ De är helt enkelt inte lika rädda och chockade. Mina egna reaktioner utgör en parallellprocess för jag är också lugnare. Det finns definitivt två liv att glädja sig åt i den där magen och senaste beskedet från ultraljudsundersökningen är försiktigt positivt. Vi vet alla att graviditeten är komplicerad och att det kan gå både si och så. Och det är som det är, med den saken. Det är lika bra att glädjas medan tider är.

I går natt drömde jag en sån där dröm som liksom berättade något, men jag inte förstod vad. Inte en vanlig dröm, som tuggar vardagens upplevelser, utan en med budskap. Jag tycker jag kan skilja dem åt.

Drömmen var så här: Jag åker bil tillsammans med några. Vi är på en smal bergsväg, med brant bergvägg på vänster sida och brant stup till höger. Plötsligt bara går det inte längre, vi får helt enkelt inte plats. Bakänden glider utför stupet och vi faller handlöst utför. Där nere finns en hård väg kantad med nåt mjukt (snö?). Jag vet att jag försöker balansera bilen att landa rätt. Vi landar mjukt. Men det var nära ögat.

Mer än så var det inte. En kort-kort-film, liksom. Jag undrade igår morse vad den drömmen gjorde i mitt liv just då.

Nu, ett dygn senare blir jag så där brydd igen. Vi, min kollega och jag, hade nämligen ett möte med en kund igår. Jag vill inte berätta detaljer om mitt jobb här, men kan säga att symboliken med en bilfärd som slutar i mjukt fall ändå har sin träffsäkerhet. Det som händer i den kundrelationen är bland det svåraste och mest krävande jag varit med om i mina konsultdagar.

Det stör mig att jag hade drömmen före mötet, inte efter. Drömmen förebådade något, inte bearbetade. Den berättade i förväg att omständigheterna tränger ut oss på en icke farbar väg (mellan bergägg och stup), vi kommer att vara med om en farlig situation där vi en stund inte alls råder över situationen (fritt fall) och att det trots allt slutar väl (mjuk landning). Hur kunde jag veta detta i förväg?

Jag kollar bostadsrätter.

Nyss kom jag hem från en tur till Masthugget. Spanade in omgivningarna runt en lägenhet på Sjömansgatan. Inte illa att ha Slottsskogen ett stenkast bort. Jag tog mig en tur där och blev förälskad. Kanske inte i huset, men i skogen.

Så jag vet inte jag. Det kostar på att kolla och förhålla sig till det jag ser. Vill jag bo ultramodernt eller med historiens vingslag? Centralt eller naturnära? Rymligt eller kompact living. Undrar om jag ska ägna mig åt det här?

Men turen i Slottsskogen var fin. Hittade ett träd full med nappar. Då log jag. Och mindes att jag ska bli mormor. Till ett okänt antal barn. Snart.

 

Summerar ett halvårs boende i andrahandslägenhet i Drottningstaden.

När jag skaffade lägenheten skedde det på inspiration av att dottern också behövde en lägenhet, tillfälligtvis, och det blev liksom den tändande gnistan. Det var ett stor steg för mig. Gruvsamt värre. Jag hade det ju så bra hos min kompis IJ. Maken till generös människa får jag leta efter.

Nu konstaterar jag att det gick ju bra. Det är skönt med ett eget boende.

Men säg den situation som bara är bra som den är. Ha vill ha mer. Nu tycker jag det är besvärande att inte ha tillgång till lägenheten under helgerna, inte givet i alla fall. Nu vill jag ha något än mer eget. Har börjat leta... Kollar regelbundet på Boplats "Drottningstaden" och får auto-meddelande därifrån om nyheter och gör intresseanmälningar titt som tätt. Hittills har jag inte fått ett enda erbjudande därifrån. Har också laddat hem Hemnet- och Blocket-appar på mobilen, så jag har lätt att kolla utbudet.

Dessutom har jag blivit med centralt beläget kontor från 1 september. Jag är del i ett rätt rejält och ståndsmässigt kontorsrum hos ett av våra partnerföretag ett stenkast från Centralstationen. Det innebär att vårt företag kommer att ha en fast och officiell punkt i Drottningstaden. Med det är jag faktiskt mycket nöjd. Även om jag även här har mina rädsledubier för mig personligen - du vet, sånt där tankegods som

- Hur ska det gå?

- Kan jag det?

- Det kommer nog att gå åt hellvete och då står jag där.

Det är rakt fascinerande hur mycket en sån som jag brottas med tvivel. Dom skulle bara veta! Jag dväljs (fantastiskt ord i sig) mellan kraften Ha-vill-ha-mer och kraften Det-går-åt-hellvete-iallafall. Det här är vardagsmat för en sån som mig. Så här har jag det. I ett mer eller mindre konstant kraftfält är jag. Det är mitt livsmönster. Stön.

Jag är förlöst. Vid 61 års ålder. Med en nygammal bok. Så här ser den ut.

 

Nu står den i 2000 ex som massor med 11 kg tunga bokkartonger i ett av sovrummen. De ska bäras ner, men det får jag ta pö om pö för att inte äventyra min numera någorlunda hyfsade rygg.

 

Min kollega och jag har arbetat om den tidigare upplagan rejält och 104 sidor har nu blivit 160. Den har tagit sin rundliga tid att få till och det har i stort sett skett utanför ordinarie arbetstid. Många gånger stönade jag över mig själv nu i vintras och våras - hur kan man vara så dum att tro att en hel bok blir till bara så där med vänsterhanden?

 

Jag är både trött och stolt över att den nu finns i en fjärde omarbetad upplaga och att den säljer så bra att vi kan ge ut upplaga efter upplaga. Den säljs endast i vårt eget förlag och i princip utan marknadsföringsinsats. Den sprids helt enkelt från mun till min och den beskrivs närmare här:

http://kim-human.org/sv/toread/mentor-handbook

Så här såg det ut idag under nationaldagsfirandet. Solen flödade, folkmängden var imponerande. Vi hade placerat oss på en gräsplätt en bit därifrån och såg alla strömma förbi. Kunde studera barnvagnars konstruktion för där var hundratals. En och annan tvillingvagn också.

Sonen hade uppdrag att vara slöjdhandledare för kids i ett tält intill stora folkmassan. Han var viktig för små killar som nog tyckte han var häftig där han hjälpte dem att sy små krummeldjur.

 

Här är de mina under nationaldagen. Alla fem. Om man säger så. Tvillingarna i den där magen är fortfarande vid liv.

Av blåskompisen fick jag receptet på detta bröd. Det blev urgott.

3 g jäst, 3 dl vatten, 1-1 1/2 tsk salt, ca 6 dl vetemjöl special blandas ihop och får jästa under natten. Lägg försiktigt på mjölat bakbord, vik ihop brödet och grädda 275 grader i en halvtimme. Kanske skulle jag sänka temperaturen lite, för det blev som synes aningen välgräddat.

Med det här väldoftande nygräddade brödet kunde jag uppvakta sonen på hans födelsedag, idag, nationaldagen.

Efter en dag hos blåskompisen drog jag iväg till sonen. Det var mysigt att umgås en stund. Han var tröttnöjd med att i två dagar varit slöjdhandledare åt pedagoger som i sin tur ska inspirera kids att slöjda.

Vi åt fisksoppa och spelade Tantrix. Vi vann var sin gång.

I lördags begav jag mig till staden V efter några dagar i Kungliga huvudstaden. Med bil.

Färden startade vid Rosenlunds trädgårdar på Djurgården och skulle sluta ca en timme senare hos min blåskompis i V. Ja, hon är mera bara kompis numera, men det där med blåskompis berättar om hur vi lärde känna varandra. Då hade vi ett gemensamt intresse, vår urinblåsa. Nu har vi fler intressen att utbyta.

Dottern beskrev hur jag skulle ta mig ut ur staden via Valhallavägen. Det gick bra. Till att börja med. Jag körde inte ihjäl nån vinglig gångtrafikant på Djurgården och jag kom ut på Valhallavägen och tyckte jag gjorde som hon sa. Efter ett tag dök skylten Solna upp och det gjorde mig säker att jag var på rätt väg. Snart skulle jag ut på E18.

Efter ett tag inser jag att jag åker på Essingeleden söderut. Det var bara att vända. Tillbaka. En skylt Solna dök upp. Nu skulle jag ta sikte på E18-skylten. Å så kom den och jag körde av vägen och så inser jag, rätt snart, att jag nog tog av för tidigt, för nu var jag på väg till Norrtälje. Vända igen. Solnaskylten i sikte. Men på nåt vänsters vis så lyckades jag vara på E4 på väg mot Huvudstadens Centrum. Fan, nu blev det fel igen. Vek av rätt snabbt och nu var jag uppstressad och blåsan i uppror.

Ja, jag går med en enveten urinvägsinfektion, så blåsan är redan i grunden irritabel. Lite stress och den går upp i högvarv. Då ska det kissas i tid och otid. Nu till exempel. Men jag hittade ingenstans där jag kunde kissa. Däremot hittade jag en taxichaufför som sa att det var jättelätt att hitta ut på Oslovägen. Kör bara dit bort och sväng av och följ sen bara skyltarna mot Oslo. Jag gjorde som han sa och hamnade vid ett slott. Tillbaka igen. Nu hittade jag Oslovägen. Via ännu en Solnaskylt.

Jag konstaterar att jag körde rosettkörning med Solna som rosettens midja. Det tog över en timme. Vädret var vackert och färden gick som smort till målet. Där blev jag mottagen med grillad mat, vitt vin, goa samtal och en skön säng.

Jag har haft ett antal dagar fyllda med koncentrerat arbete inbäddade i känslomässigt mörker. Har noterat hur självkritisk jag varit. Det har inte varit nån hejd på hur dålig jag varit. På det mesta. Självtärande. Jag har liksom velat krypa ur mitt eget skinn.

Nu har jag rest från Drottningstaden till Kungliga Huvudstaden. Dottern med pojkvän har passat på att använda min bil, som vi bilade ner från midjan av mellanmjölkens land i fredags. De har varit ute i spenaten och tältat. De skulle också slå på bollar vid nåt tillfälle. Nu ikväll är de nån annan stans och fiskar. Hon förklarade det som att de behöver göra avreagerande saker.

Då gick det upp ett liljeholmens.

Naturligtvis. Om jag håller att krypa ur mitt eget skinn, vad ska då inte dom vilja göra! Situationen är ju vanvettig och vanmäktig!

Här går dom / vi och är beredda på liv och död vilken stund som helst. Högst konkret. Ska den lille överleva en timme till? En dag till? Två? Tre? Och ytterligare en? Till nästa undersökning? Hur blir det om den gör det? Hur blir det om den inte gör det? Vilka är oddsen? För vad?

Inte undra på att det drar igång krafter som gör att man vill krypa ur sitt eget skinn! Synd bara att jag riktar den här vanmakten inåt. Efter liljeholmens upplysning kanske jag kan rikta energin utåt, jag med.

Den 17 maj fick jag mitt AB inregistrerat. Eftersom jag inte är hemma så ofta såg jag inte beskedet förrän långt senare.

Grattis till mig.

Nu återstår en del jox som jag egentligen avskyr att hålla på med. Jag ska bedöma min intäkt och vinst, sätta min lön och sånt. Fylla i en blankett och skriva under på rätt ställe. Med blankettfobi behöver jag supportas. Det finns alltså anledning att gratta mig lite senare. Också.