Kontext

Va härligt det var att komma hemifrån en stund. Picknick med min nygamla vän uppe på norra berget med utsikt över regionhuvudstaden. Vacker konsert i Kyrkans Hus. Varm kväll.

 

Jag kom på mig med att inte alls vara deppig. Riktigt social, faktiskt. Umgicks lättsamt med mågämnets mamma och pappa med respektive. Stiftade helt nya kontakter. Pratade med en ung kvinna bredvid mig på konserten. Hon kommer från en riktigt nordlig stad och skall delta i kursen som konserten var inledning på. Blivande operasångare skall djupdyka i text, sång och musik och hur dessa hänger samman under ledning av en operasångare, en litteraturvetare och en konsertpianist (mågämnet). Hon satt där och spanade in övriga kursdeltagare.

 

Eftersnack med nygamle vännen på en av stadens få öppna uteserveringar tills en stund efter att de stängde. Islatte – för första gången i mitt liv. Vi tittade på bilder av vännens nyvunna familj. Han gör en social identitetsresa som skulle duga att skriva böcker om. Jag fascineras av hans lågmälda berättande. Verkar vara en livsvagabond i anspråkslös dräkt.

 

Värmen var likt sydeuropeisk högsommar. Det hela var en stunds minisemester. Nu sitter jag åter vid min dator och skall göra dokumentationer och utbetalningar och sånt. Jobb, kallas det.

Ja, jag säger då det. Är faktiskt överrumplad själv över senaste dygnens känslosamhet. Har varit i en riktigt snyftig svacka av övergivenhetskänslor.

Samtidigt, och det gör saken absolut inte bättre, förstår jag ju att jag inte är bortglömd egentligen. Jag liksom är i ett annat läge än min omvärld. Jag lever med ett potentiellt hot som inte mina vänner gör eller förstår att jag gör. Varje lyckad kontroll är en lättnad för mig, och för min läkare har det visat sig, men för mina anhöriga är resultatet mera en självklarhet. Det går ju så bra.

Jag tar inte de goda resultaten för givna. Det verkar mina nära och kära göra. Det är det här glappet som känns som om de skiter i om jag lever eller inte. När jag kommer ut efter en kontroll med existentiell lättnad och glädje möter jag oförståelse, eller vad det nu är jag möter när jag inte mött nånting. Bara tom tystnad.

Mina anhöriga behöver slippa oron och ägna sig åt sitt. De har bekymrat sig länge nog och behöver, för sitt välmåendes skull, få slappna av och inte bry sig så mycket. De behöver helt enkelt semester från cancerspöket. Välförtjänt semester. Intressekollisionen är ett faktum.

Mina reaktioner får mig att undra om jag är knäpp eller hypokondrisk eller allmänt labil. Men något säger mig att det inte är så, inte klockrent  i alla fall. Jag har min blåskompis ord ringade... "jag förstår precis var du är nånstans. Klart vi ska snacka om saken..."   Min läkare säger nåt liknande. Jag dristar mig att citera några rader ur ett tröstande mail jag fått : "Du är otroligt "rätt" vad det gäller person-psykologiska tolkningar. Det är nog så att din omgivning inte har din sjuka i fokus längre, eftersom det blir lugnare och lugnare för varje kontroll. Den situationen i sig är också svår att förhålla sig till..." (Är hon inte bara helt fantastisk, människan, som engagerar sig efter att hon tittat i min blåsa!)

Summa summarum. När det går bra, så är det inte så himla enkelt ändå. I alla fall inte för mig. Så kan det också se ut när man är på en bli-frisk-resa. Det går att känna sig övergiven, när det går bra.

Jag ska ägna mig åt att lufta de här känslorna med dem som förstår, dem som varit med. Det är nu som mina cancervänner kommer väl till pass. Vi har en egenupplevd kompetens som är guld värd.

Om en stund reser jag till regionhuvudstaden för en stunds promenad och fika med min nygamla hitflyttade vän och därefter konsert där mågämnet är i farten. Solen gassar. Jag ska handla och fixa en fikakorg.

Det är alldeles tyst runt mig. Med ett enda undantag (min blåskompis i V) märker jag  inte av någon som helst reaktion på det goda beskedet jag fick igår. Bara så att du vet - det känns tomt. Jag känner mig övergiven. Det är som om ingen bryr sig om jag lever eller inte. En liten hälsning skulle värma. Den lättnad jag känner är existentiell.

Och du - även om det går bra för mig så är det faktiskt inte en självklarhet att beskeden ska fortsätta att vara goda. Kontrollerna görs ju av nån djävla anledning. Jag tar inte för givet att det ska gå bra. Därför gör det gott att  dela glädjen med mig om det gör det. Som nu t ex.

Resandet i jobbet är över för den här säsongen  och jag kan tillåta mig att säga puh.

Nu senast åkte jag nattåg till drottningstaden i tisdags för att ha ett uppdrag på 3 (tre!!!) timmar. I och för sig var vi med på deras egna möte några timmar först och på mingel och god middag efteråt, så dagen gick. Men vår verkliga konsultinsats varade bara tre timmar. Det är egentligen fantastiskt vad mycket som blev gjort på den korta tiden. Sen bar det hem igen på torsdagen. Hela dagen gick åt till det. Jag ömsom sov och ömsom filade på en offert blandat med korsordslösande.

Min kropp undrar om inte detta är i slitigaste laget och om det är värt det. Himmel vad jag reser mycket. Ni skulle bara veta hur oglamoröst mitt jobb är. Träffar ofta folk som mår dåligt, och då ofta av orsaker som organisationen och omvärlden skapar. Dessutom resandet, skump skump, avstängda toaletter, inte särskilt upphetsande mat på tåget, förseningar, gnäll och gny. Jag tror jag släpper fram lite trötthet.

Jag har andra stunder då jag tycker tåget är toppen. Jag får arbetsro, möter trevliga människor och reser miljövänligt. Men det är inte det som mitt väsen lyfter fram just nu.

Nu återstår en dryg veckas summerande, administrerande och ja, vad man nu håller på och pular  med som tar en sån tid utan att det egentligen märks. Jo, det märks när det inte är gjort. Det ska helt enkelt bli skönt med semester. Det är dessutom den första semestern på många år som jag åker iväg som en frisk och kry människa. Jag känner mig 10 år yngre än för 2 år sedan. Det är smått fantastiskt. Här ska ut och resas.

!!!!!

Kvartalskontrollen. Min tidigare urolog har hjälpt mig att fixa en tid för  undersökning som inte skulle inträffa mitt i min semester. Den undersökningen var nu.

Först en stund prat på ett rum. Jag har tydligen inte träffat min kära urolog på länge för hon såg verkligen förändrad ut. Längre hår bl a. Nåväl. Hon frågade mig om hur det är och jag svarade. Mår egentligen toppen, men har vissa känningar från blåsan och igår blev jag prickig. Hälsoåtagandet kring mat/motion kvarstår och är ett långsamt och långsiktigt projekt.

 

Hon har gjort ett överskådligt schema över vad som gjorts på mig, vilka provsvar vi fått och när. Och ja, det ser ju väldigt bra ut. Hon sade också att om de inte använt hex-vix på mig så hade jag förmodligen inte haft min blåsa kvar idag. De hade helt enkelt inte vågat behålla den. Med hex-vix blir de säkrare i sin bedömning. Jag är alltså ett exempel på att hex-vix ökar livskvalitén för en patient genom att jag kunnat behålla blåsan. Antar att det är lönsamt för samhället också att ha en patient som bara ska kollas kvartalsvis (cystoskopi) jämfört med cystektomin som är en resurskrävande jätteoperation med risk för komplikationer länge länge. Men det senare är min gissning. I alla fall är det en enorm vinst för mig personligen. Nu har jag svårt att fatta hur nära ögat det var.

 

Sen var det dags för att se hur det ser ut i min blåsa. Det här var alltså första gången på mottagningen efter otaliga undersökningar på operationssal och det var bara en simpel cystoskopi. Bedövande gel och sen in med instrumenten. Det syntes tydligt att såret efter senaste operationen i april inte är läkt. Det stämmer med både vad jag känt och vad som emellanåt kommer ut ur blåsan. Skräp, typ. I övrigt såg det fint ut. Bedömningen är att det såriga ser ofarligt ut, alltså ingen ny cancer där. Sköljvätskeprov får bekräfta det antagandet. Det här är naturligtvis glädjande besked för mig. Hurra. :-)

 

Om jag nu är så nöjd, så har min blåsa ett och annat att erinra. Den tyckte inte om besöket av instrument som snodde runt och tittade i alla vinklar och vrår. Den ogillade när blåsan var för full med koksaltlösning – då sprängde det på ett kallsvettigt sätt. Den tyckte inte heller om att blåsan tömdes helt och hållet, då nöp det också rejält. Kallsvett även nu. Flåsandning, apuh, apuh. Men det obehagliga varade inte så länge, gudskelov. På aningen vingliga ben klädde jag mig och jag kände omgående att blåsan var rasande.  Pingvingång grande. :-(

 

Tre stopp på vägen hem. Kissade under kramp och nyp. Springer fortfarande ofta på toaletten och det gör rejält ont, men känner att den lugnar ner sig så sakteliga. Har vilat på soffan och lyssnat på Kjell Lönnå som sommarpratare. Sämre kan man ha det.

 

Summa summarum – jag är helt nöjd med resultatet av cystoskopin so far, men min blåsa grumsar lite.

Det där med kopplingar mellan människor är intressant.

 

Jag tänker på min nygamle vän, han som jag inte träffat på över 40 år och egentligen inte minns så mycket av. Det finns ändå en hyfsat stark koppling. Det yttrar sig en vilja att fortsätta träffas. Med viss iver.

 

Han berättade kortversionen av sitt liv. Bortlämnad efter födelsen till mormors syster medan de ”för unga” föräldrarna fortsatte att producera fler barn. Men de blev inte bortlämnade, för då var föräldrarna inte lika ”för unga” längre. Under åren i tekniskt gymnasium umgicks han i en udda krets av tekniker, som var politiskt, kulturellt och humanistiskt intresserade. Det var då vi var kompisar. Efter examen drog han iväg långt långt bort. Under de  här 40 åren har han bott i England, Dalarna, Norge, England, Botswana, USA, England/Frankrike och dessutom vistats en del i Viet-Nam. Man kan nog säga att han drivits av kärlekar och äventyrslusta.

 

Kvar i regionhuvudstadens utkant finns hans biologiska syskon som han egentligen inte träffat och alls inte känner. Nu har han vänt hem, kanske för att knyta ihop sitt liv. Han möts av öppna famnen från sina icke bekanta syskon. Och han möts faktiskt av viss öppenhet från mig, som egentligen inte känner honom heller. För att det finns några sorts osynliga band som jag känner mig nyfiken på.

 

Att syskon vill träffas, det har jag förståelse för. Men hur kommer det sig att jag vill träffa denne vagabond igen? Ja, i mitt fall handlar det nog om att förstå mig själv. Genom att lära känna honom nu kan jag förstå en del av mig själv då. Inser att jag redan i tonåren drogs till kompisar som var lite udda och eljest. Vår gemensamma nämnare heter bl a samhällsansvar utan att vara partipolitik. Kanske finns fler gemensamma nämnare? På söndag ska vi gå på konsert tillsammans. Mågämnet är i farten…

Efter en ovanligt lång och kall försommar har värmen kommit. Jag märkte det på mitt sätt.

 

Ikväll reser jag till drottningstaden för någon dags arbete igen. Nattåg. Kommer hem torsdag kväll och på fredag förmiddag är det dags för den där blåskollen. Före en sådan blåskoll vill min läkare alltid att göra urinodling för att se, ja gud vet vad. Bakterier antar jag. Det ska helst lämnas två dagar i förväg. Men eftersom jag ska ut och resa så behövde jag lämna provet redan idag. Det gäller att komma ihåg alla små detaljer kring undersökningarna. Igår kväll satte jag en liten burk på toastolen för att inte glömma bort att fixa lite urin i burken på morgonen. Det var en nödvändig åtgärd för i morse sa jag visst-ja när jag såg burken. Satte på lock, la det i en plastpåse och tog med remissen i bilen. Jag la provet i handskfacket för att det skulle stå mörkt och stadigt. Det var riktigt småhurvigt när jag begav mig till regionhuvudstaden för en rad möten.

 

Tre möten och åtskilliga timmar senare äntrade jag bilen för att fara till lab på fiskhuset och lämna provet. Bilen bågnade av värmeslag. Kissprovet var inte ens ljummet, det var hett. Sommarvärmen hade kommit till stan.

 

Provet dög inte alls att lämna. Inte på några som helst villkor. Oj vad vi dividerade hur jag nu skulle göra. Kunde inte ta ett nytt prov på en gång för det var alldeles för färskt. Kunde inte åka hem och lämna provet hemma för där skulle alla lab vara stängda. Kunde inte ta nytt prov och lämna det i drottningstaden för då skulle det komma för sent. På det hela taget var det inget som gick.

 

Men, ja, jo, om jag stannade kvar på friskhuset nån timme så skulle det kunna funka om jag då lämnade provet direkt till lab några dörrar bort. (Stön) Sagt och gjort. Skönt att ha en mobil dator. Fick i alla fall något gjort på den där väntansstunden. Kunde lämna 1,5 timmes urin och for sen hem. Det är ett prov i färskaste laget, men fick duga.

 

Det är fortfarande varmt och mitt radhus bågnar av värmeslag. Sommaren verkar ha kommit till stan.

Jag är kärnfrisk. Piggare än på mycket mycket länge. Inget tyder på att det skulle vara något annat än bara bra med mig. Men nu på fredag 26/6 är dags för kvartalskontrollen av blåsan. För första gången skall den göras på mottagningen utan något skärande och hyvlande och inget hex-vix heller. Bara lokalbedövning och en liten titt runt + sköljvätskeprov.

 

Trots att jag mår så pass bra och allt hittills varit så bra så har den där BEREDSKAPEN börjat infinna sig. Det är ett välbekant tillstånd vid det hör laget. Beredskapen är inte så där kaxig och tar friskheten för given. Nej, den är mer öppen för att nu kan vad som helst hända. Känslolöst vidöppen. Ingen big deal. Ibland kan jag tänka att hela blåsan kan vara angripen och kanske livmodern också. Jag har ju en period när det gör lite ont då jag kissar och nog känner jag av lite ”nåt” i livmodern också? Ja jag kanske har hudcancer också.

 

Mestadels lever jag ett vanligt liv utan att tänka så mycket på cancern. Men när dessa tankar kommer är de som lätta fjärilar. De fladdrar förbi någon enstaka gång. Flyktiga, för att omedelbart glömmas igen.

När jag gick i gymnasiet ingick jag i minst två vän-gäng. Jag var berusad av alla kompisar jag hade efter ett liv långt upp i norr i en liten by där jag verkligen var en udda och rätt ensam fågel. Ett gäng bestod av humanistiskt intresserade teknister och ett av klassiska musiker. Killar mest. Båda dessa gäng har jag mer eller mindre glömt. Jag träffar ingen av dem längre. Utom en. GW.

 

Det beror inte på mig att jag håller kontakt med GW. Det beror helt och hållet på honom. Han är sån. Han är trofast och håller kontakt. Bor i kungliga huvudstaden. Har delvis levt ett hårt liv med adopterade döttrar som inte vandrar raka vägen i livet och med en fru som för ett antal år sedan dog i bröstcancer. Själv har han parkinson. Sedan min cancer uppdagades har GW hållit än tätare kontakt med mig. Han ringer då och då och bara bryr sig. Då får jag senaste nytt om våra gemensamma vänner, alltså de som jag mer eller mindre glömt.

 

Häromdagen ringde han och berättade om utlandsfararen BJ, som närmast bott i England och har ex-fru och ett antal vuxna döttrar där. Efter flera år av funderingar har BJ flyttat hem till mellanmjölkens land igen. BJ bor nu ca 5 mil väster om vår regionhuvudstad. Jag bor ca 5 mil norrut. GW har nogsamt försett oss båda med kontaktuppgifter till varandra. BJ hann först. Han ringde mig. Vi ska träffas nu på måndag och … ja, vad pratar man om med en bortglömd vän? Vi får väl hjälpas åt att minnas det vi faktiskt upplevt tillsammans och därefter nysta upp våra respektive liv sedan vi sågs sist. Det är minst 40 år sedan.

Dotter, mågämne och jag packade bilen och for uppströms. Två dygns umgänge med mågämnets mamma och ny man med tjock släkt. Vi gjorde en lite liten majstång och jag var aktiv i själva dekorerandet. Har fått nya idéer om hur majstänger kan utvecklas utseendemässigt. Vi hade en centralt placerad krans och tofsar av blommor och ris i alla utstående ändar. Detta kan utvecklas till ett centralt placerat hjärta, en regelrätt plym upptill med inspiration hämtad från romerska hjälmar. Har god mat i magen och raspiga stämband. Jag vet inte vad det är för fel på min röst, men jag sliter så ont vid allsång. Tycker aldrig att min stämma ligger bekvämt. Vill alltid att vi skall sjunga betydligt lägre än vad merparten vill. Väljer oftast att sjunga en oktav lägre än andra och tycker jag låter som en brumbjörn. Nåväl. Trevligt var det.

 

På hemvägen kom vi att lyssna till sommarprataren Ingvar Kamprad.  Det var intressant. Jag har länge vetat att IKEA drivs som affärsdrivande stiftelse. Av och till har jag sökt  kunskap om  den organisationsformen utan att egentligen lyckas. Det fick jag kanske inte nu heller. Men tankeställare fick jag.

 

Inom etablerad affärsrådgivning pratar man enbart om enskild firma, ekonomisk förening, handelsbolag och aktiebolag som de bolagsformer som finns. Jag drev en tid en EEIG (europeisk ekonomisk intressgruppering) vilket inga förståsigpåare ens hade hört talas om. Jag har frågat om affärsdrivande stiftelse utan att någon vetat nåt om saken.

 

Ingvar K berättade om att han inte ville att IKEA skulle bli börsnoterat aktiebolag. Dessa präglas av alltför kortsiktigt vinsttänkande baserat på kvartalsrapporter. Det kortsiktiga vinstintresset är inte bra om man vill driva en långsiktig affärsrörelse. Han pratade också om att det viktigaste är att företaget gör nytta för landet och i andra hand blir lönsamt själv. Med dessa två drivkrafter ville han driva sina verksamheter.  Tänk om Mc Donald´s och CocaCola tänkte så!?!  Nåväl.

 

Nu kommer jag till mina grubblerier. På 60-talet var jag en av alla som tyckte att IKEA var paria. Senare blev IKEAs val av att vara affärsdrivande stiftelse bara ännu en bekräftelse på företagets ljusskygghet. I stiftelser kan man väl stoppa undan hur mycket pengar som helst hur skumt som helst. Stiftelse var för mig liktydigt med skumraskeri. Jag tror helt enkelt att jag tillhörde det rådande paradigm som har kortsiktiga vinstintressen som ledstjärna och de som gör på annat vis är per definition skummisar. Jag menar att att Sveriges samlade affärsrådgivaretablissemang tillhör denna krets. Det är ett paradigm som officiellt gäller än.  

 

Det är möjligt att det finns en hel del skumt dolt i stiftelser. Men att automatiskt tänka så är jag inte längre beredd på. Nu vet jag att det finns massor med företag, som i stiftelseform gynnar goda saker. IKEA är ett exempel. IKEA har en affärsdrivande stiftelse och en välgörenhetsstiftelse som bl a stöttar designutbildning. Ingvar Kamprad Design Centre, IKDC, i Lund är ett exempel på deras designsatsning. Ingvar  K verkar för att utvidga stiftelsens intention till att stödja miljövänliga satsningar och barn- och ungdomsarbete i fattiga länder. Börsens hysteri över förväntningar hit och dit – släng dig i väggen.

 

Jag undrar om inte herr Ingvar Kamprad verkat verklig banbrytare inte bara inom möbeldesign, produktion och distribution utan också företagsimmage (vi lever och reser enkelt själva), företagsmission (bra och billiga möbler och förenklad vardag till många över stora delar av världen) och organisation (stiftelser som bedriver affärer för att projekt kunna göra skillnad).

 

Nu låter jag måhända som en okritisk vindflöjel som köper det Ingvar berättade med hull och hår. Han har säkert sina fläckar. Men jag må säga att det han berättade fick mej att rejält tänka till kring det samhällsstödda entreprenörsetablissemanget i Sverige. Kritiken blir inte nådig.

Två av mina grisar är här nu. Det är himla mysigt. Dottern med pojkvän är här. Dottern vilar upp sig och mågämnet övar och övar inför diverse kommande pianiståtaganden. Man skulle kunna tro att han, med sin skicklighet att spela och läsa noter, bara kan riva av låtarna. Men inget är mer fel. Han över veckovis i förväg. Många timmar om dagen. Ensam vid en flygel. Vilken benhård disciplin.

 

I morgon drar vi iväg uppströms älven till mågämnets mamma med man.  Vi ska spela spel och flyga eldrivet leksaksflygplan och annat som roar oss. Midsommarvädret kommer väl att vara surmulet, men det tänker inte jag vara. Det ska bli så himla skönt. Inuti mig skiner solen.

Ibland är det också fascinerande hur väl saker ofta fungerar. Igår var jag på friskhuset och anmälde mig kl 12.55 i hudklinikens reception. Det var lite kö. Betalade, lämnade patientkort och visades på väntrum nr 2. Där satt jag i godan ro en stund och bläddrade i en modeblaska. Ca 13.05 kom läkaren och visade mig till ett rum där jag hälsade på en assistent och fick klä av mig på överkroppen. Bad läkaren visa på vilket av alla prickar som hon ville ta bort. -Jaha, den där mitt under bh-bandet. Ja just det, den är kanske lite ojämn i både färg och form. Men inte särskilt uppenbart. Förstår att vi gör detta för säkerhets skull. Ok, ja då kör vi.

 

Jag lade mig tillrätta, fick lokalbedövning alltmedan vi småpratade om vad jag gjort under förmiddagen. Jag var seminarieledare på en skola och där hade läkaren ett brorsbarn. Vi pratade också om att jag inte gillade smärta och att jag verkligen ville ha bedövning och att jag är en nyfiken en som helst vill se alltihop. Så som jag ville se ingreppen i blåsan. Och hur mycket smärta jag haft i min blåsa. Såg den lilla köttbiten hamna i en skål och kände hur hon sydde. Tre stygn. Plåstrades om, fick instruktioner om när och var stygnen skulle tas och vad som händer om det blir det ena eller andra beskedet och när. Jag hade all tid i världen att ställa precis de frågor jag behövde. Men jag hade inte så många frågor för dom ställde jag redan vid första besöket. Vi pratade mest om hur jag får beskedet nu i semestertider och hur de ska kunna nå mig om jag skulle behöva opereras lite mer.

 

Sen frågade jag om hon visste hur bussarna till min stad går och var jag hittar information om det. Hon redogjorde tydligt att jag hittar all information i entrén. Där finns turlistor och en skärm som visar på avgående bussar och en reception att fråga. Vi skildes åt med orden att  jag hoppas slippa  se henne mer. Frågade om hon hört den kommentaren förr. Det hade hon. Och hon tog inte illa upp för det.

 

Jag släntrade till entrén, hittade turlistan och läste den med möda. Finstilta kolumner är inte min grej. Insåg plötsligt att det går en buss precis NU. Rusade ut och hann med den.

 

Den bussen jag satt på gick kl 13.20. Det hela tog en kvart. Det kallar jag effektivitet.

Det är fascinerande hur kommunikation kan fungera om man tror att tillvaron hänger samman på annat sätt än vad den i själva verket gör. Jag har en färsk erfarenhet. Namnen är fingerade i den här berättelsen.

 

Jaq fick ett mess om ändrat mobilnr från Karin. Den uppgiften förde jag in på den Karin som jag för stunden hade en pågående maildialog med. Raderade de gamla uppgifterna i datorn och lade in de nya. Till saken hör att denna Karin är min tidigare urolog som jag ev skulle träffa efter att ha varit på hudkliniken. Jag vet också att Karin har det lite tjockt om sig med en aktivt sjuk pappa som kräver sitt engagemang.

 

Så kommer då den dagen då jag är på hudkliniken och visar den där knutan på armen. Jag ringer Karin på det nyligen inlagda mobilnumret och hon svarar inte. Då messar jag. ” Inget av de märken jag visade var nåt att bry sig om. Knutan heter dermato-nånting. Däremot fann hon en grej på ryggen som hon ville ta bort och kolla närmare. Har fått tid 16 juni för det. Ta hand om dig och far din. Vi hörs.”

 

Dagen efter messar Karin. ”Du sände mig ett mess som skulle till någon annan. Kram Karin H” . Det där lilla H-et efter namnet Karin såg jag inte just då. Istället tänkte jag att nu har Karin blivit alldeles snurrig. Hon är nog uppfylld av sin sjuka pappa och stressad över att hinna med sig på jobbet. Inge konstigt alls. Men lite besviken över att vi missförstått varandra så till den grad, det var jag allt. Så där distanserad brukar inte Karin vara. Därför svarar jag ”Jag lovade ringa efter undersökningen men fick inte tag på dig. Messade därför i korthet utfallet av besöket och att det inte är aktuellt för dig att skära i mig idag. Alltså messet var till dig.”

 

Några timmar senare kom följande mess: ”Kära kontext jag har aldrig haft planer på att skära i dig. Kram Karin Hildingsdotter”.

 

Då, först, går det upp för mig att saker och ting inte förhåller sig som jag tror. Plötsligt har jag inte en aning om vad jag sagt till vem och varför. Dessutom har jag ju inte kommunicerat som jag lovat med min urolog. Total förvirring. Vilket  snurr. Det tog mig faktiskt någon timme att snurra tillbaka snurret.

 

Det här är ett lysande exempel på hur man tolkar tillvaron utifrån sina egna föreställningar om hur tillvaron hänger samman och hur cementerade dessa föreställningar är. Hur ofta propagerar jag inte i utbildningssammanhang för att ”vi hör inte det som sägs utan vi hör det vi hör. Däremellan skall inte självklart sättas ett likhetstecken”.

 

I mitt fall så förstod jag inte det skrivna för jag hade en föreställning om att det var från en annan person än det egentligen var. Sicken blunder.

 

Nu tröstar jag mig med att ha två lyckade arbetsdagar i ryggen. Om en stund bär det av hemåt med tufftufftåget. Det tar mig hela dagen.

Den där animeringskursen, den blev bara bättre och bättre först. 300 kr för 4 dagars utbildning med två lärare, inga förkunskaper och allt material på plats, inklusive både lunch och middag. Jag anmälde mig med känslan av att ha gjort världens bästa grej för mig själv. Kursen var som gjord för mig. Sockerdricka, sockerdricka.

 

Sen kom besvikelsen. Arrangören hade missat en viktig detalj i inbjudan, nämligen målgruppen. Låg- och mellanstadielever. Hur jag än försöker, så tror jag inte att jag lurar dem på åldern. Det VAR alltså för bra för att vara sant.

Nu är jag på turné igen några dagar. Kungliga huvudstaden och Drottningstaden. Igår var lilla undersökningsdagen. Födelsemärken/knutor och bröst fick sina respektive undersökningar. Ett litet märke på ryggen, som jag inte kunde se själv, ska tas bort om några dagar.  Det jag kom för att visa upp var idel ofarligheter. Dröjer åtskilliga veckor innan jag får besked från respektive undersökning. Ja, det var då det.Väntar för övrigt ivrigt på kallelse till nästa blåskoll.

 

Jag har fått en kursinbjudan som jag jublar över. En 4 dagars animeringskurs i skiftet juni-juli. Jippi. Bättre semester än att förkovra mig på detta sätt finns inte. Billig var den också. 300 spän och då ingår fika!!! Hur bra får det bli, egentligen? Nu grunnar jag på vad jag ska sätta tänderna i och använda som lärobjekt. Har inte precis idé-torka. Tänk, det här känns så kul så jag får sockerdricka i kroppen.

Jag är faktiskt lite fascinerad av  facebook. Och det borde rimligen finnas nåt kraftfullt i verktyget när långt mer än var tionde svensk är med i facebook.

 

Jag har nu närmare 50 vänner. De flesta tillhör den yngre generationen och jag saknar många av mina gamla vänner som helt enkelt inte  är facebookare. Flera av mina facebookvänneer hade jag inte haft kontakt med om jag inte stött på dem i facebook. Det har hjälpt till med knyta-an-trådar. Inte fel. Vidare satt jag i en trixig situation i jobbet häromdagen. Jag sökte en person som var inblandad i ett uppdrag för några år sedan. Han hade slutat på sitt jobb och alla trådar jag hade till honom visade sig vara återvändsgränder. Jag var faktiskt rådvill. Tills jag kom att tänka på facebook. Jag hittade honom där och det visade sig att både han och jag helt nyligen blivit facebookare. På prov. I och med detta har jag blivit fan of facebook.

 

Det där snacket om att facebook äger rättigheter till allt material som läggs dit oroar jag mig inte för. Tänker att jag får väl låta bli att lägga ut sånt material hel enkelt.

Jag har tågat uppför norrlandskusten med en äldre kvinna med civilkurage. Själv satt jag och blippade med min internetuppkopplade mobil - jo, jag har tecknat sådant abonnemang trots allt - och tänkte inte på att det stockade sig av folk i gången. En - förmodligen - somalisk kvinna med en hel drös barn stod där i gången och "hade sig" och jag brydde mig som sagt inte. Jag var upptagen med mitt. Men kvinnan bredvid mig var mer intresserad av vad som skedde. Kvinnan med alla barnen försökte komma till tals med personerna som satt därintill.  Ingen verkade bry sig. Hon blev alltmer villrådig. Till slut grep min granne in och bad att få titta på hennes biljetter. Jodå, hon hade biljetter till de platser som var upptagna. Men inte förrän min granne  ryade i så dröp den ene slyngeln efter den andre av och gav sina platser till damens som hade biljett till dem.

Sen satt hon och muttrade över folks dåliga beteende och så kom den ena historien efter  den andra där hon gripit in för att skipa rättvisa. Genomgående i berättelserna var att gamla eller personer med annat språk hade svårt att få den rättvisa behandling som de bara ska ha.

Det var uppfriskande att resa hem vid sidan av ett sådant gråhårigt kraftpaket.

Nu är jag tågresenär på hemväg. Har några lyckosamma dagar med diverse möten i ryggen. De är sammantaget tecken på den där ketchupeffekten, som vi börjar skönja. Min kollega sa att nu är det fan ta mej dags att inse att vi är bra på att sälja. Jag gör så gott jag kan med att ändra självbild. Både om den säljande förmågan och om synen på företagets framgång. Det är inte längre sant att det går trögt och långsamt, att det är mödosamt och kärvt och att jag och vi är usla säljare.

 

Innan jag åkte iväg jag hemifrån hade jag reflekterande tankar om vår företagside inspirerade av Draknästet på TV. Jag föreställde mig oss två stå där inför drakarna och presentera och kunde för mitt inre höra dem såga oss på en rad punkter.  De tyckte jag att hade en hopplös företagsidé, fyllt med svaga och vaga punkter. Jag ansattes av stora TVIVLET. Vad i hellvete håller vi på med egentligen och varför????? Tröstade mig med att det knappast kan finnas tvivel utan en tro. Alltså. Tvivlet är en ofrånkomlig del i att tro. Det var en klen tröst, kan jag säga.

 

Men så kommer jag och vi till möte efter möte där folk gör i princip ”vågen”. Alltmedan jag hostar och snorar och beter mig. Hostan verkar ha övergått till nåt mer astmatiskt… Mellan hostattackerna är det dags för en stunds omvärdering. Kanske är vår idé inte så illa trots allt och kanske är vi bra på att berätta om den. Trots allt.

Jag märker ju att massor med människor i min omgivning, främst den yngre generationen, är facebookare. Jag har mest tyckt att det verkar besvärligt att sätta sig in. Det där seminariet jag var på för en tid sedan om digitala medier gjorde att jag fick upp ögonen för vilken stenåldersmänniska jag är. Sociala nätverk på nätet är en ökande trend som jag hittills valt att stå utanför av ren lättja.

 

Nu ska jag ändra på det. Efter ca två år av lärorikt bloggande ska jag nu ge mig i kast med några olika sociala nätverk. Jag är redan inaktiv i Bibl feed och Linked in och det ska jag göra nåt åt. Puh. Idag hjälpte min dotter mig att bli med i Facebook. I de sociala nätverken ska jag, till skilnad från bloggen, vara öppen med namn och kontaktuppgifter. Därför kommer de inte att vara ett forum för mig att skriva av mig om min bli-frisk-resa från blåscancern. Ni som kontinuerligt följer mig vet att jag inte vill vara sökbar med mitt namn kopplat till blåscancer och att det är ett medvetet val från min sida.

 

Fortfarande gäller att hålla tand för tunga och välja vad man skriver var. Det lär jag mig. Enklast vore att stå utanför alltihop, det är säkrast. Men det är jag inte heller intresserad av. Nu gäller att lära hur och till vad dessa nätverk kan användas. Jag har redan en handfull vänner. Ser fram emot att ha bättre koll på släkt och vänner. Kanske också ökat umgänge IRL.

Mina vänner i V verkar bekymra sig för mig. Båda två. Hej på er omtänksamma typer. Jag låter kanske mer strebrig i bloggen än vad jag känner mig. Vill nog mena att jag har mig under så pass uppsikt att jag inte går över mina gränser. För många år sedan var jag nära den så kallade väggen och tänker att dit ska jag aldrig igen. Och jag försäkrar – jag är långt långt ifrån denna vägg. Just nu är vila inget för mig nu när jag frisknat till. Vilat har jag ju gjort i en vecka. Jag har ju mest bara legat på soffan och dvalat. Det får räcka. Nu är jag uppe på vingliga ben och de bär faktiskt. Rösten är beslöjad så att folk inte känner igen rösten på mig. Tycker själv att jag låter … va ska jag säga… hittar inte ord. Det är nåt sensuellt över den och det känns aningen främmande, om man så säger. Typ, vem är det som pratar när min mun rör sig? Min kära urolog KÅ har också hört av sig med kommentarer och goda råd. Hon tror oxå att den där blodiga urinen har att göra med Diklofenak-ätandet. Hon har fixat med recept och hon gör sig beredd att göra prickoperation på mig efter att ha visat upp den där knutan på hudkliniken om en dryg vecka .

 

Nej nu är det min skäl vardag. Det ska arbetas en del innan kommande undersökningar. Å så har jag haft möte med glasmästaren. Han rekommenderar nya 2-glas-fönster och bågar som sätts in i befintliga karmar. Det kommer att gå loss på åtskilliga långsjalar (över 50 000) och jag har redan förvarnat banken om ökat lån på huset. Här går det undan. Glädjande i det hela är att det inte gått röta i karmarna och att den tidigare fönsterrenoveringen som vi gjorde själva inom familjen för ett antal år sedan gjort fönstren god nytta även om det inte ser så där helt vackert ut.

 

Det är mycket man ska befatta sig som ensamstående kvinna i radhus/företagsledare med beslöjad röst. Jag säger bara det. Det är väldigt skönt att kylskåpet är kallt. Och. Nu är det färdigvilat för den här gången. Snart är det dessutom semester.