Kontext

Sitter i dotterns lägenhet i Huvudstaden och filosoferar. Är sur över att jag rest ifrån betaldosan. Kan inte göra de utbetalningar jag behöver göra. Inne i sov-vardagsrummet börjar ett vaknande och jag sitter i köket och filosoferar. DN-korsord, frukostkaffe, lite datorknapprande.

 

Bläddrar lite bakåt i det jag skrivit i min dagbok och blogg. Uppmärksammade 9/4 och den där drömmen jag skrev om då, som gav mig en del bryderier. Fastnar i sekvensen med det mycket ovanliga lodjuret som hoppade fram på motorhuven och grinade ilsket. Den drömsekvensen hade jag ingen riktigt bra tolkning av. Den lämnade mig frågande.

 

I skenet av vad jag nu vet om tillvaron blir jag undrande. Vad var det där för budskap egentligen? Anade jag omedvetet en ovanlig fara som jag inte kunde veta något om då? Var det ett budskap till mig om att något ilsket grinande var på väg snarare än att jag varit med om något ilsket grinande tidigare?

 

Sånt här med förebådande och siande har jag i grunden svårt för. Samtidigt tror jag att vi människor förnimmer signaler om det som är, alltså inte det som kommer, på ett sätt som kan bearbetas omedvetet. Min undran är om jag bearbetade signaler som varslade om fara?  I så fall fick jag varsel ca en månad innan mardrömmen var ett faktum.

 

På denna min undran kan jag aldrig få svar.

I fredags reste jag hem. Jag tvättade och diskade (alltså maskinerna gjorde jobbet), jag handlade, jag genomförde chefshandledningen, jag genomförde ett en timmes telefonsamtal med min kollega, jag packade och så bar det av igen.

 

Under tiden hade dottern med pojkvän städat ut hans rum på folkhögskolan, tagit farväl på skolan, lunchat hos kompisar och packat bilen överfull med prylar och så bar det iväg. Tillsammans inledde vi bilfärden söderut med att gå och äta pizza på kvarterskrogen Sorrento.

 

På fredagskvällar brukar bekantskapskretsen samlas där och äta mat tillsammans. Jag brukar sällan eller aldrig vara där. Dels för att jag inte brukar vara hemma eller för att jag bara är för trött och inte har lust att träffa folk. Nu när vi satt där med våra pizzor och åt strömmade den ena gamla bekantingen efter den andra in.

-      Oh hej, det var länge sen.

-      Och dottern, vad roligt att se dig.

-      Var bor du nuförtiden?

-      Vad gör du?

-      Hur är läget?

 

Ja, vad svarar man. Jag minns perioden då jag var svårt sjuk och det var ett oskrivet blad hur det skulle gå för mig. Jag var obekväm med frågan – Hur är läget? Har svårt att spela teater och bara låtsas som ingenting samtidigt som jag inte hade lust att duka upp hela situationen. Jag blev aldrig bra på att hitta bra och lagom informativa svar. Nu får de mina träna på detta. De får helt enkelt fundera igenom vad de kan och vill säga i olika situationer och vilka samtal de är beredda på att föra.

 

Säger de att de väntar barn, så kommer följdfrågan – När då? Och i deras situation är svaret att de inte vet – det är ju nån gång mellan slutet av juni och mitten av oktober. Och blottar de den osäkerheten så leder det till följdfrågor och sen är ruljansen igång.

 

Att berätta om tvillingar, eller ännu värre, enäggstvillingar, leder också till intresserade följdfrågor. Inte för att det är nåt att dölja eller nåt skamligt över att vänta enäggstvillingar vars öde är ett stort frågetecken. Men det lider direkt in på existentiella djup som frågeställaren säkert inte var beredd på att hantera. Det kan helt enkelt vara lite mastig information att tugga i sig till förrätt på en kvarterskrog. Kanske inte de svarande heller har lust att föra samtalet där och då.

 

Det är alltså en konst att berätta lagom mycket om existentiellt tunga saker och få det att stanna vid lagom. Inte min bästa gren. Nu får de mina träna. I fredags fick de verkligen prova på hur det kan vara. Ena samtalet klarades med glans. Lagom mycket information (ingen!) om graviditeten. Andra samtalet i toalettkön blev magen ett uppenbart faktum. Där kom frågan om när? Och det ledde till att situationen ofrivilligt dukades upp i sin helhet.

 

Träning ger färdighet.

Nedräkningen är inledd för denna veckas vistelse i Drottningstaden. Åker hemöver i morgon kväll, landar över natten i Huvudstaden, fortsätter i ottan för att vara hemma i lagom tid för ... 2 timmars chefshandledning ... innan jag bilar söderöver med dottern och pojkvännen som packat ihop hans pinaler för definitiv flytt till Huvudstaden. Jag drar vidare till Drottningstaden igen efter en stunds 50-firande på lördagen.

 

Den som läste detta noga inser att det här är rena vansinnet. Men så känns det surt också. Så jag har ställt till det! I bland lägger jag mitt tidspussel som en kråkspark.

 

För övrigt har värsta upprördheten över dotterns graviditet lagt sig. Situationen är oförändrat allvarlig, men jag är inte längre invaderad av frågor. Jag tror jag förlikat mig med osäkerheten.

Dottern T med pojkvän L letar annat boende än den etta som T har ovanpå gallerian i norrförort.

 

Det har länge varit på tal att lägenheterna där, ovanpå gallerian, skall ombildas till bostadsrätt. Men hittills har det inte blivit av. Men det ska nog, framöver. Detta faktum att hyreslägenheten kanske skall bli bostadsrätt ger ett bra förhandlingsläge. En enastående möjlighet har dykt upp. Kanske kan de byta till sig en 2a på 80 kvadrat i Wasastan tack vare denna möjlighet. Vi tittade på Wasastadens lägenhet (Dalagatan) idag och föll nog rätt pladask för den. Ett stenkast från Wasa-parken, gårdslägenhet – dvs lugnt läge, ljus, bra planlösning med rum som kan delas av, 3,30 i takhöjd, ett hyfsat kök, vindsförråd, bra tvättstuga, bra cykel och barnvagnsförråd. Går att flytta in i den utan omfattande renoveringar…

I princip för bra för att vara sant. En kompis som också bor i Wasastan följde med.  – Vet ni att folk står 20 – 30 år i kö för lägenheter i Wasastan? sa hon.

 

Dotterns etta i norrförort kan alltså mäta sig med en tvåa med centralt läge. Det är möjligt eftersom det går att vikta möjligheter med verkligheter.

 

Det skulle vara så sköt att veta att de har ett bra boende för sin lilla familj, hur nu den kommer att se ut i framtiden. Så jag håller tummarna. Hårt.

Riga – jag kom, jag såg, jag förfärades och fascinerades. Torsdag eftermiddag till söndag morgon. Två nätter på båt, en natt på land. Jag har haft några dagars minisemester med mina gamla studiekamrater, BUC-arna.

 

Vi var nog rätt uppfyllda av den vardag vi lämnade, alla tre. Än var det en arbetssituation, vars ekvation bara inte går ihop. Än var det en arbetssituation där måttet var rågat. Nu står jag inte till förfogande längre, det här är inte kul, nu ser jag mig om efter ett annat jobb. Än var det jag, som har en hyfsat väl fungerande arbetssituation men med ett stort fett orosmoln som bara väller in över tillvaron.

 

 

Bilderna är från marknaden och från våra promenader i Riga.

 

Jag tror vi lyckades ta en stunds semester från vardagen, alla tre. Själv lyckades jag rätt bra med det. Men jag har och hade en trilskande rygg som satte p för en del. Det gjorde att jag rörde mig långsamt, tog pauser, lade mig på hotellrummet flera gånger om dagen och sov en stund. Jag tror att det inte bara var ryggen som behövde slockna lite.

 

Vi har vandrat i de centrala gamla delarna, på den stora marknaden och vi har besökt Ockupationsmuseet. Den storyn var blytung. En tredjedel av den lettiska befolkningen strök med under andra världskriget och under kalla kriget. Jag kom att förfäras över hur effektivt ett land kan monteras ner och ett folk kuvas. Jag kom att undra över de hjärnor som styrde nedmonteringen och nyordningen. Både Stalin och Hitler måste ha varit ”genier” i att skapa organisation för dessa gigantiska förändringsprojekt. Hur tänkte de? Egentligen? Jag skulle vilja ha båda sidornas berättelser. Jag skulle vilja veta vad som rörde sig i huvudet på förtryckarna, inte bara de förtryckta.

 

Vi kom att prata om vad som nu sker i världen. Om den islamiska revolutionen och den instabilitet som råder vid revolutioner. Iran är ett exempel på att en störtad diktator inte ledde till demokrati och folkstyre. Istället bytte förtrycket bara ansikte.

Passerar Kungliga huvudstaden för att göra ett jobb, träffa tvillingfamiljen och dra vidare utomlands med kollegor/kompisar några dagar. Har flera veckor på språng framöver, faktiskt.

 

Förvirringens dimmor skingras något kring tvillingfamiljen. Nu vet jag att diagnosen är "selektiv tillväxthämning" och inte TTTS, som jag tidigare antytt. Men det gör ingen skillnad i allvarlighetsgrad, vad jag kan förstå. De stackars föräldrarna lever i ett spann av möjligheter som är gastkramande. Inget är säkert. En eller båda kan dö, en eller båda kan överleva, en eller båda kan vara skadade. Eller friska. Ett är säkert, överlever båda en tid till, så blir dottern med pojkvän föräldrar redan i juli-augusti. Inte i oktober som ursprungligen var tänkt.

 

I detta kaos av livsavgörande möjligheter blir det viktigt att hitta fasta punkter i tillvaron. Att hålla sig till något som de faktiskt vet. Kuratorssamtal och ultraljudskontroller på fasta tider, utbildning för tvillingföräldrar på utstakade tider, t ex. De blir till pelare i det osäkra vardagslivet.

 

De blivande föräldrarna har bestämt sig för att satsa på att det går bra. Att tillåta glädje och humor att ta plats i sina liv. Att vara glada över och leva sig in i att bli tvillingföräldrar. Att tro på att barnen överlever friska.  Att vara beredda på att föräldraskapet blir väldigt snart.

 

Och de är förfärande medvetna om att det kanske inte blir så. Den positiva hållningen blir i alla fall den tillväxtmiljö småttingarna växer i, så att säga. Då har föräldrarna gjort vad de kan.

Har pratat rätt länge med dottern nu ikväll.

 

Märklig upplevelse. Det var som om jag blev stärkt av samtalet, inte tvärtom. Förundras över hennes kraft.

 

Idag, alltså första vardagen efter det omtumlande beskedet, har de båda träffat respektive bokat träffar med diverse sakkunniga. Barmorska, kurator, specialistläkare…. De har tagit reda på vad de ska ta reda på. Sjukvården står på tå.

 

Jag kan inte låta bli att fnissa åt det kraftfulla proaktiva agerandet. Den må vara en närmast speedad krisreaktion, men det är då ett väldigt bra sätt att rikta sin energi på just nu. Bravo. Det är som om de bäddar för att ha både professionella och privata kuddar runt sig framöver. Man behöver inte vara särskilt fantasifull för att förstå att de kommer att behöva alla tänkbara kuddar framöver.

 

De har börjat blogga. Av informativa och terapeutiska skäl. Anonymt, av samma skäl som jag bloggar anonymt. Men alla vänner och intresserade som vill följa dem och deras situation kan läsa vad de skriver på http://enaggstvillingar.bloggo.nu/ De har lagt ut ultraljudsbilder på båda tvillingarna.

 

Nåväl. Jag konstaterar att jag blev stärkt av samtalet med dottern. Det stämmer inte med min plan. Det var ju jag som skulle stärka...!

Min dotters komplicerade graviditet gör att jag emellanåt känner mig som vore jag i en tryckkokare.

Berörd? Ja.

 

Det är ett understatement. Önskar jag kunde grubbla mindre. Den där grubbelförmågan har verkligen sina sidor. Nu vill jag förflytta mitt grubbel från existentiella scenario-sorterings-tankar till vara-glad-åt-nuet-tankar.

 

Det är ju helt fantastiskt att vara blivande enäggstvillingmormor. Det är inte alla förunnat. Oj oj. Jag är chockerat glad. Och glädjen finns bland åskmoln. Väderleksprognosen är inte så kul. Så skulle man kunna sammanfatta situationen.

 

Den här bloggen handlar om mig och mitt liv. Därav den något egocentriska hållningen. Självklart är jag inte huvudpersonen i det drama som nu utspelar sig och som har min dotters mage i centrum. Jag skulle kunna skriva kilometer om min oro för och omsorg om den nya lilla familjen. Men det ska jag inte göra här.

 

Tänker dock att min 28-åriga dotter vid så unga år fått utstå en hel del avancerat existentiella prövningar. Och visat sig mycket kapabel. Ingen förnekelse eller flykt här inte. Hon har varit ett värdefullt stöd för mig. Nu är det min tur att ge igen.

Det är helg och jag tillåter mig att snöa in, läsa och reagera. Samtidigt låter jag mig underhållas av reprisprogram på TV. American Idol och Så ska det låta.

Situationens allvar med dotterns graviditet växer så sakteliga fram som en djupare insikt i mig. Den är blytung.

 

Jag grubblar över hur jag är ett bra stöd för de mina. Det är en hårfin skillnad mellan stöd och belastning. Läser på nätet om TTTS. Ingen rolig läsning.

 

Känner mig vilsen. Vilsen i mormorsrollen.

 

Min dotters graviditet har vi (jag) hittills upplevt som helt normal och jag har verkligen glatt mig åt normaliteten.

 

Det kan jag tyvärr inte göra längre. Efter första efterlängtade ultraljudsundersökningen  är normaliteten utbytt till ett mycket ovanligt tillstånd - en regelrätt mardröm.

 

Dottern väntar välskapta enäggstvillingar (!) men de mår inte helt bra. Graviditeten är komplicerad. Läget är allvarligt och utgången för tvillingarna oviss.

 

Vojne vojne

Jag har fått en väldigt kär vän. En stadig satt mörk tjänstvillig en. Smidig, villig. Jag saknar ord för de superlativer jag har att ösa över denna trotjänare.

 

Vännen skaffade jag mig i en väskaffär på Centralstationen i Drottningstaden för några dagar sedan. Ryggskottet gillade inte att jag släpade på tunga väskor dag efter dag. Så jag gick resolut in i en väskaffär och investerade ca 2000 kr i en väska på 4 hjul och en datorväska som är lätt att hänga på hjulväskan. Jag kan dra den, jag kan fösa den och jag kan luta mig mot den när det hugger i ryggen. Hur underbart som helst. Lycka.

 

Igår åkte jag till Kungliga huvudstaden. Upplevde ännu en variant av orsaker till tågförseningar. Den här gången var det ungdomar som vistades i spårområdet. Polis tillkallades och beordrade strömlöst tågstopp. Så där stod vi ett bra tag. Å så kunde vi åka igen.

 

Gick till Bistron och kvällsfikade bortemot 21-tiden. Min grannpassagerare, som just kom från fiket, undrade om det var dit jag var på väg.

- Ja

- Då måste jag få ge dig något.

 

Å så grävde hon i sin börs och hivade fram 6 lappar.

-  Här, ta de här. Jag har nämligen såna här kuponger till Bistron och de går ut i morgon. Då är de värdelösa. Och jag har handlat det jag förmår. Ta dem bara.

 

Jag tog emot kupongerna och seglade iväg till Bistron.

 

Ja segla är att ta i. Jag går ju som en mycket gammal kvinna mer som en ostkrok. Men jag tog mig i alla fall till Bistron. Där festade jag på rostbiffmacka och en flaska vitt vin. Tänkte att jag gott kunde bli lite glad i hatten med det onda jag har, alltså rygg och datorkrångel.

 

Det funkade. Jag blev glad i hatten och ryggvärken antog andra proportioner och datorkrånglet blev inte lika oroande. Fantastiskt. Sen ringde jag dottern och frågade vad hon och pojkvännen ville ha från Bistron. De ville ha jos, choklad, negerbollar och diverse lösgodis. Och jag handlade så det stor härliga till. Inte för att det var så behövliga saker utan mer för att jag var glad i hatten och tyckte att hela situationen var rätt underhållande. Och dom fnissade glatt över gåvorna.

 

Idag, nu på morgonen, ska de på första ultraljudsundersökningen. Jag ser fram emot en rapport. Själv har jag tagit min nyvunna vän och satt mig på tåget hemöver.

Jag må ju också berätta hur det gick med den där hyllade personen Kontext. Jag drog nämligen en förfärligt förhastad slutsats, då jag trodde jag lyckats lägga allt från min gamla dator på Dropbox.

 

Här är den sanna bilden.

 

Jag copy-pastade mappar i långa banor från PCn till Dropbox. Det tog sin tid. Kvällen kom och jag ville lägga mig. Då copy-pastade jag en hel massa mappar och la in på Dropbox och sen gick jag å la mig. Skrev ett nöjt blogginlägg och hyllade mig själv.

 

På morgonen såg jag att modemet lagt av. Satte på det och lät processen fortsätta, men det gjorde den inte. Nåväl. Jag behövde packa ihop mina datorer och resa, så jag brydde mig inte så mycket.

 

Men. Och nu kommer det.

 

Jag har upptäckt att jag faktiskt inte copy-pastade och la ut på Dropbox. Nej, jag verkar ha klickat fel och istället cut-pastat. Det innebär att materialet försvunnit från datorn men inte riktigt landat i Dropbox. Det mesta som jag hade i min dator så ut att bara ha försvunnit. Och det under en process där jag skulle säkra alla dokument. Det här är bara för bra för att vara sant.

 

Nu finns även här ett ljus i tunneln. Det verkar som att jag kan hämta de ofullständigt lagrade mapparna på Dropbox tillbaka till min PC och att de är intakta. Har inte haft tid att göra detta systematiskt, men det verkar faktiskt som att jag kan rädda filerna.

 

Jag förstår att det här inte intressant för andra. Men jag får i alla fall skriva av mig. Igen, bloggen har terapeutisk betydelse.

Det är som fördömdat med att få mina apparater att fungera. Igår var jag nära sammanbrottets rand.

 

Det funkar inte att synka kalender och adressbok mellan iPhonen och McZebran, jag kan inte (Outlook) lägga mail i mappar för då kraschar programmet, jag kan inte dra mail till kalendern (som jag kunde förr), mail försvinner obegripligt från datorn, vissa kan jag bara läsa i iPhonen men inte i datorn och i iPhonen fick jag en massa skitmail (hundratals) utan avsändare och utan innehåll, vissa daterade 1971 01 01, andra med färskare datum. Så började mail försvinna från telefonen också. Bl a de hundratals skitmailen. Ovissheten om vilka är påtaglig.

 

Det var då hysterin kröp obehagligt nära mig. Kände mig så ensammen och övergiven. Var ska jag börja och vem kan hjälpa mig där jag nu är, jobbandes i baracker 6 mil norr om Drottningstaden eller på resande fot. Det enda jag vet är att så här kan jag inte ha det.

 

Nu har jag lugnat ner mig lite. Har ringt några personer och fått ordning på vart jag ska vända mig med vad. Outlook-problemen – Microsoft – där är jag nu ett ärende och blir troligen uppringd nu på morgonen. Jag verkar ha nån inställning så att mailen lagras på nätet och det kan vara så att mobilen stjäl mina mail från datorn. Om jag tar bort ett mail i mobilen verkar det försvinna i datorn också. Det ska nog gå att ändra med en annan inställning nånstans. Personen gav mig också hopp om att mitt kraschande Outlook ska kunna fixas. iPhonen – Telia, har jag inte ringt än.

 

Min hysteriska teknikstress kryper en bit bort, men lurpassar, redo att hoppa över mig igen.

 

Till detta ska läggas att jag har ett rätt envetet ryggskott sedan i lördags. Rör mig som en ostkrok i snigelfart.

De senaste dagarna har jag allt annat än hyllat mig själv. Har faktiskt haft ett rejält dopp i självskattningen.  Har tyckt att jag är en sekunda konsult som inte är lika observant i kurslokalen som tidigare och så hör jag sämre och måste fråga om. Min kollega och jag var iväg och avslutade ett 1,5 år långt utvecklingsprogram för chefsaspiranter i två statliga myndigheter. De var sååå nöjda. Och väl hemma börjar kritikerkvarnen mala.

Den ska sättas i ett vidare sammanhang. Det handlar inte bara om mitt åldrande som kponsult utan också som företagsägare och hur jag ska fasa ut min roll där. Önskar jag kunde ha lite lättsammare grubblerier över detta faktum att även jag blir äldre.

Men i alla fall så vill jag hylla mig för att jag tar mina mått och steg med datoranvändningen och säkerheten.

Har lagt över allt från min gamla dator, Lillen, till Drop-Box. Nu återstår att lägga in det lilla nya jag gjort i nya datorn, McZebran. Sen ska jag lära mig leva med ett liv i DropBox-havet.

 

Har börjat förstå att jag kan ha mina mail på det viset också. En kollega använder g-mail. Nu ska snart utredas om jag ska göra på liknande sätt. Men lugn bara lugn. En sak i taget. Jag måste hinna fira mina segrar och njuta av dem.

 

Kanske.

Kanske skulle jag kunna säga att jag ordnar för ett liv som mera skrivande konsult än seminarieledande och företagsägare. Mindre ute i fält, mer skriva om... i flygande fläng där jag drar fram i tillvaron. Med allt tänk lagrat i  cyberrymden.

 

Nåväl. Det här var ett försök att inte vara så dystergrubblande kring mitt åldrade där sinnesintrycken avtar. Najs traj. Ska träna mer. Återkommer.

Nu kommer dom. De där TV-underhållningsprogrammen som bygger på en annan princip än den om att en efter en åker ut och kvar står vinnaren. Jag har skrivit om det här förut och kallar principen för förnedrings-TV. Då nämnde jag programmet Så mycket bättre, där en brokig skara kända musiker tussades ihop på internat en tid och de hyllade varandra och varandras musik genom att ge dem nya tolkningar. En i taget. Lysande och underhållande.

 

Det finns allt starkare ljus i tunneln. I går såg ja Martin Stenmark leda ett program som heter Kvällen är din. Det är ett av ljusstrålarna i tunneln.

 

Idén bygger på att lyfta fram vardagshjältar och hjälpa dem att uppfylla sina drömmar. Där var en hjälpsam pensionär Bertil som i hela sitt liv drömt om att få flyga själv. Nu fick han det. Under överraskande former – för det är väl här som underhållningsvärdet ligger. Och den dimensionen ska naturligtvis inte underskapttas, för det ska ju bli TV av det hela. Där var invandrarkvinnan Elisabeth som levt ett slitigt liv och som älskar att dansa och fick sin dröm uppfylld att få dansa med Tobias Karlsson, en av de professionella dansarna i Lets Dance. De uppträdde inför stor publik. Där var tonårstjejenbb Ebba, vars bakgrund jag missade, som fick sjunga duett med Josh Groban och där var den cancersjuka 10-åringen som gå på Justin Bieber-konsert i Berlin och till och med fick förevigad puss och kram av idolen. Där satt en man i publiken som varit en stor öppen famn för en stor invandrarfamilj, m fl, och som hyllades med en sång av Martins Stenmark och sen ko alla han hjälpt in på scenen och hyllade. Jag både skrattade och grät. Är inte detta också underhållande, så säg.

 

Tänk dig en värld där vi går omkring och tittar på andra utifrån vad vi uppskattar dem för. Det gör nåt med personen ifråga. Men det gör också nåt med världen. Så den här nya principen för TV-underhållning representerar inte bara ett paradigskifte för TV utan också ett paradigsmifte för samhällsutvecklingen.

 

Sen kan jag tycka att vissa hyllningsprogram får hysteriska proportioner. I USA hjälper ett hysteriskt skrikigt gäng en stackars synd-om-familj att bygga om deras hus. Det är en delvis annan princcip – syndommadig & godaoss-principen. Och de som får hjälpen ska vara såååå tacksamma och gråta i TV. Där är jag inte med i hyllningskören. Den typen av program blir ett slags kulturimerialism och maktutövning.

 

Men gårdagens program med Martin Stenmark var i princip väldigt OK. På med ficklampan efter vardagshjältar. Bekräfta dem. Hylla dem. Heja Martin, med flera. Bravo. mera hyllnings-TV.

 

Jag skulle vilja göra hyllnings-TV själv. I ett mera intimt format, samtal i hemmiljö med två eller bara några få personer. Och verkligen utforska och fascineras av huvud-personen. Ett slags jag-tänder-på och inspireras-av-dig-program. Men, ja, det blir väl inte så bra TV av det hela, om jag skulle sitta där och gilla folk. Och det är helt Ok om andra gör det.

Häromdan hörde jag ett helt nytt begrepp. Digitalt självmord.

Aj aj aj, det gör ont i blåsan igen. Inte som förr i tiden, men i alla fall så man kan hålla sig för skratt. Så är det efter varje blåstitt. Så är det nu.

Nu sitter jag här, på tåget med min Mac och skriver. Den är döpt till McZebra, och när jag öppnar datorn har jag en Zebra i närbild som skärmbild. Hur häftigt som helst.

Det var trevligt att ha BJ på besök under Valborg. BJ är mannen som på senare år flyttat hem till Sverige efter att ha lämnat landet en tid efter studierna på Teknis i min stad. Han gick maskinlinjen 1963-67 och jag gick samhällsvetenskaplig linje 1966-69. Vi räknade ut att det rör sig om ett enda överlappande år och då lärde vi känna varandra på ett sätt som nu känns som 10 år. Han ingick i ett av mina två umgängeskretsar. För mig var det här en gyllene tid av stort intressant umgänge. Min familj hade flyttat från ett mycket litet samhälle i Västerbotten där jag var både udda och ofta ensammen, tidvis även mobbad. Tiden i gymnasiet var som om paradiset öppnade sig. Jag fick kompisar med liknande intressen. Vi drev filmstudio, humanistisk klubb, vi drack te och lyssnade på klassisk musik, vi pratade politik och samhällsutveckling. Hungern efter en större värld var enorm och tron på att denna större värld var både begriplig och påverkbar var påtaglig. Vad rätt vi hade. Vad anti vi var. Vi visste precis hur allt skulle skötas. Det var tider det. (Det är visst vi som sitter på samhällets maktfunktioner i dag och som upplevs som proppen för all utveckling!)

 

BJ kommer även han från en liten håla och han hade samma behov av att vidga världen och  träffade en engelska som han gifte sig med och fick två döttrar. Han har bott i England, USA, Frankrike, Vietnam och nåt land i södra Afrika. Botswana? Han pratar engelska bättre än svenska, han saknar viktiga ord och minnen av viktiga skeden i Sverige.

 

Vi cyklade runt och mindes. Satt på torgets banktrappa i solen och mindes vilka hus som fanns då och vilka som är nya. Vi promenerade i stadens centrum. Vi picnicade på vår skolgård. Precis då slog vädret om och lufttemperaturen blev med ens flera grader kallare. Där satt vi och mumsade och huttrade och mindes skolans lokaler, gemensamma kamrater och… ja. Båda var begåvade med ganska dåligt minne så vi bevistade samma diffusa minnesdimmor. Det var rätt behagligt det med.

 

Huttrande cyklade vi hem, vilade lite och fixade middag som fick en skjuts in i ugnen innan det bar det av ut på en naturutflykt. Vi promenerade runt K-sjön och konstaterade att bävrarna är aktiva i år igen. Fick även syn på deras hydda.

 

Middagen var god och BN fick mig att ta en kvällspromenad också.

Vi såg en av stadens eldar falna.

 

Så mycket frisk luft och motion har jag inte gett mig på länge. Jätteskönt och verkligt trevligt. Första maj viktes åt trädgårdsarbete innan jag åter begav mig söderut till Drottningstaden. Där är jag nu. Men jag reser hem kväll för att gå på ännu en kvartalskoll av min blåsa i morgon. Om det tänker jag kluvna tankar. Jag är inte orolig. Men jag skulle inte bli förvånad om det finns nåt djävulskap nu. För jag tycker att jag har diffusa symtom som jag ska berätta för min läkare om. Å andra sidan så brukar det här djävulskapet komma smygande utan att det märks, så igen, jag är inte orolig. De diffusa symtomen har nog harmlösa förklaringar.