Kontext

På min väg genom Sverige igår passerade jag Huvudstaden för några möten och för några timmars gnosande med barnbarnen. Det är bara för underbart.

Hela situationen kring tvillingfamiljen har kommit in i ett tillstånd som jag liksom inte tänkt på. Det som nu händer har varit bortom min egen horisont. Det har varit så mycket stålsättning kring att förstå det som händer och eventuellt kan hända här och nu att jag inte förmått, kunnat eller tänkt på ett sedan...

Nu överrumplas jag av att föräldrarna planerar högst vanliga föräldrasaker. De ska ställa till med namngivning och undrar om jag kan bidra i en del av ceremonin. De planerar för en jul på hemmaplan med fullt av familjemedlemmar runt sig. Skulle vara mysigt att ha mig och min son M hos sig och vakna tillsammans julaftonsmorgon.

Tänk att detta högst naturliga för nyblivna föräldrar varit bortom min egen tankehorisont.

Tillvaron blir lite annorlunda nu när jag vet att jag ska flytta. Det är som om den fysiska miljön runt om mig förändras.

Om den stad jag lämnar går jag med tankar om att jag nog gör ditt och datt för sista gången. Jag tänker och jag känner. Inga hard feelings. Snarare förundras jag över hur gott det känns, hur vackert det är, hur hösten växer på sig, hur mycket jag ändå varit med om i dessa trakter. Stan är i ett förändrat förklarat skimmer. Jag ser den på nytt, med intensitet. Det känns inte sorgligt heller. Eller, i alla fall inte bara.

Om den stad jag flyttar till börjar jag förnimma en hemma-känsla. Jag är här nu, kom hit igår kväll. En första stillsamma känsla av att komma hem. Mycket märkligt, för jag bor ju inte ens här. Än.

Det går fort nu. Det går liksom runt. Fast dygnen fortfarande har 24 timmar och solen går upp och ner som den brukar.

Mitt radhus finns nu att beskåda på Sv Fastighetsförmedling. Känns inte helt bekvämt att så där offentligt visa hur jag bor. Men det sura äpplet får jag bita i, helt enkelt. Kontrakt är skrivet med dem om försäljningen.  Har fläkt ut nyheten på FaceBook också. Allt för att sprida nyheten att radhuset är till salu. Nu kan jag inte göra så mycket åt saken själv annat än att hålla radhuset i visningsbart skick när det är visning.

Kollar vad det kostar att magasinera möbler och framför allt vad det kostar att packa och frakta mitt blivande betydligt mindre hem. Börjar få ett grepp om möjligheterna och priserna. Så var det bilen. Hur ska jag göra med den? Sälja eller behålla. Allt lösöre som har visst värde och som det gör ont att bara slänga. Hur fixar jag det när jag inte är hemma? Har frågat en person i mina barns ålder om hon kan göra jobbet, lägga ut på Tradera och Blocket, visa och sälja mot att vi delar lika på intäkterna. Tycker det skulle vara en fiffig lösning. Har trots allt grejer som är värt några tusenlappar styck. Men hon har inte sagt ja än.

På toppen av allt som ska göras så har jag fått ryggskott. Jag tog nog i lite för stöddigt häromdan när jag råddade runt med tunga möbler i en seminarielokal. Nu hoppas jag att ryggen håller sig någorlunda och alltså inte blir sämre.

Oj, oj, det går runt.

Dessutom får jag smaka på min egen förändringsmedicin. När jag bryter upp så mår jag rejält dåligt. Trots att det är jag som bryter, jag som är motorn och arkitekten bakom förändringen. Så har jag det nu där jag går och stirrar på mina saker och inte vet varken ut eller in vad jag ska göra med möget. Jag får goda råd om att inte slänga för mycket. Och om att passa på att slänga mycket. !!!

Jag får en hel del frågor från dem som överraskas av mitt beslut. Finns det en man där nere i Drottningstaden som är orsaken? En miljonär, en kreatör, en fadersgestalt, en utmaning, en jag-vet-inte-vad-man. Det gör det inte, inte ens i mina allra som visionäraste drömmar. Jag flyttar för att JAG vill göra det, för att jag vill ha en ny förändring i mitt liv, för att jag länge velat flytta. Alldeles själv gör jag det här. Tufft är det också. Det är tufft att må så dåligt som jag gör av själva uppbrottet. Och det kommer andra tider, det vet jag. Jag brukar må dåligt under, och glädas efter. Aldrig att jag ångrar mig.

Skrotar runt i mitt fina radhus här i midjan av mellanmjölkens land och gör det någorlunda presentabelt inför fotograferingen som ska göras i morgon.

Mår dåligt. Har lättare ångest. Vet inte varför, men så är det. Det handlar inte om att jag ångrar mig, för det gör jag inte, utan snarare om en ångest över att jag är som jag är, kaotisk, stökig, inte har det så fint som man ska, att när jag gör det så presentabelt jag kan så kommer det inte att duga. Jag har ångest över att inte duga. Så är det. Nog.

Far runt som ett jehu och gömmer undan kartonger och bråte, kånkar och bär, svetten lackar och hjärtat svider. Pausar med en stunds deckarläsande – Leif GW Perssons Den döende detektiven. Och så satte jag mig att kolla mitt nya SIM-kort. Mitt förra gick sönder häromdan och jag stannade till i Huvudstaden för att kunna fixa nytt SIM-kort och få en liten sniff på tvillingarna. Det där med att ha icke-fungerande-internet-uppkoppling och ett trasigt SIM-kort är också ångestframkallande. Jag tror nämligen att det är mig det är fel på. Jag fick hjälp med felsökningen av tvillingpappan och Telias internetsupport och ja, det VAR fel på SIM-kortet. Pu. Begav mig till Teliabutiken på Sergels torg. Fick ett nytt. Det är detta nya SIM-kort som jag nyss skulle sätta i dongeln för att kunna internetta.

Och vad får jag se. Startpaket Kontantkort står det på paketet. All text handlar om SIM-kort till mobil och hur jag ska refilla kortet med pengar för att kunna ringa. I mitt redan innan ångestfyllt stressande tillstånd blir jag totalblockerad av sån information. Ringer tvillingpappan, som diskar. Han håller med om att det verkar konstigt och vad gjorde killen på Teliabutiken, knappande han in några uppgifter? Inte vet jag! –Prova med att sätta in SIM-kortet och se vad som händer, fick jag som råd.

Det lät ju som ett bra råd. Undrar varför jag inte kom på det själv. Troligen nån känsla av att min dator skulle förvandlas till refillmobil eller nåt annat förfärligt.

Sagt och gjort. Och vad tror du hände?

Det funkade.

Jag tror min själ jag kommit till fina gatan där fina folket bor.

Ett exempel. Jag ringde sjukvårdsupplysningen igen angående min arminfektion. (Den är bättre men inte bra och jag har ätit antibiotikan färdigt.) Jodå, jag borde visa upp mig på en vårdcentral. Nå, vilka finns nu i mitt närområde. Alltså blivande närområde. Jo, där finns Vårdcentralen Stampen. Två hus bort från min blivande bostad, utmed kanalen.

Jag ringde sisådär halv tre på dan. Fick tid till kl tre. Gick dit på 3 minuter. Fick omedelbart träffa läkare utan någon anhalt i ett väntrum. Var tillbaks på kontoret nio minuter över tre. Och då hade jag inte bara fått råd kring armen utan också fått veta deras öppettider (till sena kvällen, inte alls fel för en arbetsnarkoman som jag som ogärna slösar dagtid på sjukvårdsbesök) och önskats så välkommen sedan när jag mantalsskrivit mig i Drottningstaden. Snabbt. Flott som ögat. Kände mig som en VIP.

Idag träffade jag mäklaren. Anders Ohlsson heter företaget. De håller till två hus bort från kontoret. Flott som ögat, det med. Fick ta nycklarna till lägenheten och gå dit och titta. Tog mått och kollade vad jag vill behålla. I lägenheten fanns kanske 1 hyllmeter med film på CD-skiva. Det var nog inte mer än två eller tre av filmerna som var ointressanta för mig. Böckerna var också läckerbitar. Jag trodde jag skulle säga nej till alla, men så blev det inte. Det blev både kokböcker, praktverk med fina bilder om naturfenomen, konst och tidig mänsklig kultur.

Efter mäklarbesöket gick jag till centralen för att ta mig ett tåg hemöver. Hade ingen biljett utan flackade med blicken var SJ fanns. Hittade en SJ lounge för 1.a klass-åkare och oss med årskort. Hade inte en aning om att det fanns såna lounger. Där fick jag hjälp med min biljett och där kunde jag fika i godan ro. Gratis. I flott miljö även här.

Jag undrar verkligen vad som händer. Fina gatan. Fina folket. Flyyyt. Det är verkligen fint som snus.

För övrigt njöt jag storligen av att vistas i MIN lägenhet. Den är så himla fin. Så mysig.

(Den här bloggen skrev jag i fredags, men har inte kunnat lägga ut den. Har problem med det internettiska. Kommer varken ut eller in.)

Det var inte så farligt att utsätta mig för den där risken jag beskrev i förra bloggen och som gjorde att jag kände mig i okontakt med moder jord.

Säljaren har accepterat mig.

Det tycks mig som om låneinstituten står i kö för att hjälpa mig och den där handpenningen erbjuder de, som en värvningsgest, utan ränta. Den bakas in i lånet. Min bankkvinna sedan flera år kostade på sig att säga att hon var avundsjuk.

Mäklaren i min stad vill gärna sälja mitt radhus. Hon har redan fått nyckel och ska fota till veckan. Jag har helgen på mig att snygga upp mitt hem i fotogenikt skick. Sen tar hon hand om allt. Till och med ombesörjer flyttstädning och borttransportering av det gamla mög jag inte vill ha eller befatta mig med. Däremellan får köparen välja om de vill ha nåt av det jag överger.

Nu har jag börjat sprida nyheten. Vill ju att folk ska veta att mitt jättefina radhus är till salu.

Och jag noterar att jag börjar ta mark efter den där otrevliga känslan av att vara ute och cykla i yttre rymden. Det verkar gå vägen det här.

Nu befinner jag mig i ett tomrum eller skruvstäd där jag saknar kontroll över tillvaron. Det känns som om allt kan hända av både fantasterier och djävulskap. Jag är djupt beroende av andras agerande.

Jag ska träffa en mäklare om en stund och jag vet inte ens om hon tar objektet (alltså mitt radhus) till försäljning och än mindre hur den försäljningen kommer att falla ut. Och när. Det här är min akilleshäl just nu.

Jag ska träffa min bankkontakt efter lunch och hon ska nu fås att stå för sitt ord och låna ut pengar till mig. Annars har jag problem, kan jag säga. Dessutom ska hon fås att bevilja kortfristigt lån till handpenningen. Nu, på stört. Handpenningen ska vara betald på fredag. Dom pengarna kan jag inte hosta upp själv just nu.

För att kunna köpa lägenheten var jag tvungen att skriva på igår innan dessa viktiga pusselbitar var lagda. Jag har gått in i denna situation med öppna ögon. Det är en risk jag är beredd att ta. Den ger mig definitivt en känsla av att vara ojordad. Hoppas det varar bara några timmar.

Nej, inte är jag nån cool affärskvinna inte. Det här är mitt livs största affär och jag saknar för tillfället markkontakt. Så känns det.

Det bästa jag kan säga om situationen är att jag är medveten om mitt risktagande och beredd att betala det pris i form av knepiga känslor som uppstår. Jag är ömsom skräckslagen och ömsom euforisk. - Hujedamig. Eller som vi säger på klingande norrländska.

- Vojne, vojne.

Jag hälsade på tvillingfamiljen på väg hem från Drottningstaden. De är nu hemma från SÖS. Nästan på minuten 6 veckor efter att tvillingarna föddes satt de i bil på väg hem. De njuter av hemma-lugnet trots att allt går i ett för dem. Matning och blöjbyten, pumpning, egen mat och så är det dags att börja om igen. Dygnet runt. De har hjälp av nån sorts hemsjukvård, som heter nåt särskilt och som min hjärna inte mäktar med att komma ihåg. Jag är nämligen som Nalle Pu - en med mycket liten hjärna.

Jag kom till dem speedad i min egen lägenhetsgrubbla och sattes på plats med lilltjejen i knät. I flera timmar. Det var mycket välgörande för mig. Jag kunde ägna mig åt att följa hennes andetag, ansiktsuttryck, känna hennes värme. Det fick en jordande inverkan på mig. För en stund släppte jag alla tankar på min nya lägenhet. Det var så välgörande och jordade mig.

För en dryg vecka sedan kollade jag bostadsmarknaden på nätet igen. Jag gör det då och då med några veckors mellanrum. Det roar mig att kolla marknaden och lära mig Drottningstadens geografi. Nu sist kollade jag strax efter jag skrev förra bloggen.

Då såg jag LÄGENHETEN. I OMRÅDET. Det klack till i mitt hjärta. En 2a centralt i Göteborg med en perfekt planlösning i de kvarter jag kikat lite extra lystet på. Den ligger helt nära kontoret. Och bara 5-10 minuters promenad från Centralstationen. Har tänkt att där skulle man bo om man hade råd. Där låg lägenheten.

Utgångspriset var ungefär det takpris jag har för lägenhetsköp. Suck tänkte jag. - Där är den. Inte en chans att jag kan följa med i den budgivningen. Dessutom är visningarna på tider (idag söndag och imorgon) då jag inte är i Drottningstaden. Kört på mer än ett sätt, alltså.

Det kom sig som så att jag berättade det här för en kollega.

– Men hör av dig till mäklaren och be att få titta på den på annan tid. Det skadar inte att titta på en bra lägenhet.

Det gjorde jag. Jag mailade att jag var intresserad och angav de tider jag kunde se lägenheten, både före och efter de offentliga visningarna. Fick tid i torsdags kväll.

Jodå. Min bedömning besannades. Där var LÄGENHETEN. Den tillhör en bostadsrättsförening för 50+are. Föreningens medlemmar har tillgång till samlingslokal, motionsrum, bastu, mysrum, bordtennisrum, hobbyrum, cykelrum och - bäst av allt – 2 övernattningsrum som de boende bokar för en billig penning. Föreningen är mycket välskött, fysiskt och ekonomiskt. Gården är stadsputtinuttig och arkitekturen från 1989 riktigt fin. Fastigheten ligger utmed en av stadens kanaler.

Säljare är ett dödsbo. De vill få saken ur värden fortast och enklast möjligt. Därför satte de ett hyfsat lågt pris i dessa finansiellt vingliga tider. Den som bjuder deras pris får lägenheten. Acceptpris kallas det. Jag fick veta att om jag bestämmer mig omgående så är lägenheten min och visningarna ställs in.

Jag gick från den visningen i omskakat tillstånd. Hjärtat bankade och tankarna slog kullerbytta. Det här är för bra för att vara sant. Eller drömmer jag? Vill jag flytta, verkligen? Vilka blir konsekvenserna? För mig och för de mina, för kompanjon och partners. Jag tog spårvägen till Redbergsplatsen och gick genom Östra kyrkogården till min övernattningslägenhet. Då visade himlen en regnbåge så hel och stark som jag aldrig sett en regnbåge förr.

En dam på cykel stannade intill mig och vi förundrades över den magnifika regnbågen. Jag var förstummad. Tänkte i termer av skatter där regnbågen tar mark, att lägenheten är skatten och att jag ju inte tror på sånt. Valde att berätta om vad jag varit med om för den främmande damen och hon förundrades med mig och gratulerade.

Den natten blev orolig, kan jag säga. Tankarna fortsatte sina kullerbyttor och det var många aspekter som skulle få sin belysning. Mina fastighetskunniga kollegor har instämt i min bedömning - lägenheten erbjuds till underpris och ser bara bra ut. Äldste sonen har engagerat sig som kritisk granskare av både lägenhet och kontrakt. Alla ger mig sin välsignelse. Såg lägenheten även fredag, med en kompis, och meddelade då att jag tar den. Fick veta hur vi gör härnäst.

Så kom det sig att jag nu blivit med en jättefin lägenhet i mycket attraktivt centralt läge till ett pris som jag klarar av. Jag skrev på avtalen kl 10 idag.

Så det kan bli när det är kört. Det här var jag inte beredd på. Och, viktigt för mig att tänka på, än så länge är avtalet bara ensidigt undertecknat. Och mitt radhus är inte sålt än. Gäller att inte ropa hej i förtid.

Jag är en attraktiv person. Det kan jag fås att tro i alla fall. Jag är attraktiv som hyresgäst på otrygga villkor.  Just nu ser jag tre alternativ.

Jag kan fortsätta att bo där jag bor, hyfsat centralt i Drottningstaden, med villkoret att det är vardagar som gäller. Varje helg behöver jag dra. Eller fråga om det går bra att bli kvar över helgen.

Jag kan hyra lägenheten i Kungälv på heltid i ett år. Inte längre. Jag kan inte räkna med att få överta kontraktet, då det är mångårig kö till dessa lägenheter. Min kompis stod 7 år i kö för att få den lägenheten han nu har.

Jag kan bo där jag bor och dessutom hyra en annan lägenhet under helger. Det är en annan av mina kollegor som nu erbjuder detta alternativ. I attraktiva Linnéstaden. Där kan jag inte bo permanent.

Dessutom kan jag köpa mig en lägenhet och då blir utbudet stoooort.

Tankarna snurrar runt. Jag är nog inte mogen att köpa lägenhet. Än. Det blir så definitivt då. Då behöver jag definitivt säga hej då till bostaden i Mellanmjölkens land. Men jag är mogen att tänka hyresalternativ. Ävn om de är andrahands utan häng på förstahandskontrakt.

Varför jag håller på att engagera mig i det här. Jag sitter inte i sjön, ju. Jag undrar helt enkelt vad som händer.

Puh. Nu pustar jag ut efter en hel dags turistande.

Tänkte jag skulle kolla Hisingen lite närmare. Det blev inte så mycket av det, för ett tu tre satt jag i Tingstatunneln å så hade jag plötsligt Hisingen i ryggen och en massa vägval att göra i trafiksnurret som mötte. I alla fall har jag rätt noga kollat några områden som jag tänkt ut som intressanta.

Å så fick jag upp ögonen för ett kvarter i Annedal med Dicksonska husen. Lunchade våffelbuffe på Lilton hotel, som finns i ett av Dicksonska husen.

Lilton hotel drivs av en ung kvinna som äger huset och har små barn springande runt benen. En - kanske- 4-årig pojke agerade trevlig "inkastare" och var på sitt sätt välkomnande alltmedan han åt på en bränd våffla och hade en större tjejkompis som sufflerade honom.

Söndagar serveras våffelbuffé och jag smaskade i mig 6 stycken för det rimliga priset av 69 kr, inklusive kaffe.

I närheten finns Witch´s caste. Det är geocacharnas benämning på Landala högreservoar (vattentorn) ritad av arkitekterna Adrian C och Carl Petersonsom. Numera ger byggnaden plats för en telerelästation

Följande har jag hittat på nätet om toret: "Slottsskogen står sedan 1899 ett vattentorn, eller en högreservoar, som tydligen är den tekniskt korrekta benämningen. Det är så pampigt och påkostat att man nära nog kan förväxla det med slott, borgar eller något annat storvulet i byggnadsväg. Och frågan är om det inte är meningen att man skall uppfatta det så. Slottsskogstornet kan sägas ha tre funktioner – att vara vattenreservoar, att vara ett utsiktstorn och att vara ett inslag, ett blickfång i stadsbilden. Kanske är det rent av tänkt att vara som en krona på det sköna verk som Slotts-skogen utgör. Reservoaren rymmer 780 kbm vatten och höjer sig 79 meter över havsytan."

Jag orienterade mig ständigt med hjälp av GPS-en i mobilen och när jag var uppe vid Landala telerelästation tog jag cachen intill och så satte jag mig på en parksoffa en stund, pustade lite och så Ordfejdade jag en stund (Wordfeud).

Är inte jag en ultramodern människa egentligen? Jag orienterar mig och roar mig med hjälp av min smarta mobil. Jag tror jag uppfunnit ännu ett U (se förrförra bloggen). U = ultramodern. Noterar att den ultramoderna turisten dras åt det historiska hållet. De miljöer som fångar mitt intresse har både enhetlig karaktär och patina som bara ett större antal år kan fixa.

Nu ska jag ta min lille färgglada hyrbil och turista i Drottningstaden.

Jag lär inte kunna missa den om jag parkerar den bilvimlet. Fullt så bilblind är jag inte. Här är den fotad utanför den lägenhet jag tillfälligt hamnat i i centrala Kungälv.

Gjorde en tur i och runt Kungälv igår. Himmel vilket gulligt samhälle det är, i alla fall bitvis. Vackra omgivningar.

Samtidigt bär jag på en förälskelse - har hittat en lägenhet i centrala staden som är "min". Dessutom inom min prisnivå. I alla fall utgångspriset. Den lär vara attraktiv för fler än mig, så det är nog bara till att göra sånt jag är bra på, dvs att vara förälskad i det ouppnåeliga. I smyg.

En snubbe i Minnenas television från 1998 på TV1 pratar till mig så hjärtat slår extra slag. Det är antingen författaren Stefan Edman eller poeten Stig Berg som filosoferar. Jag kom in i slutet av programmet, så jag vet inte vem av dem det är.

Han pratar om nyhetsbevakningen som är genuint intresserad av det eländiga och katastrofala. Om att det finns människor som brinner för att påverka och utveckla och att de inte får genomslag i media-bruset i den omfattning de förtjänar. Om detta har jag bloggat flera gånger förut.

Han pratar om att jag som människa är ung i ett kosmiskt sammanhang, men jag är uppbyggd ar mycket gamla beståndsdelar vilket gör mig också till urgammal. Dessa beståndsdelar är sammansatta till mig på ett fullkomligt sätt som gör mig unik, det finns bara en av mig, samtidigt är jag en av några milliarder vilket gör mig universell.

Ung urgammal unik universell = de fyra U-na.

Jag har förundrats över mig själv i ett avseende.

På mornarna här i Drottningstaden brukar jag samåka med ett par olika personer till Nol, där vi har vårt headquarters i den ledningsgrupp jag verkar. När jag åker med LB tar jag mig till Korsvägen där han hämtar upp mig. Jag står utanför Universeum och väntar. Det är inte bara jag som blir upplockad där. Stället är helt enkelt en bra mötesplats för samåkare.

Jag har länge fascinerats av att jag inte lär mig hur hans bil ser ut. Han kör en mörkblå BMV av sportigare slag. Likt förbannat kan jag stå och leta efter en beige bil. Antar att det beror på att min andre samåkare har en beige bil av märket Volvo. Och det dröjde länge innan jag lärde mig att den varken är blå eller röd.

Nåväl. Nu har LB gått och köpt en ny bil. En lite större svart BMV. SVART bil, enkelt att komma ihåg. Hur svårt kan det bli?

I alla fall stod jag här om morgonen och väntade. Det är inte helt ovanligt att han är lite sen. Men så kom då den svarta bilen och stannade intill mig. Jag har en rullväska som jag vill placera i backluckan, så jag gick i riktning mot den. NRT och några siffror stod det på registreringsskylten. Bra, vilka bra bokstäver. Kanske till och med jag ska kunna komma ihåg dem. NRT - ungefär numret. När jag gav mig på att öppna bagageluckan så läser jag några bokstäver på den. VOLVO stod det. Det gick trögt i min hjärna. Långsamt äntrade sig en känsla av att nåt inte stämmer.

Det höll chauffören med om. Han rusade ut och avstyrde mitt agerande. Och då begrep jag. VOLVO på bagageluckan = fel bil.

Gud så pinsamt.

Det fick mig att reflektera över denna blindhet. Det är inte första gången. Jag är hyfsat ansiktsblind också.

Är inte det himla konstigt med tanke på hur visuell jag är. Synintrycken, att visualisera för att förstå - det har blivit mitt signum och en viktig del i mitt yrkesutövande. Det blir paradoxalt att jag är både så seende och så blind. Detta förundrar mig.

Jag sitter faktiskt i en fin lägenhet i Kungälv. En stor välvårdad tvåa. Över helgen. Och jag frågar mig hur det här gick till.

Allt hände i torsdags. Vi var ett gäng som lunchade på golfbanan i Nödinge. En kollega på jobbet, en 28-årig tekniker, beklagade sig över ett par som bara hoppat av en överenskommelse. De hade tittat på hans lägenhet och bestämt att hyra hans lägenhet i ett år. Min teknikerkollega har gått och blivit kär och just flyttat ihop med sin nya flickvän. Han, och framför allt hon (kloka kvinna) vill prova sig fram och därför vänta med att säga upp lägenheten. Nu hade han alltså motiverade intressenter och de skulle träffas för överlämnande av nycklar och skriva överenskommelse. Två timmar innan ringde de och sade att de ångrat sig. Nu stod han där, min kollega, på ruta noll igen.

Jag lyssnade deltagande. Vi pratade om vad slags hyresgäst han skulle behöva. Hörde mig själv säga

- Du skulle behöva en sån där hyresgäst som jag är.

- Ja, just det. Precis en sån, sa teknikern. Ordningsam (nåja, han får väl tro det), lugn och stillsam.

Så åkte vi tillbaka till baracken där vi jobbar i Nol. I bilen frågade han.

- Seriöst, är du intresserad?

- Nja, jo, nej. Nä, det svar du behöver höra är nej. Men jag är ju så där i största allmänhet igång med att kolla boende i Drottningstadsområdet. Både hyres- och bostadsrätter. Det skulle vara skönt att ha tillgång till ett boende där jag kan husera även under helgerna, utan att behöva fråga om lov.

Å så frågade jag närmare om lägenheten, hur stor den var, hyran, hur det funkar med allmänna kommunikationer, om tvätt- och diskmaskin, om grannarna och sånt. Och jag fick svar på alla frågorna. Bara 30 minuters buss in till stan. Det tar ju lätt 30 minuter vart an än ska nånstans. Hm. Jag kanske har tänkt lite snävt i mitt letande. Kanske Kungälv skulle kunna vara nåt? Men nej, jag orkar inte tänka nytt.

Men så hörde jag mig också säga

-  Skulle jag kunna provbo i din lägenhet under helgen?

Va fan. Var kom den frågan ifrån? Jag skulle ju hälsa på småttingfamiljen i Huvudstaden. Efter att frågan var ställd – och naturligtvis fick den ett ultrapositivt svar – så tänkte jag att det nog inte skulle vara fel att bli kvar. Dels skulle jag slippa resa en helg och så skulle jag undvika att smitta de där små människotviliingarna. Även om risken är minimal, så skulle den bara inte finnas, om jag blev kvar här i Drottningstaden.

Kollegan högg. Klart du kan prova. Hur gör vi nu? Du skulle behöva få nycklarna nu, för vi ses inte imorgon (=fredag).

Ja, så var överenskommelsen gjord. Jag lovade att ta det som det var och han lovade att förstå att jag bara kanske skulle använda erbjudandet, eftersom jag inte beslutat mig för om jag ska åka till huvudstaden.

Sen upptäckte jag hur skön tanken var att bli kvar och bara ta det lugnt och kanske få chansen att se mig om i lite lugn och ro. Nu är jag här. Lägenheten är jättefin. Men det är lite krångligt med kommunikationerna, tycker jag allt. Men om jag vill, så kan jag hyra en fin tvåa i ett år. Och kanske kan jag överta den och bli förstahandskontraktsinnehavare.

Sensmoral. Man ska passa sig. Det man intresserar sig för får man mer av. Jag skulle inte ha varit så deltagande i hans bo-bekymmer.

Nu i veckan har jag blivit än mer Drottningstadsbo. Det är en känsla som växte fram efter ett äventyr i mitten av veckan. Jag har stiftat bekantskap med vården. Det är sånt som infödingar behöver göra ibland, förr eller senare.

Fast egentligen är det inte vårdäventyret som är mitt huvudintresse i den här bloggen. Vårdäventyret får bilda ram för mina iakttagelser om vad folk gör.

Jo, jag har fått en växande ömmande rodnad på och runt höger armbåge. Till slut insåg jag att jag nog borde kolla vad det kan vara som växer på sig. Och har jag inte haft extra ont i huvudet på sistone? Lite diarré också? Jag började lägga ihop en del, till synes oberoende, ointressanta symptom till en helhet som nog borde kollas. Fast motvilligt. Det stör ju min framfart.

Sköterskan på Sjukvårdsrådgivningen tog mig på besvärande mycket allvar. Jag skulle inte bara kolla upp det där nån gång, utan jag skulle till akuten. Nu.

– Men nu ska vi ta det lilla lugna, sa jag. Vad motiverar att det är så bråttom? (Jag skulle ju träffa en chef i Skövde om några timmar och det hade varit en del gnet med att få den gemensamma tiden att funka).

– Du kan ha en allvarlig infektion i kroppen som kan ge blodförgiftning… det kan gå fort… hon pratade också om arm i gipsvagga… och hur hon fick till det vet jag inte, för hon broderade så att hon förlorade mig. Men hon fick mig också att avboka mötet och påbörja vårdäventyret.

Jag fick skjuts till Östra sjukhusets akutmottagning av en urbussig kollega. Gick in, blev visad en plats att sitta och vänta. Såg ett par tre Wordfeud-spelare som fördrev tiden. Efter en kort stund blev jag uppropad. Efter ett snabbt samtal fick jag beskedet att en läkare borde titta på det här. Sök upp Jourcentralen i Gamlestaden kl 17-08.

Jag åkte med buss 17 tillbaka till mitt jobb inne i centrum. Bredvid mig på bussen satt en tjej som spelade Wordfeud. Fick några ograverade jobbtimmar, vilket inte var fel. En stund efter 17 begav jag mig iväg. Spårvagn. En tjej med hörlurar och mobil satt intill mig. Hon spelade Wordfeud. Vi pratade lite om spelet. Jag frågade henne om jag var illa ute om jag spelade med 20-30 utomstående personer samtidigt. Oj, sa hon, som bara spelar med 5-6 kompisar samtidigt. Men hennes pojkvän spelade JÄMT. Han var nog i min klass. (Shit). Hon berättade att Wordfeud har en dansk upphovsman (läs nedan, han är norsk) och att vi svenskar är värst på att klaga på ordlistan. Jag är en av dem.

Jag kom fram och in på Jour- och vårdcentralen. Hade svårigheter att orientera mig, så jag frågade en tjej som satt och blippade med sin mobil. Hon visade mig till rätta, visade var kölappen skulle tas och så satte även jag mig till rätta i den kö som ledde till en dörr med en dam som ropade in oss med nummer, en efter en. Min hjälpsamma kompis satt och spelade Wordfeud.

Nu påbörjades det som skulle bli 5 timmars väntan. Merparten av oss väntare satt och fingrade med våra mobiler. En mamma med svår öronvärk rattade en familjekonflikt på distans. Den ene efter den andre ringde och skvallrade och skrek i hennes onda öra. En ung tjej samordnade en kompisfest. Många satt bara stillsamt och blippade. En kvalificerad gissning efter att ha kikat runt är ändå att de flesta av oss mobil-blippare var Wordfeud-spelare. Jag skänker en tacksamhetens suck till spelet ifråga – och så småningom till Idol, som jag kunde titta på i denna väntan.

Vilken formidabel utveckling Wordfeud fått. För en månad sedan visste jag inte ens om dess existens. Nu håller jag och många med mig på med att spela Wordfeud så fort tillfälle ges. Passar jättebra att fördriva tiden med på resande fot. Och i vårdköer.

Har kollat runt lite på nätet om Wordfeud. En norsk it-tekniker Håkon Bertheussen knåpade på fritiden ihop spelet, som lanserades i augusti 2010. På ett dygn hade 10 000 laddat ner spelet, som då fanns på engeska och norska. Här i Sverige tog spelet fart för en dryg månad sedan och vi är 700 000 svenskar som laddat ner appen. Och 7 millioner runt om i världen. Har också läst att Svenska Akademin är positivt inställd om samarbete kring ordlista.

En fantastisk succé-saga. Möjlig i vårt smart-mobil-täta samhälle. (Foto Scanpix)

Hur det gick med armen? Ja, jo, jag fick diagnosen rosfeber, troligen, eller borelia. Samma behandling till båda. Kåvepenin. Rodnande ger sig. Men är inte borta än.