Kontext

I all korthet.

Jag har fått veta resultatet av provet som togs häromsistens.

Inga cellförändringar. Ingen cancer. Härnäst händer ingenting. Jag är färdigbehandlad och färdigkollad. Om jag har fortsatta problem får jag höra av mig.

Nu ska jag väl kunna sova lite lugnare på natten?

Att vara i cancerutredning innebär att slungas så här mellan reellt cancerhot och normalitet. Ska fan hänga med i svängarna. Det är som om huvudet fattat galoppen men känslorna sitter kvar i startblocken. Just nu känner jag mig mest bara ledsen och trött. Glädjen får komma när den behagar. Eller - ledsenheten är väl en sorts rörd tacksamhet, förklädd till vemodiga tårar.

Det har rasslat in en drös med bokbeställningar på sistone. Jag har konfronterats med att de är i tyngsta laget för mig att packa och ta till posten. En försändelse häromdagen med 120 böcker höll på att ta knäcken på mig. Och på min shoppingvagn med, för den delen. Ena hjulet vindar efter den strapatsen. Det föranledde mig att kolla på transportvagnar.

Googlade och fann VAGNEN som skulle vara perfekt. Hopfällbar, smidig, trehjulig skrinda vid namn Drago. En kvinnlig designer hade kommit på idén med denna smidiga skrinda i samband med segling. Hon var trött på att släpa tunga matkassar från en avlägset placerad affär till båten. Hon hade dessutom varit projektledare för kvinnliga uppfinnare i Mellansverige. Men något försäljningsställe för Dragon hittade jag inte. En och annan bloggare som skrev om vagnens förträfflighet hittade jag, men det var allt.

Så jag tog kontakt med designern ifråga. Det var som jag misstänkte. Hon hade en bra produkt, men hade inte lyckats få ut den på marknaden. Till slut hade hon sålt rättigheterna till ett företag Gotinvest och där verkade det ha tagit definitivt stopp. Jag tog mig en tankesväng kring vettigheten att göra kvinnoprojekt av uppfinnare. Ser fördelar i designgemenskapen och peppningen. Men kan också skönja nackdelar som handlar om sido-ordning. Om detta vet jag dock ingenting, egentligen. Men tanken slog mig – kan tillverkare bli mindre intresserade av att tillverka produkter som haft kvinnoprojekt som plantskola?

Jag hade börjat få vittring på att införskaffa en bra vagn, särskilt som det kom fler bokbeställningar och min shoppingvagn skrek av smärta över tyngden. (Och jag undrade hur bra det var att kånka dessa paket med tanke på mitt blödande underliv.) Gjorde ännu en googling och så fann jag Dragon hos en gårdsloppisförsäljare, också i Mellansverige. Han hade ett ex av den. Om inte allt går fel så kommer han att leverera den till mig i morgon, för han skulle på ett möte i min stad och då kunde han ta den med sig.

Nu känner jag mig som ett barn som gläder sig över en present. – Jag ska få en skrinda. Jag ska få en skrinda. Hurra!

Dagarna fortskrider i osedvanligt lugn. Jag sitter på min stjärt och skriver på anbud. Det är lite enahanda men också närmast mysigt. I måndags återupptog jag också min träning på gymmet två trappor upp i min bostad. Nu vågar jag göra situps och knipövningar igen. Mitt blödande underliv har en tid satt stopp för mitt mod att träna. Det hade säkert gått bra, men det var nåt som tog emot helt enkelt. Men nu så. Nu har jag börjat igen med mina träningar tre gånger i veckan.

Dagarna fortgår alltså så sakteliga i fridsamt lugn. Men nätterna! Jag sover oroligt, bara nån timme i sträck och sen vankar jag upp oroligt. Kissar utan att vara kissnödig. Drömmer drömmar som jag nu inte minns. Men jag tuggar nåt. Hjärnan håller på och håller på, med frenesi.

Jag sätter oron i samband med att jag snart ska få besked om den senaste provtagningen. Den här veckan borde jag få ett svar. Den där läkaren sa att det var osannolikt att det skulle vara cancer, men att det blödde mycket vilket kan indikera att… Snacka om dubbla budskap. I väntan på mera fakta i målet håller min hjärna på att sortera gud vet vad. Den försöker hålla ordning på nåt, utan att riktigt veta vad ordningen handlar om egentligen. Det är riktigt rörande. Om det inte vore för att jag blir så störd i min nattsömn. Jag ser därför verkligen fram emot att få besked.

Det svänger fort. Igår förmiddag var jag som en blöt svobb. Nu är jag coola jag-vet-inte-vad. Tänkte att det är bäst att skriva några rader så att mina mer oroligt lagda läsare inte tror att jag bäckat ihop. För det har jag då rakt inte. Jag är bara frikostig med nulägestillståndet och då får läsaren emellanåt en dusch av tårar som sputar ohämmat. Eventuellt var tårarna också ett utslag av rubbad hormonbalans, pga det ingrepp som gjordes.

Jag håller på att få en ny granne, en dam i ungefär min ålder, om jag nu bedömt rätt. Hon har hantverkare hos sig som fixar. Jag har tagit hennes elektiker i armen och bett honom fixa lite elektriskt åt mig också. Himla behändigt. Nu skall kabelnystanet på golvet trollas bort, TVn ev få separata högtalare, lampan över soffbordet flyttas, matrumslampan bytas, sovrumslampan komma på plats och badrumslampan fås att funka. Kanske får jag också ett utlåtande på varför mitt kylskåp brummar så dant. Men, naturligtvis behagade kylskåpet vara tyst när elektrikern var där.

Dagarna av "sjukskrivning" tillbringar jag på jobbet med att - i all stillsamhet - författa två anbud. Jag har väl sisådär 30 dagars karens, så det är liksom ingen idé att sjukskriva mig så där officiellt till Försäkringskassan.

Jag mår egentligen prima. Äntligen har blödningarna minskat. Jag har inte ont, jag är rörligare och ja, humöret har hämtat sig.

I morse var jag på ännu en rutinkoll. Mammografi. Häromdagen tänkte jag att jag inte orkar med ännu en undersökning relaterad till cancer. Men så bestämde jag mig för att stå ut. Om det är någon gång det är motiverat att göra mammografi så är det väl nu när det ändå pågår en cancerutredning av mig. Så tänkte jag. Svar får jag skriftligt om sisådär 3 veckor.

Nu väntar jag alltså på tre provsvar. Från livmodercancertest (PAP) som gjordes i januari - inom 5-10 veckor (vill jag minnas). Från polypen som opererades bort häromdagen - inom 2 veckor. Från bröstcancerundersökningen idag (mammografi) - inom 3 veckor. Fast det är väl egentligen bara resultatet från polypen som känns lite, vad-ska-jag-säga, ödesmättad.

Nå, det är himla skönt att mina akuta besvär blivit avhjälpta. Det är toppen. I skrivande stund känner jag mig oövervinnerlig. Det går nog bra det här.

- Sa hon inte att det inte var särskilt troligt att det skulle vara nåt?

- Jo, det gjorde hon minsann. Coolt.

Nu åter till anbudsskrivandet!

Nu har jag sovit en natt på saken. Jag kan inte riktigt fatta vilka proportioner det här har tagit. Ett gruskorn har blivit en fotboll! Nu kan jag inte ta min goda hälsa för given längre.

Jag var oskuldsfullt full av tillförsikt igår när jag åkte till Sahlgrenska. Lite nervös, för jag åkte fel. Tog tvåan åt fel håll och kom mer än 40 minuter för sent till avtalad tid. Nå, det gjorde ingenting i det stora hela.

Jag var behagligt invaggad i tron att det där lilla provet som togs för en tid sedan och som var positivt... att det var sanningen om mitt tillstånd. Det här var bara för säkerhets skull.

Därför blev jag förvånad när läkaren säger att hon skrapat bort en stor polyp ur min livmoder. Ungefär som en halv knytnäve i storlek.

- Det var som fan!

Och att den såg normal ut (till min fördel) och att den blödde ymnigt (till min nackdel). Proverna är skickade, igen med prioritet, och jag får svar inom 2 veckor. I mina anteckningar från samtalet ser jag att jag noterat "inte särskilt troligt" om cellförändringar eller cancer. Vi pratade om vad som händer om si och om så. Antingen är jobbet i princip gjort och fara och färde kan avblåsas. Eller så finns cellförändringar eller cancer i provet och då ryker livmodern inom 4-6 veckor. Minst. För att inte tala om alla extra kontroller av än det ena och än det andra som ska göras.

Jag har inte samma tillförsikt längre. Jag är besviken. Eller trött på detta tillstånd av existentiella frågetecken som cancerutredning innebär. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Idag är det så att minsta meddelsamma kommentar gör att jag stortjuter. Jag är less på att dessa svaga symtom kan visa på ett sånt allvar. Jag är less på alla prover som ska skickas med prioritet. Jag är less på de tydliga sakligt förmedlade budskapen om det potentiella allvaret. Jag är less på att inte ha koll på min framtid. Låt mig vara ifred. Låt mig vara ett enkelt harmlöst fall, som förpassas till glömskans korridorer. Låt alltihop vara ett misstag från början till slut.

Det här känsloutbrottet betyder inte att läget är allvarligare nu än nyss. Bara att det pågår en sorgesam insiktsprocess och i viss mån beredskap för vad som kanske komma skall. Känslolivet svarar inte direkt mot fakta.

Fakta är att vi inte vet. Det kan vara helt OK med mig. Det är till och med troligt. Det kan också vara åt helvete. I den här situationen har jag varit förr. Det gick ju bra då. Jag är erfaren och kompetent på det här området. Det gör det inte lätt för det. Men jag blir heller inte panikslagen. Bara trött, less och besviken.

Men, som jag skrev i förra bloggen - numera når jag med lätthet mina skosnören. Alltid något.

Det är kväll och jag har nyligen kommit hem. Har fullt sjå att ha koll på alla privata orosmoln. De har ändrat sig men inte försvunnit.

Baby Grynet behagade att inte vända sig. Nästa steg är ett planerat kejsarsnitt. Sjuka tvilling Signe har fått sällskap av sjuk syster Hedda. Nu ägnar de sig åt skrikfest där det enda som gäller är att bäras och vyssas. Farmor är där och avlastar trötta armar och ryggar. Nattvak - föräldrarna går på 3,5-timmesskift.

Å så jag då. Man kan väl säga att det inte var odelat positivt. Därmed är faran inte är över. Inväntar provsvar inom 5-10 arbetsdagar som ska ge avgörande information om vad som ska hända härnäst. Detaljer kring vad jag fått veta var delvis överraskande. Jag väljer att inte berätta mer om dem just nu. Behöver smälta informationen först. Men jag kan i alla fall säga att i morse hade jag besvär att nå mina skosnören. Nu är dessa besvär obefintliga.

Operationen var på det hela taget behaglig. Personalen har varit professionellt personlig. Det har gått lugnt och fint till. Jag har hela tiden varit välinformerad om vad som ska hända och har kunnat ställa de frågor jag vill. Nu har jag ju blivit så välinformerad, så jag har liksom inte haft några frågor. Annat än

- Vad är det för skillnad på mjukt insomnande och hastigt?

- Hur kommer det sig att man väljer att bli anestesiläkare?

Väl uppe på avdelningen igen fick jag dryck och mat i de mängder jag behagade. Sängen var varm och go. Jag har avrapporterat till de mina - och fått rapporter - om läget, löst lite korsord och dvalat tills läkaren kom förbi och berättade vad hon sett och gjort. Hon tyckte jag skulle sjukskriva mig några dagar.

Sen åkte jag hem och här är jag nu.

Söndagsmorgon framför TVn. Blev tagen av något som Mikael Wiehe sa. Det handlar om värdet av att formulera sig. Lösryckt ur sitt sammanhang fångade jag följande tankekarameller.

- När man ännu kan formulera sin undergång, har man inte nått botten.

- Nyfikenheten och formulerandet av den nyfikna upplevelsen hjälper till att vidga sin mentala lägenhet.

Han framhöll värdet att sätta ord på whatever. Kanske särskilt det som vi inte vill kännas vid eller veta av. Han pratade om utforskandet av olika lager i sig själv. Och om att fortfarande, vid mogen ålder, ha en nyfiken hållning till omvärlden och tillvaron.

Där satt det. Precis så har jag det. Det kunde varit jag som sagt det där, om jag haft ordets gåva, förstås.

Han använder sin formuleringskonst till att förstå livet och det resulterar i låtar. Jag använder min formuleringskonst till att förstå livet och det resulterar i dagböcker (strikt privat) och den här bloggen (som jag låter den som vill ta del av. Ni är numera ca 20 om dagen).

Det är lärorikt att sätta ord på sina upplevelser. Det vidgar självet. Och det är angenämt att vidgas. Men inget måste. Var och en må bli salig på sin tro.

Det är helg med ösregn och ishalka. Jag har botaniserat bland färgbutiker. Har googlat på färgaffärer nära mig och hittade via Eniro en hög i Nordstan/Femman. Men när jag väl kom dit så visade sig uppgiften vara fel. Cervera har inte färg. Teknikmagasinet inte heller. Men det lär ju inte vara deras fel, snarare är det väl Eniro.

Därför tog jag spårvagn till Grönsakstorget och letade upp Magasinsgatan 19 där det absolut skulle ligga en färgaffär. Pyttsan. Inte låg det nån färgaffär där. Men det blev trevligt ändå för jag hittade ett litet koncentrat av trevliga affärer. Norrgavel, Artilleriet m fl. Intog en sopplunch innan jag begav mig till ytterligare en adress som skulle ha färg. Nu lyckades det.

Därmed har jag kunnat påbörja projekt målning av bokhyllor. Mitt i allt trevligt pyssel i min lägenhet summerar jag att det finns en liten hög med orosmoment runt mig just nu. De är inte jättestora och dramatiska. Men de är istället flera.

Dels har jag min egen hälsa att vara lite fundersam kring. Hoppas vid gud att de inte hittar nån cancer och att jag snart kan bli av med mina besvär.

Jag väntar ännu ett barnbarn i dagarna. Grynet, alltså barnet i magen, har behagat sätta sig till ro med rumpan ner och på måndag ska man försöka vända på henom. Jag håller tummarna för att det ska gå jättebra.

Mina 6 månaders tvillingbarnbarn i Huvudstaden artar sig fint, men... Signe, den större av dem, har fått någon sorts influensa med feber och slakhet och de sökte hjälp på Astrid Lindgrens sjukhus. Där blev pappan kvar med Signe över natten medan mamman (min dotter) åkte hem med Hedda, den mindre av de två. Ikväll vabbar hon, mamman. Om man nu kan vabba ett friskt barn. Men hon kan ju inte gå till jobbet och lämna den lilla hemma utan tillsyn. Det blir en fråga att utreda för arbetsgivare och försäkringskassa. Nåväl. Det är en världslig sak.

Huvudsaken det går bra för Signe och Grynet och för mig själv. Det skulle vara trevligt. Då skulle mina privata orosmoln skingras.

Jag kom inte undan narkosläkarbesöket. Blev uppringd igår eftermiddag med en undran om jag kunde träffa narkosläkaren idag kl 10. Stön. Nåväl. Jag gjorde det.

Konstaterar att alla de här besöken jag håller på med tar en massa tid. Ändå bor jag behändigt till. Kan ta spårvagnen till avdelning 67 på Sahlgrenska. Inga byten ens. Men jag ska träffa en person som ska visa mig en annan person och så är det väntan i det ena väntrummet efter det andra. Läkaren var upptagen av nåt ska-bara och ja, tiden går.

Trots detta rika utbud fångades min uppmärksamhet av några skrifter i bokhyllan. En dansk skrift om Trädgård (Haven) och en bok om Lapptäcken.

Narkosläkaren frågade samma frågor som alla andra frågat och som jag dessutom besvarat skriftligt i ett gigantiskt formulär. Det är ändå jag som ger kort bakgrund. - Jag är en riskpatient, jag är kärnfrisk utöver de besvär jag är här för och jag är överviktig. Så summerade jag situationen den här gången.

Det var övervikten som föranledde det här extra besöket. Jag passade på att fråga vad som var extra riskabelt med sövning av överviktiga och jag fick en engagerad förklaring. Kort - a) lungorna är dimensionerade för normalvikt. Vid övervikt ökar risken för små proppar och partiella ihopsäckanden och b) det tyngande fettet gör det svårare för lungorna att naturligt rensa sig. De har naturligtvis beredskap att hjälpa lungorna vid problem. Han gladde sig över att jag undrade och sa att det inte är många som frågar. Det är då för himla bra att de är så noggranna som de är.

Han bedömde mig kunna klara av operationen nu på måndag. Särskilt nöjd var han med att jag inte röker.

Och så frågade han om tänderna satt fast i munnen. Jag höll på att få ett bryt. Kunde inte hålla mig för skratt. Tyckte det var hejdlöst roligt. Förklarade att jag nyligen fått en dyr tand fastskruvad i huvudet och vi var överens om att då borde åtminstone den sitta ordentligt fast. Sen kände jag efter och ja, jag kunde inte känna en endaste lös tand. Å inte har jag löständer heller. Å så satt jag där och kunde inte sluta skratta.

Fortfarande, nu när jag skriver det här, rinner tårarna av skratt. Det är nåt som är så hejdlöst roligt. Om jag bara visste vad.

Narkosläkaren försäkrade att det där med lösa tänder är en absolut realitet för honom. Det är inte bra om en tand plötsligt slinker ner i lungan under pågående operation. Och det kan jag förstå.

Fniss.

Jag har just kommit från en förmiddag på Sahlgrenska. Lyckades trixa så att jag slapp några av samtalen. Det tar ju sån tid. Inte samtalen, men väntan på att de ska ske. I än det ena och än det andra väntrummet. Narkosläkaren får finna sig i att träffa mig på måndag. Jag har pratat med en gynekolog och en nästan-färdig-läkare som ville lyssna. Det blev mest jag som informerade om situationen. Och jag fick veta att jag ska infinna mig på avdelningen för att vara beredd under hela måndagen. Troligen är jag den sista som opereras, men jag kan också bli någon av de allra första.

Nåväl. Det blir nog bra. Jag tar med mig datorn och skriver på de anbud som jag är sysselsatt med dessa dagar. Jag kan skriva i stort sett var som helst, så varför inte i ett väntrum. Frågan är om jag kan få med mig datorn på uppvaket?!

Är man jobbnörd, så är man. Så här höll jag också på 2007-08 när jag var så frekvent hälsoinrättningsbesökare. Då satt jag och jobbade i väntrum, i undersökningsrum, på uppvak (då var jag ju vaken men benen skulle komma tillbaka till mig).

Till mitt försvar kan jag hävda att min syssla väl är så god som nån annan syssla. Alternativet är att sitta och läsa skvaller- och inredningstidningar. Skulle det vara så mycket bättre?

Under samtal med en sköterska som informerade mer i detalj om måndagens skrapning/operation lärde jag mig nåt intressant. Det är bra att ha blodgrupp B. Det har jag. Det tycks som att vi med blodgrupp B har ett skydd mot magsjuka. Vi får inte vinterkräksjuka, helt enkelt. Där på avdelningen låter de personalen med blodgrupp B ta hand om de vinterkräksjuka patienterna, för de blir inte smittade.

När jag tänker på saken, så har jag i stort sett aldrig varit magsjuk. Jo, jag hade nåt skit i magen då jag bodde i Kenya som gjorde mig illamående i flera månader. Jag var också dålig i magen en gång i Polen. Men det är väl också allt. Det är måååånga år sedan och jag var i 20-årsåldern då. Hon sa att det inte finns vetenskapliga bevis för detta men att allt lutar åt att vi med blodgrupp B har någon form av skydd som andra inte har. Hon skulle gärna ha blodgrupp B, sa hon.

Ja, det är bara att tacka och ta emot. Yessss. Det är som att ha fått en gåva.

Nu händer det saker. Besvärande saker.

Jag har ju accepterat och med glädje tagit in att det såg bra ut, dvs att mina symtom inte var resultat av livmodercancer. Därför känns det besvärande att jag i morgon ska träffa narkosläkare, läkare och sjuksköterska för ett förberedande samtal. Mitt på ljusa dagen, på bästa arbetstid. Sen ska jag låna ut mig hela måndan för skrapning. Det är ett operativt ingrepp som görs då jag är sövd. Hela den arbetsdagen ryker och kanske dan därpå också.

Nu när allt är frid och fröjd tycker jag inte att jag har tid med det här. Det stör min framfart med det jag håller på med och som plötsligt är så himla viktigt.

Det är bara drygt ett dygn sedan jag var villig att låna ut hela mig hur länge som helst, bara jag blir kvitt ohyran. Mitt jobb var fullkomligt underordnat.

- Ta mig, ta hela mig, jag gör vad som helst, bara jag får hjälp. Fort.

Nu när jag (troligen) inte har nån ohyra, så blir jag betydligt mer återhållsam med utlånandet av min kropp.

- Ska det verkligen vara nödvändigt med ett sånt här förberedande besök? Jag är ju så van vid operationer och jag har inga allergier eller hjärtproblem. Jag är inte gravid, har inte diabetes eller epilepsi. Det har jag ju för övrigt svarat på i ett formulär med tusen frågor!

Det är bra att vårdapparaten har sitt förlopp, att de är noggranna och seriösa och framför allt att de inte svänger som en vindflöjel efter mina nycker.

Dessutom ska det bli skönt att så småningom bli kvitt besvären. För de är minsann inte borta, bara för att provet såg bra ut.

Det gick BRA idag.

Jag fick bästa tänkbara besked.

Ingen cancer spårat i vävnadsprovet. Skall skrapas för att få ytterligare en försäkran om att jag inte bär på en ny cancer. Eller ännu värre - en gammal metastaserad cancer. Till veckan. Om det provet också är bra ska jag behandlas gulkroppshormon som gör att kroppen själv gör sig av med det som är källan till mina besvär (blödningar).

Efter några känslokrumbukter känner jag ren och skär glädje, lättnad och tacksamhet.

Summerar att jag har blivit lotsad att ta prover av min kära urolog. Att jag råkade välja ett ställe där jag blev mottagen av en mentor i ett ledarskapsprogram jag lett. Och att jag av henne blev slussad till en en redigt duktig gynekolog. Att mina kollegor bryr sig och undrar hur det gått med undersökningen. När jag skrapas kan det bli så att sambon till en kollega kommer att vara operationssköterska.

Det är som om jag hade en rad änglar runt mig som bara vill mig väl. Överallt där jag vänder mig finns de, för att underlätta, hjälpa, stötta... Jag har änglavakt. Var dom finns? Ja, vad jag kan se så finns de här på jorden. Runt mig.

I natt har jag tuggat en enda dröm.

Jag fick besked av min bokförare att fjolårets sammanställda siffror visar att mitt företag går i konkurs. Vidare fanns en omständighet, nämligen att jag hade en gammal vän som delägare i mitt företag (vilket inte är fallet i vaket tillstånd). Det hela kom som en fullkomlig överraskning eftersom min bild är att företaget går bra. Bokföraren hade ställt samman några grupper av siffror som sammantaget blev orimliga. Efter att jag grunnat lite på saken kunde jag ifrågasätta den samman-ställningen. Om man gör en annan sifferkategorisering så blir siffrorna helt annorlunda och då är konkurs inte aktuell. Om och om igen. Jag flyttade siffror, argumenterade, stred för mitt företags överlevnad.

Idag får jag veta

något som är avgörande för mig och mitt liv framöver. Livmodercancer eller inte livmodercancer. Om det är cancer så undrar jag ju om den är ny eller metastas. Men det lär jag nog inte få svar på idag. Eller? Och så undrar jag ju vad som händer härnäst. Det minsta som händer då är väl att livmodern plockas bort. Om det inte är cancer, så får jag i alla fall veta vad vi ska göra med mig och mina symtom. Här tror och hoppas jag på att min livmoder opereras bort. Ja, ungefär så har jag tänkt att det blir idag. Livmodern ska bort, i vilket fall.

Vilken spännvidd mellan verkligheter.

Konkurs och cancer. Pest och kolera. Vilket drama. Men så känns det inte. Jag är nog i stormens öga, för här, där jag är i min varma säng strax före uppstigningsdags, är det lugnt och fint. Riktigt mysigt. Magen kurrar lite och jag ser fram emot en rejäl balja med kaffe och ett par mackor av nytinat hembakt bröd, ost och medhavd marmelad (från resan till Huvudstaden).

Jag har ordnat det så att jag jobbar i A-projektet i Nol första halvan av dagen. Kl 13 träffar jag gynekologen. Sen kan jag småjobba lite, om koncentrationen så tillåter och kl 16.45 träffar jag min terapeut. Jag har bäddat, kan man säga, för att reflektera over mina olika verkligheter. Med det är jag nöjd.

Jag har varit i huvudstaden i helgen. Meningen var att bara komma på besök, alltså inte passera som hastigast på genomresa som brukligt varit, och avlasta lite för de ganska trötta föräldrarna. Jajamen. Jag kavlade mentalt upp skjortärmarna. Här ska avlastas.

Tog en del nattmatningar och tidiga morgontimmars babyumgänge för att föräldrarna skulle få sova lite extra. Det uppskattades.

-      Se nu till att ni gör något som ni kan minnas efteråt som lite speciellt, utöver det vardagliga. Gå på Centralbadet och bada. Gå på en trevlig restaurang på min bekostnad och ät riktigt gott i lugn och ro. Gör nåt som ni efteråt kan minnas att det här gjorde ni utöver att ta hand om era tvillingar.

-      Ja, jo, vi ska tänka lite på saken.

Fredag kväll tillbringade vi hos vänner och övernattade till och med. Kom inte hem förrän på lördag eftermiddag. Lördag kväll var det nog mysigast att bara vara hemma. När tvilingarna lagt sig spelade vi Bonanza, spelet som vi gillar alla tre. Jag förlorade.

Söndag skulle det ske, det där speciellt avlastande.

Mitt på dagen tog jag småtjejerna på promenad till Råsundasjön i gnistrande soligt vinterväder. Tanken var att det skulle bli en rejäl promenad. Damerna var matade och bytta och det var upplagt för flera timmars vaggad sömn under vinterpromenaden. Föräldrarna skulle få vara bara lediga på egen hand.

Tvilling Hedda gjorde som planerat. Hon sov som en gris. Tvilling Signe, däremot, var storögd mest hela tiden. Hon tog endast en kort slummer.

Jag fick ett sms från mamman.

- Hör av dig när du är på väg tillbaka. Vi är i källaren.

Det betyder att de tagit sig an projekt röjning i källaren på årets troligen vackraste vinterdag.

Det blåste rätt duktigt längsmed sjön. Bitande kall motvind hade jag. Insåg att när jag vänder kommer tjejerna att ha snålblåsten in i vagnen och hur blir det då? Särskilt som en av dem faktiskt var klarvaken. Jag hade varken mat eller blöjor med mig.

Grubblade hur jag skulle göra och tog en inte fullt så lång promenad jag tänkt mig, på grund av blåsten och en vaken Signe. Getade mig tillbaka bland fina villorna och pratade med Signe om träden, husen och fåglarna som hon kunde se från sin utgångspunkt där nere i vagnen. Blev lite i gasen av att ha en alldeles egen upplevelse med henne. Vi gjorde nåt som bara hon och jag var med om. Helmysigt. Fick en förklarad känsla av att detta minsann bara är början på alla äventyr som vi kan komma att göra tillsammans.

Gick sakta men säkert tillbaka till gallerian, men inte hem utan satte mig på ett fik. Nu var vi nära hemmet och kunde snabbt komma hem om det skulle behövas. Bjöd in föräldrarna att fika med oss. Satt med Signe i knät och intog en kaffe och en lemon maräng paj. Till Signe hade jag inget. Hon äter ju mest bara Baby semp och har precis börjat smakträna på morot och banan. Vi satt och tittade på våra fikande grannar och jag kunde konstatera att det var iden öl-gubbar och vin-tanter och så var det vi. Signe tyckte inte det var så kul efter en stund. Trots att jag förklarade att vi var på café och att det var ett äventyr och att det här bara var början på alla äventyr vi skulle göra tillsammans framöver.

Hon var ganska otålig när föräldrarna kom. De fick sig ett stressigt fika. Mitt i alltihop sprang pappan hem för att mata Signe som nu verkligen misstyckte situationen. Kom tillbaka med matad baby som ändå var missnöjd. Det blev ett uppbrott som blev lite hipp som happ, där jag gick och handlade och föräldrarna tog sitt sovande respektive vakna barn och gick hem.

Summa summarum så här långt: Maximal otakt vad gäller både sömn och mat för de små. Hej och hå. Det här med att de är i takt med varandra är underlättande. Betänk också att ambitionen var AVLASTNING.

Jag var ganska trött när jag kom hem. Behövde vila lite. Flickorna var också ganska trötta. I alla fall Signe, som väl närmast var alldeles ifrån sig av trötthet och intryck. Mamman tog sig an henne. Pappan poade på i köket med de inhandlade varorna och fortsatte att dunsa på med nåt. Det visade sig att han påbörjat projekt avfrostning av frys.

Klockan blev så pass att det var läggdags för små damer med helt olika sömnintag under dagen. Det gick ändå ganska bra att övertyga dem om att dagen blivit till kväll. Jag sprang mellan vattenkokande kastruller som frysen kontinuerligt matades med och nappiga flickor medan föräldrarna fixade middag. Sushi. Hämt-suchi. Därmed fick de en promenad alldeles på egen hand. Igen.

Golvet svämmade över av vatten från den tinande frysen. Det ledde till att en vattenskada behövde förhindras och golvet blev skurat och gnuggat från repor från stolarna. En himla aktivitet. Vi avslutade kvällen tillsammans med ännu ett parti Bonanza. Jag vann. Sen la jag mig.

Föräldrarna poade på i ytterligare timmar med att baka bröd, koka nappflaskor, fixa Pre Nan och Baby Semp, diska mm. Jag har lite dålig koll på allt som måste göras inför en ny dag. Men det tog sin lilla tid i alla fall. De lade sig inte förrän bortåt ett på natten.

Därmed hade helgen gått. Facit från projekt Avlastning var att barnen hamnat i otakt, att källarförrådet befunnits vara ett heldagsprojekt om ostördhet i arbetet kan fixas, att frysen är avfrostad och att livet går vidare. Föräldrarna hamnade inte på SPA-anläggning, inte ens på restaurang, men fick en relativt minnesvärd helg i alla fall. Och jag fick världens bästa avledning i grubbliga tankar. Det kallar jag AVLASTNING.

Tillbringar helgen bland de mina i Kungliga huvudstaden. Det är världens bästa avledning från existentiell oro och konkreta hälsobeslut - ska jag till sjukhus akut eller kan jag åka. Jag besämde mig för att åka. Det visade sig funka.

Tvillingarna mår så bra och är så scharmiga så jag smäller av. De har börjat få en dygnsrytm som medger viss nattsömn. Jag tog nattskiftet vilket innebär matning vid 2-tiden av de båda, en i taget och sen vid strax före 6 mötes jag av två solstrålar som vevade entusiasitiskt med armarna. Då var det lite svettigt att sysselsätta båda innan de var matade, bytta och klara. Fick hjälp av pappan med matningen av den ena. För jag är inte som ett föäldraproffs som grejar att ha båda i famnen medan bläckfiskarmarna både matar och byter och diskar och... De glada minerna har etsat sig fast smo ett gott minne.

Whitney Huston har behagat lägga sig i ett badkar att dö. Nyheten kablas ut i medier världen över. Ser you-tube-snuttar om stjärnan med den gidabenådade rösten och det tragiska livet.

Ute gassar solen och det är en gnistrande vacker vinterdag.

Igår var dagen då min bil skulle lämnas på reparation kl 8. Jag hade tänkt ut det så fiffigt att reparatören Richard skulle få byta till sommardäck, samtidigt som bromsen bak lagades.  Då får jag nämligen köra på Odingatan, som har dubbdäcksförbud, och som leder rakt till parkeringshuset i Olskroken där min bil numera står. Ja, jag har ju oxå varit så fiffig och hittat en reparatör bara några hundra meter från mitt hem.

Klockan 7 vandrade jag till P-huset. För den som inte vet, Olskroken - Odinplatsen är i princip en alldeles rät linje. Man ska bara komma rätt i början.

Det gjorde inte jag. Jag upptäckte snart att jag var på väg mot Karlstad eller Stockholm eller Oslo. O nej. Men hur det nu var så lyckades jag komma av stora aorta och kunde geta mig tillbaka via Partihallarna mot Centrum. In till Centralstationens parkering skulle jag inte, så jag valde en högrare väg och då bar det sig inte bättre än att jag sögs ut på Hisingen. O nej. Det står vägskyltar om Backaplan, Wavrinskys plats och sånt och jag vet ju inte vart de ligger så jag blev rätt konfys. Men jag har ju min GPS i mobilen. Den stakade ut en rutt för mig att ta mig tillbaka.

Den rutten funkade inte. Jag kom inte ut på den större leden från en viss rondell. Det blev en en hel del felkörningar och jag blev allt mer stressad och klockan gick. Men till slut så. Tio över 8 var jag hos repartören, utan bildäcken som jag tänkt hämta upp hemma. Men Rchard var inte på plats utan hans kollega Ove tyckte att jag kunde hämta däcken och återkomma.

Det här är en bra metafor för hur det är att vara i en stad som man i princip inte känner till. Jag skulle köra raka vägen från A till B och det blev rena snurren. Det känns avlägset att jag ska kunna hitta i det tjorv av trafikleder som slussar mig än hit och än dit, medan grannbilarna tutar ilsket över min vilsna körning.

Vad som var fiffigt tänkt blev bara snurrigt. Men funkade till sist.

Att leva med ovisshet är en konst. Jag praktiserar den konsten nu. Ja, det gör vi ju alla, hela tiden. Vi lever alla i existentiell ovisshet. Men känslan är att ovissheten är mer påtaglig just nu.

Det tar sig konkreta uttryck i att jag berättat för mina kollegor att jag nog inte kommer att vara fullt arbetsför framöver, att jag nog behöver lägga upp mig på ett operationsbord, oavsett om det jag har är nåt nytt skit eller inte. Jag tar intuitivt sikte på månadsskiftet februari-mars. Samtidigt vet jag ju att jag inte har en aning.

Det är som om att det är värre att inte veta än att få aldrig så dystra besked. Absurt! Det är värre att inte veta spökets konturer än att se det rakt i ögonen.

Men jag noterar att jag på något sätt ändå vet, eftersom jag säger och planerar som jag gör. Det är som att det i ovissheten finns vetskap. Parallellt finns vetskap om ovissheten. Fattaru? Kroppen vet och huvudet vet att jag inte vet. Det är också som att i ovisshetens rike brer kontrollbehovet ut sig. Jag tar kontrollen över min tid.

Alf Henriksson skrev en liten dikt som heter Mannen från Hökarängen. Den går på ett ungefär så här

Mannen från Hökarängen

reste sig upp och sa

min fru häller smulor i sängen

annars är alltig bra

Ungefär så är det med mig.

... annars är allting bra.

Tid är nåt verkligt relativt. Sekunder kan vara evigheter, 30 år en grisblink.

Den vecka jag ska vänta på fortsatt samtal om vad som är nästa steg för mig och min hälsa känns som eoner. Outhärdligt långt bort i en diffus framtid. Jag vill ha det samatalet NU. Jag vill veta inom vilket åtgärdsspann vi pratar när det gäller steg. Nu. Jag vill veta olika scenarios, om si och om så.

I brist på samtal med nån kunnig samtalar min hjärna så gärna på egen hand. Det snacket går ungefär så här:

- Det minsta som kommer att hända är nog skrapning. Redan här vill jag lägga min näsa i blöt. Skulle nog vilja att det minsta som händer är operation och bort med fanskapet, alltså livmoder och den enda äggledare jag har kvar. Relativt snart. Inom ett par tre veckor. Eller mindre. Jag är beredd att plocka fram almanackan... men lägger den tillbaka igen. (Så som jag haft det med min kära urolog KÅ kan jag nog aldrig få det. Vi kunde resonara om sånt och mina behov vägdes in.)

- Sen kan det ju bli fråga om en mer eller mindre lång rad undersökningar, provtagningar, röntgen på längden och tvären. Och, beroende på vad de ger, behandlingar. Typ strålning.

- Sen... Ja sen varken kan eller vill jag tänka längre. Annat än att det är OK att låna ut mig till friskvården (=sjukvården, en förklaring till er som inte är van vid mitt vokabulär) en tid för att fixa till det här. Helst på någon liten deltid. En tid. Sen, om sisådär ett år är värsta frågetecknen borta och livet kan levas mer normalt igen.

Som sagt. Nästa steg får jag koll på om en vecka. En hel djävla lång vecka.

Jag har, parallellt med mina beskrivningar över krånglande teknik, förundrats över hur dessa teknikbekymmer anhopar sig just nu.

Jag har haft betydligt fler bekymmer än vad jag skrivit om. Slutade blogga om det för det blev sån fokusering på min teknikstress att det stressade upp mig ännu mer. Stressen blev självgenererande och det kändes inte kul längre. Jag har bl a brottats med absurda problem med Handelsbankens internet som gjorde att jag plötsligt inte kunde göra internetbetalningar. Supporten hjälpte mig ladda om programvaran. Men nästa dag funkade det inte igen. Jag har haft problem med att mobilen och datorn inte längre vill synka med varandra. Jag har inte kunnat ladda upp bilder från mobilen. Etc etc. Jag har också varit osedvanligt glömsk.

Det var som förgjort. Allt jag tog i krånglade. Kändes det som. Jag började så smått diagnostisera mig som begynnande - eller varför inte långt gången - senil demens. Eller värre.

För att spä på stressen har jag haft ågren för min professionella framtid här i min nya stad och så har jag haft näring till att återigen ifrågasätta min hälsa. Eller på ren svenska – har cancern kommit tillbaka? Det var ju också läge just nu! (Som om det någonsin skulle vara läge!) Dessutom har jag kommit att inse att lösningen för min bil inte är den bästa.

Summa summarum kan jag betrakta mig som en ganska höggradigt stressad människa den senaste tiden.

Nåt får mig att tro att allt det här har med min flytt att göra. Det är omvälvande att flytta. Alltså på ett djupare plan omvälvande. Själva omställningen ruskar om.

När den yttre miljön förändras så förändras jag. Den yttre miljön är mig bara ytligt bekant, det mesta känner jag inte till eller hittar till. Det medför att jag känner mig vilsen och obekant med mig själv och mina tekniska apparater. Det i sin tur stressar mig. Men varför jag skall misstro min professionella kompetens, det vet jag faktiskt inte.

Nåväl. Det kommer väl att lugna ner sig. Jag vänjer mig. Tycker faktiskt redan att det vänt.

Idag lyckades jag själv vara inne djupt inne i min mobil och ändra en del inställningar (från det där dumma iCloud till datorn) och se - plötsligt kan mobil och dator synkas igen. Jag tror inte längre att cancern kommit tillbaka. Jag har grejat en kallparkeringsplats i p-hus på Olskrokstorg till en rimlig penning och jag har hittat en bilmekaniker som ska laga bromsarna alldeles nära där jag bor. Han får högsta rating på nätet i kundbemötande till rimligt pris. Och jag har själv haft två bra samtal med honom. Allt detta sammantaget gör att det känns mera kul än stressigt att göra helg.

Det börjar åter bli lite kul att ha flyttat. Och jag tycker nog att jag är nya professionella erövringar på spåren. Lite kul, det med.