Kontext

Det var en prövning att flyga idag. Snöovädret var imponerande. På TV nämnde de riskklass 2 hela förmiddagen, på nätet angav SMHI riskklass 3 för hela norrlandskusten. Jag hade kontinuerlig koll på flygen. Några var inställda norröver, men tycktes gå söderut, med någon liten försening bara.

 

Så jag packade misstroget min väska, beställde taxi att komma i verkligt god tid. Hade sett ut en flygbuss via Resrobot att gå 11.50. Snön hade drivit igen så jag fick pulsa ut till gatan. Där stod jag och ingen taxi kom. Ringde. – Jorå, den är på väg. Snön yrde och vinden ven så jag kippade efter andan. Fem minuter gick. Tio. Ringde igen. – Nu ser jag på skärmen att han är på väg till dig.

 

Tog min taxi och kom inte i god tid, men i alla fall i tid till Resecentrum. Ingen flygbuss gick. Det här har hänt förut och jag hade garderat mig. Taxin fick inte åka sin väg utan att jag gett honom klarsignal. Nu fick han en extra körning till flyget. Det kostade mig över 700 kr istället för flygbussens 80 kr. Suck. Vi resonerade bl a om sikten. Tidvis var den inte mer än 25 meter. Vi låg tryggt bakom en långtradare hela vägen. Omkörning i parallellfilen var inte att tänka på, totalt igensnöad. Väl framme fick han inte heller åka sin väg utan att jag gett honom klarsignal. Jag gick in och kollade och, jodå, flyget verkar ska gå.

 

Pulsade i flera dm snö ut till planet. Det var iskallt inuti och jag lade en varm sjal på sitsen för att inte bli blåssjuk. Behöll alla ytterkläder. Jag var uppriktigt sagt inte säker på om jag skulle vara glad eller rädd för att flyget gick i detta oväder. Valde att överlämna mig i de professionellas händer. Skumpigt var det på upp- och nedvägen. Men stadigt mitt på och ja, det är ju bara närmast marken som det var sådant oväder. Högre upp verkade det bara mulet. Här i Drottningstaden var det, och är, snömoddigt och slaskigt. Jag torkar sockar och skor och pustar ut.

 

Helt overkligt att flyget gick. Nog är det mycket som fungerar i vårt samhällle, alltid.

Jag är ljudfixerad. Jag ligger på helspänn och lyssnar. Jag lyssnar både utåt och inåt.

 

Ute tjuter det och ylar. Det riktigt rister i husväggen. Går i skov. Och jag ska ut och flyga idag. Tror jag i alla fall. Men jag undrar om flyget kommer att lyfta i detta oväder och jag undrar om det kan landa och över huvud taget hur kul det är att flyga i storm. Och hur får jag veta? Har spanat in telefonnummer till trafikinformation på nätet. Kommer jag att sitta och häcka på vår flygplats i timmar?

 

Inne i väggen på min vänstra sida prasslar det. Prasslet står mina småtomtar för, antar jag. Fällorna är laddade och jag undrar illvilligt när det ska smälla. Och så funderar jag på om jag ska ha fällorna laddade medan jag är borta. Kommer hem på söndag kväll – hur mycket liklukt hinner en mus ställa till med på 4 dagar? Och ska jag ladda fällorna med choklad nu medan jag är borta?

 

Ja, sånt undrar jag just nu där jag ligger i min säng i denna tidiga morgontimma.

Jag har en svägerska, eller rättare  X-svägerska, som har särdeles flyt. Jag går och är bara glad just nu, å hennes vägnar.

Hon är en sån där människa som for illa under skoltiden. Hennes dyslexi hade inte ett namn på den tiden och hon har lärde sig att studier absolut inte var något för henne. Hon blev mjölkbonde.

Missförstå mig inte - det är inget fel på att vara mjölkbonde. Hon och hennes man gjorde en enastående insats i att driva sin gård med mjölkkor i många år. Det gick bra för dem, men det slet också. Båda skadade sig på olika sätt. Allvarligt och för livet. Hon har kroppsliga skador som gjort henne till förtidspensionär på deltid trots att hon är gott och väl tio år yngre än jag är. Bl a lever hon med sviterna av en whiplash-skada.

Under åren som gått har hon skaffat gymnasiekompetens på Komvux och så började hon läsa arkeologi. Första kursen var värst. Tröskeln var enorm att tugga igenom hundratals sidor, dessutom på engelska. Översättningspenna och tjurighet räddade henne.  Hon har gnetat på i egen takt och lagt kurs till kurs så att hon nu kan ståta med 217,5 högskolepoäng.  Dessutom med högsta betyg. Och hon har anmält sig till ännu en kurs i vår.  Hon är passionerat intresserad av arkeologi i allmänhet och lokal kulturhistoria i synnerhet. Människan har inte bara blivit arkeologiskt kunnig, hon har visat sig vara duktig på att lägga upp, skiva och illustrera akademiska uppsatser också och kommit att stötta några kurskamrater.

Hennes närmast ouppnåeliga dröm har varit att efter förmåga kunna få jobba inom sitt nya kunskapsområde. Det är ju inte precis så att arbetsmarknaden skriker efter arkeologer.

Därför blir jag grinfärdigt rörd av att veta att hon idag tar sin bil för att åka iväg på en anställningsintervju. Gissa om jag håller tummarna.

...

Hon ringde mig då hon kom hem. (Hedrande i sig.) Det hade varit jättetrevligt och inte snack om något annat än att de vill ha henne. Hon får den deltid och den flexibla arbetstid och -plats som hon önskade sig och hon börjar troligen en provanställning i mitten av mars. Den skoltrötta flickan har i vuxna år fått jobb på akademiska meriter. Är inte detta smått fantastiskt. Vilken resa!

Jag hade börjat ge upp. Inga småtomtar som prasslar längre trots att soppåsen har bitmärken, inga möss i sikte, inga fällor som smäller igen. Helt hopplöst.

 

I morse for jag till tandhygienisten för att få tänderna putsade och fejade. Tidigt. Hon penslade tänderna med nåt som gör att jag inte får äta på ett tag. Kom hem, hungrig som ett bi. Det gjorde mig ruschig på tidig morgontimma. Tog mig an köket, plockade disk och papper och, javisst ja, nu är det väl ändå dags att ge upp det här försöket. Jag får skaffa en annan sorts musklämma.

 

Jag slet upp dörren till diskbänken för att ta bort fällorna. Och se. Ett muslik. Den var ordentligt halshuggen med ett vitt och ett svart öga. Jag klarade faktiskt att plocka bort den ur fällan, använde en diskhandske som handskydd.

 

Nu är båda fällorna åter laddade och mitt illvilliga segervissa leende känns mjukt och fint på mina fluorerade läppar.

Än så länge leder mina småtomtar den pågående existensiellla fighten. Igår eftermiddag laddade jag om musfällorna med fina bitar av min älskade ungerska salami som jag inköpt en rejäl bit av för 90 riksdaler. (Jag är inte bara torsk på socker utan också salami. Jag har fått veta att den ungerska sorten innehåller socker, så jag får väl byta fabrikat….)

Nåväl. Småtomtarna förväntades ha samma smak som jag. Men icke. Fällorna verkar orörda. Korvbitarna sitter kvar på fällorna som inte smällt igen. Suck. Nu börjar jag tro att salami är en musskrämma.

 

Jag har fått ett tips från en kompis på facebook som bott kollektivt med, bl a, möss. Fick veta att sylt är musmums. Nu laddar jag åter mina musfällor – med sylt - och förser mig med ytterligare ett segervisst illvilligt leende, alltmedan jag ger mig ut på en skidtur.

Hmmm.

 

Med viss bävan gluttande jag in under diskbänken nu på morgonen. Det  gjorde mig… ja, vad ska jag säga… det illvilliga segervissa leendet finns inte kvar längre. Det har utbytts mot ett skevt vågigt leende, aningen stelnat.

 

Först och främst. Ingen mus – för när de förväntas vara fångade och döa, så är de inte småtomtar längre, utan möss. Fällan med salamikorven var tom på bete och hade smällt igen. Fällan med ostbiten hade inte smällt igen, men ostbiten var mindre än igår.

 

Så mycket mer har jag inte att säga. Annat än att fortsättning följer.

 

Och. Attans.

Nu har jag en tid umgåtts med mina småtomtar.

 

Det verkade ett tag som att jag hittat på ett sätt att variera med att använda den där musskrämman av och på. Men det höll inte. De brydde sig till slut inte, insåg jag. Igår kväll såg jag till och med den kala svansen på en av dem. Därmed var måttet rågat.

 

Idag har jag inhandlat en musfälla av enklaste tänkbara sort till minimal kostnad, fjorton och nånting. Nyss laddade jag dem, 2 stycken, med mat. Den ena är laddad med salamikorv och den andra med lagrad cheddar.

 

Nu sitter jag åter med ett illvilligt leende. Dock finns viss darrig skevhet på leendet då jag tänker på att jag eventuellt måste vittja lik i morgon. Eller ännu värre – vittja en ännu inte helt död småtomte. Då måste jag mörda den, och det känns inte kul att tänka på. Därför förtränger jag dessa tankar och njuter illvillighetens lustar en stund.

För någon timme sen ringde urologen KÅ och meddelade att proverna såg bra ut. Inte ens en tvekan. KÅ hade rätt. Hon har gissat rätt hela tiden. Vi ringade in lämpliga tider för röntgenundersökningar till i mitten av april.

 

Va ska jag säga. Mest känner jag tacksamhet, tror jag. Den här gången var jag verkligen beredd på andra besked, då jag faktiskt har känningar från blåsan. Men nu förstår jag att det nog är en infektionssläng, trots nyligen intagen antibiotikakur. Jag får intensifiera tranbärsjosandet.

 

Det kom i alla fall en kort rörd våg i mig, ett tacksamt pu, innan vi fortsatte att jobba med det vi höll på att jobba med, kollegan och jag. Det är smått intressant hur vig jag blivit i att hantera dessa existentiella kast. Det tog bara några sekunder, ett andetag eller två, av tacksamt pu-ande innan jag var redo att gå vidare.

 

Nu mår jag bra av att skriva av mig. Det blir mera sant då. Yesss. Cancerfri även den här gången. Igen.

Den där kosten ger mig energi, tror jag. Jag fnattar runt och städar och ordnar, och så behöver jag lite paus. Det här skrivandet är en sådan. Några eftertänksamhetens bleka tankar kommer här-

 

Ett av de viktigaste stegen, om inte det viktigaste, är att erkänna sitt beroende. Nu gör jag det. JAG ÄR SOCKERBEROENDE!

 

Det tar sig följande uttryck.

·   Jag har ett sjukt sötsug som går i skov. I perioder är jag fixerad.

·   Tar jag en godisbit får jag blodad tand och har lätt att bara vräka i mig. Jag kan, när jag får ett anfall, klä på mig och gå ut och köpa. Jag bara måste ha.

·   Sötsaker blir inte liggande hos mig, det måste ätas upp.

·   På fester och platser där det finns sötsaker, blir min hjärna invaderad.  Jag tänker på om jag ska ta eller inte ta eller att jag inte borde ha tagit, och det sysselsätter mig helt och fullt.

·   Jag konfronteras och irriteras av människor som kan ha godis liggande.

·   Jag minns godishändelser från barndomen. Jag letade som besatt och tiggde godis.

·   Ibland har det varit så ”synd om” mig eller jag har jobbat så hårt att jag unnar mig godis.

·   Jag vill inte se mig som sötsaksberoende. Jag bagatelliserar och sätter inte samman mitt beteende till ett beteendemönster.

·   Jag vill inte ge upp ätandet av goda efterrätter, bakverk och praliner eller chips.

·   Det är helt enkelt för sorgligt att inte få njuta av detta livets goda.

·   Jag vill kunna vara måttlig (Men hittills har jag inte lyckats med det, så vad säger att jag kommer att kunna vara det i framtiden?)

·   Jag vill inte se mig som sockerberoende, i alla fall inte en svårt beroende person. (Men jag drabbas ju av en stunds klarhet, då jag raddar upp ärligheterna om mig själv så här, motvilligt).

 

Det finns en sak till som talar för att jag kan vara beroende. Jag har beroenden i släkten och gemensamt drag är förnekandet och bagatelliserandet. Det mest framträdande är kanske alkoholism, vilket är en variant av sockerberoende, har jag förstått. Det dräller av dem. Från båda föräldrarnas sidor, men främst på min pappas sida.

 

Följdfrågan är då – om det nu är så gott och trevligt, varför inte fortsätta? Ja, det skulle jag gärna, om det inte var så att det hade allt mer slående nackdelar.

• Tröttheten

• Nedstämdheten

• Vikten – som nu har nått hälsovådliga proportioner. Jag väger alldeles för mycket. Skulle min blåsa behöva tas bort, så skulle det underlätta operation och tillfrisknande om jag vägde bortåt 30 kilo mindre.

• Eventuellt, kanske troligt, blir jag motbjudande eller mindre attraktiv att samarbeta med.

 

Det är inget att vänta på.

Jag har  genom vänner blivit inspirerad att kliva på LCHF-tåget. Low Carbo High Fat, alltså kolhydratfattig kost.

 

Jag var helt enkelt på F & S, Friskis och Svettis. Det blir en utmaning för mig att gå dit och att faktiskt vara i särklass sämst i klassen. Jag for till kompisen för en stunds fika efteråt. Fikat bestod av diverse mycket goda och fettrika underligheter. Valnötskrämfräsch, mandelplättar, osötade bär, frö- och fnasknäcke etc.

 

En av dem var nyligen en vecka hos Bitten Jonsson i Hudiksvall och var åter på g, denna gång med LCHF som en möjlig lösning. Efter en stunds krängande på kroken valde jag att tillsammans med AH pröva LCHF-kost från och med nu till och med februari. Sen ska jag utvärdera resultatet.

 

Mitt mål är att leva hälsosamt och trivsamt. Motionera och äta allsidigt och regelbundet utan att torska dit.

Hjälp

Jag har blivit accepterad (fått access) att använda google wave. Nu känner jag mig som Bambie på hal is.

Både dottern och jag reste bort från radhuset under nyår. Manicken har varit på sedan dess. Jag kom hem den 4e januari och har gått här hemma och tittat nöjt på min manick och av och till kollat under diskbänken. Absolut lugnt och fint. Inga småtomtar alls.

 

Verkligen bra grej det där. Bortsett från dotterns goda hörsel. Men med bara mig i huset funkar det alldeles utmärkt.

 

Men.

 

I morse knastrade det i väggen. Jag bankade. Det blev tyst. HELLVETE. Jag tassade upp och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Det var gnaghål i soppåsen och svarta risgryn på skåpgolvet. Trots att manicken är på.

 

Nu har jag tagit bort den och sitter här och skriver av mig. Jag ser för mitt inre hur småtomtarna övertagit det segervissa och aningen illasinnade leendet. I alla fall har jag det inte kvar längre.

Den segervissa inställningen fick sig omgående en törn. Min dotter stod inte ut med ljudet.

Jag försäkrade att varken människor eller andra djur hör ljudet från manicken.

– Jag hör, sa dottern. Ta bort den!

 

Vi testade med av och på och jag gjorde blindtest med henne. Alltså test då hon inte visste om manicken var i eller ur. Testet avgjorde att min dotter varken är människa eller annat djur.

 

Nu löste vi det så att när hon var i köket så tog vi bort manicken. När hon var nån annan stans satte vi dit den. Och se, efter någon dag var det absolut musfritt i mitt hus. Inga småtomtar kvar. Inga hål i soppåsen och inte svarta risgryn under diskbänken.

 

Återigen intog jag det segervissa och aningen illasinnade leendet. Vänner sa åt mig att jag nog har grannar som fått påhälsning istället. Det gav lite mer stadga åt de rådande känslorna. Men säg inte det till nån, för jag är ju en så god människa.

Under julhelgen hade jag möss i köket. När dottern och jag kom hemresandes några dagar före jul var det uppenbart att de små gynnarna haft trevligt med soppåsen. För att inte bli alltför hysteriska kallade vi dem för småtomtar. Vi konstaterade att de var bajsande småtomtar.

 

Min säng står intill den vägg som är skiljeväggen mellan köket och mitt sovrum. Vid närmare eftertanke sover jag bara några decimeter från deras förlustelseplats under diskbänken. Jag hörde dem prassla och knapra och fick dem att tystna genom att banka i väggen. Vi hörde dem ibland då vi var i köket. Vid ett tillfälle knackade jag på diskbänksluckorna för att påkalla deras uppmärksamhet att jag hade ett ärende dit. Jag ville inte se dem och ännu mindre ha dem rännandes inne i radhuset. Dottern fick skrattanfall. Det såg ut som att jag sa

- Ursäkta att jag stör, men skulle jag kunna få slänga lite skräp.

Ja, det var väl så jag kände det.

 

Under ett ärende till traktens köpcentrum skaffade jag en musskrämma. Jo, jag kunde ha köpt en musfälla för bråkdelen av priset, men nu drog jag på stort och köpte mig en musskrämma. Det är en liten klump med två piggar på som du sätter i en elkontakt hyfsat nära småtomtarnas förlustelseplats. Den ger ifrån sig ett högfrekvent ljud som är outhärdligt för möss. Försäljaren sade, och informationen på förpackningen säger, att ljudet varieras för att mössen inte ska vänja sig och att det inte kan höras av människor, hundar och katter, alltså av andra djur.

 

Toppen tyckte jag. Vilken teknisk innovation. Så fiffigt. Då slipper man ju hantera muslik. I med manicken i väggkontakten. Jag försedde mig med ett segervisst och aningen illasinnat leende.

Igår var kollegan och jag i staden Ö på, som ligger på väg mot grannlandet i väster. Vi träffade en snubbe som kollegan pratat med för en tid sedan och där det bara sa ”klick”.  De bestämde att vi borde träffas. Och den träffen verkställdes igår. Det var ett intressant möte för mig och inte alldeles bekvämt. Jag får ytterligare förståelse för det motstånd som kan väckas av föryngring i organisationer. Karln vi träffade var nyss fyllda 40, min kollega är 50+ och jag är 60+. Bara det är ett obekvämt faktum. Förutom att vi har många liknande intressen och liknande grundsyn, så väckte mötet demoner i mig. Visst var det Ingmar Bergman som hade Dämoner? Jag tröstar mig med att ha fint sällskap, för jag umgås verkligen med inre demoner.

 

Mötet präglades av intensivt intresse för varandra och varandras verksamhet, möjligheter med att lära känna varandra och kanske samarbeta i framtiden. Vi blev mer konkreta än så, men detaljerna utelämnar jag här. Det var stort, öppet och möjligt. Under resan hem kom demonerna invandrande i mitt medvetande. De heter Rädsla, Moralisk indignation och Jante. Demonerna skriker medan andra försiktiga andar viskar. Jag känner...

 

Rädsla för att bli

-  överkörd eller förbisprungen, bl a med hjälp av genus-makt-ordningen

-  ohjälpligt för gammal

 

Moraliskt indignation över att

-  killen har snabbt flyt kring sånt som vi mödosamt byggt under massor av år. Han är ju inte torr bakom öreonen, helt oerfaren där vi har massor av år bakom oss.

-  han har fått sånt stöd redan som student att sjösätta nya kurser (hans är bl a student på vårt universitet och han sjösätter två för oss intressanta kurser. Den ena kursen ska flera av oss i partnernätverket gå). Han seglar in på en räkmacka.

-  tar så lättvindigt på regler (läs offentlig upphandling). Vi går och väntar på svar från en upphandling och hans motsvarande erbjudande till samma organisation upphandlas inte ens (fast lagen säger så). Snörp.

 

Jante som säger att

-   Du ska inte tro att du har nåt att komma med, att du är nåt i sammanhanget.

-   Du är på väg mot pension, börjar höra illa, orka sämre och är en opålitlig konsult med cancer som lurar runt hörnet.

-   Vem vill satsa på ett gammalt ök?

 

Svagt, svagt finns andra ”andar” som viskar inombords

-  Intressant med möjligt samarbete med en betydligt yngre person och dessutom kille.

-  Bra om vi är fler som drar.

-  I sammanhanget har vi (mitt gäng) lång erfarenhet och tunga kontakter in i den organisation vi gemensamt finner intressant. Vi (och med en ännu svagare viskning: jag) är tungviktare i den här nya lära-känna-relationen. Glöm inte bort det egna värdet.

 

Visst har jag det jobbigt med mig själv? Det är sånt här man tar upp med sin hjärnskrynklare Just nu har jag ingen, så jag handleder mig själv. Det gör jag bl a genom att vara ärlig med hur bedrövligt det står till med de mentala processerna. Naturligtvis ska jag ge de viskande andarna mer uppmärksamhet, men jag må få bort de där skrikiga demonerna först. De står liksom i vägen och skränar så jag inte hör viskningarna.

 

Nu ska jag sätta mig i min lille bil och åka 2 x 45 minuter för att hämta en livsviktig anteckningsbok som jag glömde hos kollegan igår. Det bästa jag kan säga om det är att det ger mig 2 x 45 minuter att låta demonerna skrika av sig.

Kollade nyss på LTU om mina två individuella eftersläntande kursuppgifter i CSR behandlats. (Kursen heter CSR och handlar om företags samhällsansvar.) Jag lämnade in dem i söndags,så jag hade inte förväntat mig att de skulle vara lästa.

Jorå. De var lästa och avbockade med godkänt. I kommentarerna märker jag att läraren och jag är rörande överens, så det var idel medhåll eller helt enkelt inga kommentarer alls. Det innebär att jag har godkänt på alla 9 uppgifterna och borde alltså ha mina 7,5 p som i en liten ask.

Det känns faktiskt himla skönt att ha gjort mig klar och kanske också att vi var så överens. I min grupp har jag känt mig lite eljest och verkligen jobbat på att tillföra mitt perspektiv på ett begripligt sätt. Jag har dragit ett lite tungt lass, kan jag tycka. Inte i mängden arbetstid utan i förhållningssätt. Jag har värnat om ett humanistiskt paradigm inför två personer från ett mer maskinellt tekniskt paradigm. De har verkligen inte köpt mina inlägg rakt av. Men heller inte förkastat. De har lyssnat med sträva öron.

På det hela taget börjar jag att känna mer arbetsglädje. Den har lyst med sin frånvaro en tid, vilket oroat mig. Jag är ju så beroende av att känna glöden i mig själv. Jag otrivs med att vara loj, less och trött. Det är inte riktigt min stil. Nåväl. Just nu känner jag simpel glädje över att vara helt klar med en liten universitetskurs. Yesss!

Igår läste jag i DN  om google wave, idag har jag sett en film om vågen på nätet

http://wave.google.com/help/wave/about.html OBS den är 1 timme och 20 minuter lång.

 

De pratade om de tre P-na

Product wave.google.com – här finns filmen

Platform code.google.com/apis/wave

Protocol wavefprotocol.org

 

Jag blir alldeles snurrig I huvudet av alla möjligheter, men också fascinerad och närmast hög. Måste skaffa tillträde och lära mer – ser massor av möjligheter. Tänk när de kopplar telefoni till detta. Skulle vilja utveckla vårt företagskoncept ihop med wave, om det bara fanns utvecklingspengar. Men det gör det inte.

 

Men, oavsett det. Jag gör vågen för de danska bröderna Jens och Lars Rasmusen, som är hjärnorna bakom detta och som också varit hjärntrusten bakom google maps, som jag är flitig användare av.

Nyss lämnade jag in de både restuppgifterna  i CSR-studierna. Jättteskönt. Är hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit också. Får lust att börja blogga om mina lärdomar på KIM-bloggen. Det fortsätter att vara fint ute och idag ska jag väl ändå ge vädret en chans.

Tankarna om de där rodnaderna finns i bakhuvudet. Himmel va bra att den lite rejälare undersökningen gjordes nu och inte i april. Rodnaderna var absolut inte synliga med vanligt ljus.

OM det nu skulle visa sig vara Tis, vilket Gud föbjude, så är det klart bättre att veta det redan nu istället för om ytterligare 3 månader. I så fall har hex-vixet hjälpt till att korta ner upptäcktstiden rejält. Men, det är nog som urologen KÅ säger, det är nog bara katarr. Och då har hex-vixet hjälpt till att hålla mig ”beredd” i två veckor i onödan. Och, ja, det är en beredskap som jag gärna tar, faktiskt. Tänker på mina blåskompisar som inte hex-vixas. De får veta att det ser bra ut och slipper min ovissa situation, men jag är ändå tacksam för den här noggranna kontrollen av min blåsa.

Begreppsförklaringar

Tis (Tumor in situ) är en icke invasiv intraepitelial cancer, även kallad Cis (Cancer in situ).
Tis är en aggressiv men ytligt växande cancer i blåsan och som är farlig om den får växa på sig ostört.

Hex-vix är ett preparat som gör cancer illröd i blå-ljus-belysning. Det är en soppa (som kostar närmare 4 000 kr per tillfälle) och som instilleras i mig, dvs sprutas in i blåsan och som jag behåller en timme innan jag kissar ut den. Sen bär det iväg till op för att belysa blåsans slemhinna och se om den i blåljus lyser illande röd. I mitt fall, häromdagen, fanns inget som lyste illandes rött, men där fanns alltså två fält som var rosa…

Nej nu ska här lunchas och se ska jag antingen simma eller skida i det fina vädret.

Ny morgon.

Har drömt flyttdrömmar på sistone. Inatt missade jag inflyttningsdatum, så paret som köpt mitt radhus kom och ville in och jag hade inte utrymt mina grejer och jag hade också att få nyckeln till lägenheten jag skulle flytta tilll.

Igår kväll tillät jag mig vara konvalescent och satt vid TVn inlindad i en skön filt och simmade med ögonen. Erfor också hur ont det kan göra att kissa. Det var länge sen. La mig redan vid 20-tiden.

Samtalet med urologen igår innan jag åkte hem gav ytterligare dimension till situationen. I princip tonade hon ner risken för att fynden av rodnade fläckar skulle vara cancer. I klartext - hon trodde inte att det var det. Och hon har hittills haft rätt i alla sina gissningar om vad hon sett i min blåsa. Vidare fick jag förklaring till den fläskläpp jag upptäckte efter narkosen. Jag hade haft ett smärre andningsstillestånd, vilket är vanligt, och fick nåt rör eller manick instucken i munnen och då bet jag väl till så att läppen kom i kläm.

Nu äter jag antibiotika och njuter av att det inte alls gör lika ont längre. Vardan tar vid och, ja, det är klart att jag ivrigt väntar på svaren på vad de däringa fläckarna är för nåt.

Nu ligger jag på dagvården med en kateter från blåsan och en droppslang till handen. Har en lättare narkos bakom mig och så upplevelsen av den här cystoskopin. Fick hex-vix och det funkade utmärkt att behålla i en timme. Berättade för min urolog KÅ om förnimmelserna de senaste veckorna. Fick veta att jag hade viss låg bakteriehalt i blåsan, vilket i sig kan vara orsak till förnimmelserna.

 

Titten i blåsan gav följande. Det ser i stort sett bra  ut, MEN…

Det finns två klart avgränsade rodnade fläckar, sinsemellan olika, som syntes i blåljus men inte i vanlig belysning. Jag såg dem med egna ögon. KÅ tog prov på dem. Därav att jag fick ett mindre rus medan hon tog proverna.

 

När jag vaknat upp på op frågade jag det jag kom på att fråga:

– Hur lång tid tar det att få besked?

– ca 10 dagar, jag ringer så fort jag får svaren.

- Om det är TIS, vad händer då?

- Då får vi fundera. Troligen cellgift, men det kan göra att blåsan skrumpnar.

- Inte den gamla vanliga soppan?

- Nä, jag tror inte det. Din blåsa verkar inte alls gilla den. Igen, den kan skrumpna.

 

Nu låter det här kanske mer dramatiskt än vad det är. Omgående sa KÅ att rodnaderna kan vara katarr, t ex orsakad av bakterierna. Hon sa också nåt om snabb blåshinnebildning pga av bakterier och katarr, så rodnaden kan också vara snabbväxande hud.

 

Jag har inte pratat med henne efter op. Ska försäkra mig om att jag uppfattat allt rätt och också fråga om antibiotika och om jag behöver smärtstillande, dvs hur mycket hon skrapat eller klippt i mig.

 

Summa sumarum – jag är fortsättningsvis både beredd och förtröstansfull.

Igen. Har tappat räkningen för vilken gång i ordningen som jag är i detta tillstånd av beredskap och förtröstan. För den som känner mig väl är orden inte kryptiska. Jag ska på cancerkontroll i morgon och har beredekap för att det kan finnas nåt nytt djävulskap i blåsan, men känner också förtröstan att det ska se bara bra ut.

Hade alldeles missat att det är en röd dag idag. Så när jag skulle te att inhandla Descutan tvättsvamp för kvällens och morgonens övningar, så stod jag inför stängda apotek. Jag åkte till sjukhuset, som inte är ett sjukhus längre utan en sorts närvårds- nånting. Stängt. Hittade en öppen dörr på baksidan och gick till - tror jag -  primärvårdsakuten och väl därinne bad jag om ursäkt för att jag var på fel tid och plats, men kunde jag få några Descutansvampar? Det gick så bra så bra. Fick inte betala heller, det var skatteåterbäring, sa han, ängeln som hjälpte mig.

För övrigt äter jag med förtjusning av den där Gooh-a maten jag köpte häromdan. Idag bjöd jag kompis AH, som också stönade av smaklöksfnatt.

Nä, nu är det duschen nästa.

När jag kom hem fann jag mitt hem intrasslat i trådar. Det var småtomtar som härjat fritt medan jag var borta. I hela mitt hus, både uppe och nere. Trådarna ledde mig till diverse smågåvor av det kulinariska och njutningsfulla slaget.

 

När jag väl rett ut begreppen och trasslat fram gåvorna nöp hungern i magen. Yessss. Nu skulle  jag minsann prova en av de där anrättningarna jag köpte tidigare idag. Det blev PASTA PESTO ALLA GENOVESE med potatis, parmesan och peccorino. Jag följde anvisningarna och satte in förpackningen i mikron utan att göra en skåra i plastfolien. Efter ca 2 minuter hade den blåst upp sig och gav ifrån sig ett ljudligt piiip. Då skulle den vara klar att äta. Det var en rejäl smaklig portion. Riktigt god.

Men det är nåt med att mikra snabbmat i plastförpackning. Det är som att smaklökarna inte är inställda på kulinariska smaksensationer. Det är som att förpackningen i sig är en antikrydda. Jag fick verkligen anstränga mig för att känna smaken. Den rikliga SMAKEN. För den fanns där, definitivt.

När jag klev ur bilen vid tågstationen i K-staden sa jag till sonen att jag var välfylld – på ett mångtydigt sätt. Det är då så sant så sant. Här på tåget hemöver reflekterar jag över hur sant det är.

 

Jag är välfylld av goa upplevelser med de mina. Jag är också välfylld av gudomlig mat, inte bara på nyårskvällen utan varje dag.

 

Onsdag 30/12

Tjocka långbakade revben med gräddsås, klyftpotatis och äppelmos. Till detta rödkålssallad med apelsiner, tranbär, nötter och senapsvinaigrette.

 

Torsdag 31/12, nyårsafton

Nyårsmenyn som jag redan beskrivit i tidigare blogg: Åt det kulinariska.

 

Fredag  1/1

Pastagratäng med kräftstjärtar, musslor och saffranssås under ett täcke av västerbottenost. Till detta sallad med ruccola och tomater samt chili- och vitlöksbröd. Glöggpäron med gräddvisp med mandelmassa och russin. På dagen hade vi också brödbakarkurs där jag fick äran att lära ut hur jag bakar bröd som är nyttigt och gott att rosta.

 

Lördag 2/1 och min födelsedag

Lunch på Mariebergsskogens Naturum och middag på Valfrids (www.valfrids.se). Förrätt västerbottenostpaj. Varmrätt svartpepparstekt hjortinnanlår med ett potatistorn med sidfläsk & västerbottenost, samt ginrörda lingon och krämig kantarellsås. Efterrätt kaffe och chokladtryffel.

Vi skulle ha ätit på Lilla Martina (www.lillamartina.se), som ska ha en sjusärdeles meny. Men de drabbades av en olycka och kunde inte ta emot några matgäster.

 

Söndag 3/1

Helstekt oxfilé med rostade rotsaker, gelé och svampsås.

 

Vi har också mumsat på julgodis

1) Polkabräck

2) Hemgjord daim

3) Rocky road

4) Lingonkola

5) Skumbananfudge

6) Bajskorvar, vilket är det godis dottern brukar göra och som jag hade med mig. Det är tumslånga korvar av spritmarinerad frukt- och nötspäckad marsipan med mörk choklad runtikring.

 

Nu åker jag hem med upptrissade lyriska smaklökar, välfylld mage och en go känsla av att ha träffat de mina.

 

Passerade huvudstadens Centralstation och intog en latte med kanelbulle på övre planet. Där finns sedan en tid ett snabbköpsställe vid namn Gooh. Det står för gott och hälsosamt. Medan jag satt där och konstaterade att både bullen och latten var god så läste jag på diverse skyltar om hur nyckelhålsmärkt och GI-märkt maten var. Och att det fanns nån sorts koppling till Operakällaren.

 

Jag blev lite nyfiken på affärsidén och vem som står bakom. Väl genomtänkt verkade det vara och väl designat in på minsta bokstav var det också. Jag köpte en av alla anrättningar de hade, det blev nio stycken goda middagar till mig framöver. Mums. I kassan frågade jag och fick veta att Lantmännen är huvudman och att maten lagas efter recept från Operakällarens Stefano Catenacci. Nu har jag kollat upp lite närmare,  alltså googlat, och vet att Gooh är ett företag i samarbete mellan Lantmännen och Operakällaren (www.gooh.se). Företaget grundades 2005 med missionen att tillhandahålla bra och god (snabb)mat för en bredare krets till rimliga priser och har sedan starten expanderat i rekordfart. Historien bakom Gooh finns på den här länken.

http://www.gooh.se/Documents/Historien_om_Gooh_nedladdningsbar.pdf

 

Nu gäller det för mig att återgå i normalfyllda gängor. Gläder mig åt de välgörande dagarna med de mina och de nio måttfulla middagarna jag har framför mig med Gooh mat.

Jag är trögstartad. Känner mig som en nedkyld bil som inte vill starta alls. Satt en stund igår kväll med mina studier i CSR och kände hur hela mitt medvetenhetssystem liksom låste sig. Bäst funkade det med att skapa en tidsgräns inför middagen. En halvtimme och sen börjar matlagningen. Då blev det nått gjort. Det var som att dra ur handbromsen.

Nu på morgonen har vi Skypat mellan oss i Peking (10 grader kallt och 40 cm snö, det kallaste och mesta av snö på 40 år fick vi veta), London och K-staden där jag är just nu. Vi var alla trögstartade, men det gick liksom att komma igång. Faktiskt. I eftermiddag reser jag hemöver och då har jag lite att syssla med på tåget.

Hej och hå. Därmed är vardagen igångsparkad. Vi har Skype-möte i morgon bitti igen.

Nöjd

Ja, då är den magiska gränsen passerad. Det känns så himla gammalt att vara 60 +, vilket jag nu alltså är. Ger mig själv en eloge i att ha önskat ett firande som passade mig så fint. Stillsamt med bara nära och kära. Det viktigaste för mig var att vi var samlade och ”bara var”. Jag blev hörsammad i mina önskningar. Jag upplevde ett dygn med mina tre barn och äldste sonens fru. De gav mig sånt som de visste att jag gillar – samling, UT, dvs promenad i vacker natur, lunch i ett Naturum, hem och spela SPEL (Bonanza), iväg för god middag på en fin restaurang, hem och spela lite spel igen, nattsömn och frukost tillsammans och jo, vi hann med ytterligare lite spel innan det var dags för dotter och son att resa hem till sig. Perfekt. Det var faktiskt lite överväldigande med allt umgänge. Jag blev liksom mätt. Tänkte åtskilliga gånger på hur splittrad och ofokuserad jag skulle varit med firande typ öppet hus.

 

Igår var jag och hälsade på kära kompisarna I&A. Det är så himla gott att träffas med ojämna mellanrum. Och det är tack vare att sonen flyttat hit till K-staden vid stora sjön, som jag liksom återupptagit kontakten med mina gamla matlagskompisar från studietiden i södra delarna av mellanmjölkens land. Vi skojade om att flytta tillbaka och bilda ollokollo tillsammans.

 

Undrande

Om någon dag, den  7.e,  väntar ytterligare en passage. Då ska jag kontrolleras på op och, ja, sanningen till sägandes så välkomnar jag kontrollen, för jag har förnimmelser jag undrar över. Jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att jag fått tillbaka cancern. Men å andra sidan har jag haft långt mera förnimmelser tidigare och det har inte varit nåt, så jag hoppas att det är så nu med.

 

På det hela taget känns de här kontrollerna inte lika dramatiska längre. Jag är inte lika tagen av att undra och vara beredd  på whatever. Om det skulle vara nåt, så får jag ta hand om känslorna då. Den där undrande medvetenhetens uppförsbacke, som jag beskrivit tidigare, är inte lika brant och inte alls lika lång som tidigare.

Jag är hos min son OL med fru CHL i västra skogarnas län.

 

Igår, på nyårsafton, var vi på bröllop. De hade ett specialuppdrag att ta hand om brudparets lille son, knappt två år gammal. Vi tog med honom hem och han underhöll oss med sina konster, att gå som en gamman gubbe, att dra högerarmen med knuten näve till sig och säga jässs, att leka med traktor, att härma katt hund får ko häst och rasa omkring och leka med nycklar. Det var ledsamt i början, men efter en bit mat så vände livsglädjen.

 

De mina är lagda för det kulinariska.

Det här var nyårsaftonens meny.

 

Förrätt

Rårakor med västerbottensost, chreme fraishe, löjrom och finhackad rödlök.

Vitt vin – Kloster Eberbach, en Riesling.

 

Huvudrätt

Ugnsstekt ankbröst med karamelliserade potatisar, hallonsås, chevrefyllda äpplen på en bädd av röd mangold.

Vitt vin – Grove Street, en Chardonnay.

 

Efterrätt

Chokladfondanter, vaniljglass och passionsfruktsås.

Kaffe.

 

CHL hade ringt Systembolagets kundtjänst tel 020-85 85 00 och fått tips om vinerna utifrån denna meny. Personen på Systemet hade ställt om prisklass och ingående frågor om chevren var varm eller kall, om det var si eller så och var bestämd i rådet att förrätt och huvudrätt krävde olika viner. Det var absolut mycket bra viner till matgen. En suverän service. För dem som är lagda åt det kulinariska.