Kontext

Konstaterar att den nya medicinen tycks göra nytta. Och det redan första dagen. Jag är obeskrivligt lättad. Det gör väsentligt mindre ont att bara existera och kissa. Taggtrådens grovlek har minskat rejält. Hullingarna är så gott som borta, bara lite rost kvar.

Om en stund skall vi packa för att äta frukost vid vår favorit-tjärn. Vi, det är dottern TL och mågämnet JF, som kom hit i förrgår. Igår gjorde TL och jag en större expedition, sett ur mitt perspektiv. På sena eftermiddagen gick vi till sagda tjärn och latade oss med korsord och radio. Jag låg uppallad i halvskugga på luftmadrass och kuddar med utsikt över några badande ungdomar och längre bort ett lom-par som nojsade med varandra. Det tog mig 30 minuter att gå från parkeringen, medan det tog TL bara 10 minuter att gå och då bar hon ändå mesta packningen. Vi hade telefonkontakt under vägen för att ha koll på att det gick bra för mig. Herregud vilket gammalt skåp jag blivit.

 

Jag tyckte redan då vi begav oss iväg att jag nog kände mig aningen bättre. Annars skulle jag inte vågat ge mig iväg. Jag tog en extra tablett där på eftermiddagen och det tänker jag göra idag med. Och kanske i morgon. Så brukar min vanliga läkare göra.
- Ta lite större dos i början tills du känner att det tar. Sen kan du trappa ner. Så gör jag nu med, utan att jag fått ordinationen.
Så brukar hon säga.

Det är såna här gånger då lättnaden inträder, som jag inser hur besvärligt det faktiskt varit. Nu tar jag gärna ett tankeskutt in i framtiden och ser fram emot ytterligare lättnad dag. Vad skönt det ska bli.

- Ah. Det är gott att leva.

Det som är så stort och besvärligt för mig är en pyttegrej för friskvården. Jag brottas med min besvärliga blåsa som ju är universums centrum. Det är jag fullkomligt övertygad om vid det här laget. Men vi har olika centra för våra världsbilder.

 

Nåväl. Nyss ringde jag avdelningen och hade turen att få prata med den manlige läkaren LD direkt. Odlingen sa inget särskilt annat än allmän bakterieflora. Det gav alltså inget att gå på. Därför får vi chansa.

- Tål du all antibiotika?

- Ja, det är det bästa med hela historien. Jag tål alltihop, utom möjligen sulfa, som jag blir prickig av.

- Har du ätit Ciprofloxacin förut?

- Det är ett medicinnamn som jag känner igen, så det antar jag att jag har gjort.

- Då faxar jag receptet på antibiotika och smärtstillande. Hör av dig på fredag igen om det inte blivit bättre.

- Jag väntar också på PAD-besked (provsvar från TUR-B operationen).

- Det har inte kommit än.

 

Jaha. Då vet jag det. Inga besked är också besked.

 

Läkaren sprang vidare i tillvaron. Han har operationsdag idag. Den arbetsmiljön har jag fångat med bilder i tidigare blogg.

Här sitter här med en öm och besvärlig blåsa som kanske ska trislkas åtskilliga dagar till och väntar på mer eller mindre livsavgörande besked. Jag känner mig som ett höstlöv som virvlar omkring i vinddraget från vårdmaskinens fläktar.

Så brukar jag faktiskt inte känna då jag har kontakt med min vanliga läkare KÅ. (Resonemanget gäller för övrigt inte bara läkarna). Trots att hon minsann kan jaga omkring och ha mycket om sig. Men jag upplever mig ändå som en sorts huvudperson då vi har kontakt med varandra. Då känner jag mig varken bortglömd eller övergiven, vilket jag till viss mån gör nu. Nu har jag en känsla av att jag lätt faller mellan stolarna. Det finns en kvalitet i vår relationen som med små subtila medel gör sån stor skillnad. Jag är också övertygad om att den kontinuerliga kontakten med en och samma läkare har betydlelse. Det här skriver jag mer eller mindre med direkt adress till henne och hon vet varför jag gör det också. Jag söker efter att förstå den KVALITET som gör den här skillnaden. Om det kommer jag att återkomma till då och då, nar jag får fatt på vad det är. För kvaliten finns i det finstilta och jag behöver en tids förstoringsglas.

Tisdag morgon

Blåsan är fortfarande ilsken men humöret har lättat. Om några timmar kommer de mina. Och jag har just lyssnat på Barbro Dahlbom-Hall, sommarpratare i fjol. Hon är en förebild på många sätt.

Hon är still going strong. Med förtjusning talade hon om sitt vansinnigt roliga jobb.
- Det är så roligt så jag kan bli avundsjuk på mig själv!

Så är det egentligen för mig också. Jag har världens roligaste och intressantaste jobb, som gör att jag lär mig något själv. Hela tiden. Men sikten grumlas då jag har ont. Hon, om någon, har många många års erfarenhet av att ha ont. Och här beundrar jag henne verkligen. Hon har gett sig fan på att hennes reumatiska sjukdom inte ska få ta glädjen ifrån henne. Hur gör hon för att orka med att ha så ont och ändå vara så kraftfull?

Jag känner mig verkligen som ett ynk, som inte tål just nånting.
- Hrm, nåja.
- OK då. Men jag är allt annat än bäst i klassen på att bära smärta.
- Nä, det kan så vara. Och?

Kväll.

 

Det var värstens vad jag tuggar det här med tankens och nuets kraft. Som om tanken hade avgörande inverkan på cancern. Det är nog att ge tanken lite väl stort ansvar för vad som sker. Cancern utvecklas nog enligt sina egna lagar och hur jag tänker om det har nog bara marginell betydelse. I alla fall har inte varje enskild tanke denna stora inverkan. Det är väl för sjutton gubbar de samlade tankarna som blir till en inställning eller hållning som har VISS betydelse för förloppet. Min hållning är att det här mycket väl kan gå bra. Därmed hoppas jag att jag kan lägga det här tuggandet bakom mig.

 

Blåsan mår åter sämre. Jag har pratat med avdelningen idag och betonat att jag är ivrig efter odlingsresultat. Jag ville att de skall veta att blåsan är för djävlig trots stor dos av antibiotika och maximal dos av smärtstillande. I alla fall den maximala dos jag har att agera inom enligt min läkare som nu är på semester. Jag blir väldigt väl bemött, men nu är det ju inte akut att ta hand om mig. Vi väntar alla på alla resultat. Urinprovet i fredags och TUR-B-proverna förra onsdagen.  Hoppas få veta nåt om mina kusar i blåsan i morgon.

 

Dagens motion var en promenad till affären. Den ligger kanske 100 meter bort. Skrotade runt där i snigeltakt och bunkrade upp inför att dottern och mågämnet kommer i morgon. Kände mig som en gammal gammal gumma som tar såna där gammalgummesteg. Krafterna var inte så imponerande heller och jag var orolig för att både kissa och bajsa på mig. Använde kundtoaletten för säkerhets skull. Den här osäkerheten är jag obekväm med. Acceptera? Nej!

 

En tanke kommer alltmer frekvent till mig. Så här låter det inne i huvudet, om och om igen, som om skivan har hakat upp sig.

-    Dom behöver nog ta bort blåsan i alla fall. Inte för att cancern kommit tillbaka (vilket jag alltså inte tror att den har) utan för att den nu är så förtvivlat infektionskänslig. Snart har dom väl inte antibiotika kvar till alla mina kusar.

 

Fy fan va less jag är på det här. Så här kan jag inte ha det nån längre tid.

Jag betar av sommarpratare från i fjol. Nyss lyssnade jag på Peter Settmans program från 2007. Ett riktigt trevligt program som lyckades med konststycket att fläta situationskomisk självdistans med humor och allvar.

 

Han hade en lysande utläggning om nuets lov. Han berättade om hur energin kommer ur närvaron i nuet. Att det bara är nuet som kan påverkas. Att nuet bara kan accepteras och / eller hanteras. Å så gav han exempel från sitt arbetsliv, bl a som programledare för Så ska det låta. Som programledare fungerar han bäst när han är helt och fullt närvarande och medspelare i nuet. Fullt begripligt.

 

Själv har jag nyligen gått en mastersutbildning i organisations- och systemvetenskap, som tar sin utgångspunkt i nuets lov. Jag propagerar för ärlighet om nuet i min roll som konsult i arbetslivets grupper. Så jag är marinerad och frivilligt hjärntvättad med nuets lov och jag har det väl integrerat i mitt väsen.

 

Jag håller alltså med Peter Settman av hela mitt hjärta. Eller gör jag det? Jag har i alla fall gjort det. Men då hamnar jag med ens i det förgångna. Jag tänker på min egen situation och undrar hur mycket energi jag få av att vara närvarande i nuet.

 

Just nu har jag en blåsa som ömmar och spänner, det gör ont som sören då jag kissar. Blåsan blir värre då jag rör på mig. Bäst gillar den nätterna då jag ligger alldeles stilla och sover. Acceptera? Ja, jag jobbar på det. I det lilla perspektivet rättar jag mun efter matsäck och ligger mest på sofflocket och lyssnar på Peter Settman. I ett vidare perspektiv vet jag att jag har en avancerad blåscancer och en infektionsbenägen blåsa. Acceptera? Ja, jag jobbar på det med. Jag har nog gjort ett hedervärt jobb i att acceptera. Lugnast i själen blir jag faktiskt då jag accepterar att jag har en åkomma som gör mitt framtida arbetsliv och liv ytterst ovisst. Det frigör faktiskt energi då jag slipper strida och kämpa för att till varje pris se mig som frisk och arbetsför. Och det är stor skillnad på att acceptera och att gilla läget.

 

Men hur var det då med att tänka positivt, att ha en vision för mitt framtida liv och att dessa mina tankar påverkar läkandet? Det är något som inte stämmer. Just nu tvivlar jag mer på det där positiva tänkandet. Faktiskt.

 

Inte så att jag tvivlar på att våra tankar om vårt varande på jorden är betydelselösa. Jag tror visst att det-går-åt-hellvete-tankar och det-är-omöjligt-tankar påverkar min framtid liksom det-ordnar-sig-tankar och framgångs-tankar. Men om jag strikt håller mig till den positiva visionen och, som i mitt fall, har en allvarligt sjuk blåsa som krånglar titt som tätt, så skaver visionen mer än den ger. Visionen blir då en källa till besvikelser och förtvivlan. Och hur bra är det? Om jag däremot förhåller mig mer flexibelt till min framtid, att det är fullt möjligt att jag överlever min cancer men att det inte är säkert, så skaver det inte lika hårt.

 

Det jag VET är att jag just nu VILL leva. Och att det är FULLT MÖJLIGT att göra det ett bra tag till. Men att det kan vara väldigt krångligt och besvärligt att leva och överleva en cancer. Och att om det blir riktigt djävligt krångligt att leva, så kanske jag inte ens vill göra det.

 

Shit. Vad har jag kommit fram till nu då?

Att accepterande av nuet och livets villkor ger mig ett livslugn. Att tänka positivt har vissa poänger, men att visionen kan skava i nuet, om jag är rigid i det positiva tänkandet. Särskilt om det positiva tänkandet går på tvärs med villkoren för livets existens.

 

För övrigt mår jag lite bättre än vad jag gjort de senaste dagarna. Med betoning på lite.

Söndag en stund efter kl 8 är jag försiktigt lättad över en nååågot snällare blåsa. Tänker tom avvakta med att höra av mig till avdelningen. Om det visar sig att nattens tillstånd var kulmen, eller botten, och att det nu blir bara bättre och bättre, så behöver jag inte höra av mig idag.

 

En till dag på sofflocket väntar. Jag är lite less på inaktiviteten. Det jag gör känns så meningslöst. Påtvingat meningslöst. Men jag lär mig att lyssna på podradio.

Det är mitt i natten, kl är 01.10, och jag skriver terapeutiskt för att bevara lugnet och hålla paniken stången. Hugaligen. Nu är det inte kul att vara jag. Medicinen hjälper inte ett skvatt och infektionen bara tilltar. Jag har riktigt ont, dvs taggtråden är kraftig nu. Grov med långa hullingar. Kallsvettas. Trängningarna är kraftiga och jag kan inte hålla mig ens de få metrarna till toaletten. Men blåsan krampar inte. Än.

 

Tänkte att det nog skulle kännas bättre en stund efter att jag tog kvällsdosen med antibiotika och smärtstillande, men så är det inte. Det inser jag nu när jag har vaknat till.  

 

I morgon bitti skall jag höra av mig till friskhuset. Är det så här vill jag bli inlagd och omhändertagen. Försöker hålla intellektet klart och bedöma vad som är farligt och vad som bara gör ont. Och det farliga ligger väl i att ha en elak infektion som kan sprida sig vidare i urinvägssystemet. Är det till och med så att jag ska ringa nånstans och fråga redan nu? Är det dumt att jag väntar till i morgon bitti?

 

Såna här gånger hade det varit bra att ha nån att språka med, att liksom sortera i tankebanorna med. Nu fyller bloggandet den funktionen.

 

Skrivandet har lugnat ner mina nattliga våndor. Jag väntar en stund till, så får vi se.

Älskade pålitliga urolog och avdelning 14 A. Jag ringde redan före kl 8 och var igenkänd av sköterskan som svarade. Behövde bara i korthet beskriva situationen, dvs att jag behöver mer medicin NU omedelbart. Fick veta att läkaren LD, som jag pratade med igår, skulle komma kl 9. Hon skulle be honom ringa upp.

 

Då klockan är 9.30 har läkaren och jag haft kontakt flera gånger och allt är klappat och klart. Samtalen har handlat om hur jag skall kunna få min medicin. Han faxar receptet (inte heller han kan skicka e-recept) till ett apotek mitt i stan som öppnar kl 10. Och jag ska öka på dosen till 2x3 tabletter om dan tills infektionen lagt sig.

 

Pu. Nu är det inte synd om mig längre. Inte alls. Jag är inte heller nu övergiven av friskvården, trots att det är både helg och sommar. Det går en lättad tacksamhetsvåg genom kroppen. Nu hoppas jag att antibiotikan skall bita på de här kusarna jag har. Undrar hur pass resistenta de är. Och när nu min hälsa är som den är, så är jag tacksam över att inte vara i den norska obygden för att fira min kollega. Jag behöver inte gräma mig över mitt beslut att bli kvar här hemma.

 

Jag cyklar genast ner på stan för att hänga på låset då apoteket öppnar. Farmaceuten säger

- 100 tabletter Selexid, det har vi inte på lager.

- Ja men dela upp det på flera mindre förpackningar då.

- Jag kan skrapa ihop 30 + 30 + 30, men inte mer.

- Det duger gott. Och jag lovar att jag har en läkare att rådgöra med om när och hur mycket jag ska äta av de här tabletterna.

Med det beskedet verkar hon nöjd och jag får min medicin.

 

Det var värstens, tänker jag. 100 (!) tabletter. Det borde räcka ett tag. Går ut och öppnar en förpackning och sköljer på plats ner två tabletter med den medhavda tranbärsjosen. Känner mig som en knarkare som i abstinens och med darriga händer för sin drog till munnen. På hemvägen noterar jag att blåsan inte alls är snäll och att jag verkligen behöver medicinen.

 

Det bär hem till det numera välbekanta sofflocket. Jag har betat av alla sommarpratarna och även de flesta av vetenskapsradions program. Men det här med att skrota på nätet efter både radio- och TV-program verkar vara en outsinlig källa till glädje. I alla fall för mig.

Urinvägsinfektionen är rätt elak nu, men jag hade, tills för en stund sedan, tillförsikt i kroppen. Det ska nog gå bra den här gången med. På läkarordination har jag tagit tre tabletter Selexid istället för två, hållit mig alldeles stilla och druckit ohemula mängder tranbärsjos.

 

Nu sprider sig en lättare panik. Jag har totalt missat att medicinen tagit slut. Igår kväll var jag så övertygad om att jag hade en tabettkarta kvar, att jag inte ens kollade. Nu står jag inför faktum. Har inte en enda tablett kvar. Och blåsan spänner.

Även om jag har en väl uppoljad kontakt med friskvården, så känns det knepigt att få till snabbrecept en lördag morgon i semestertider. Jag behöver den där medicinen nu, inom en eller två timmar. Stön. Syndomma mig.

Nu blir det till att agera med en intention att det omöjliga är omöjligt.

Värmen är tryckande. Jag håller mig bara stilla och lyssnar på radio och läser. Min kollega fyller 50 idag och är på en förhyrd gård i Norge. Jag konstaterar att det är bra att jag är här och inte där, även om jag väldigt gärna skulle dela glädjen med henne på plats. Om jag kunde.

 

I morse tog jag mig en duvning med friskhuset. Ringde  Postöppningen för tredje dagen och uppfattade det som att nu har det kommit något som är lämnat till syster M på urolog-avdelningen. Dit ringde jag redan från kl 8.30 och en telefonsvarare meddelade att hon var anträffbar från kl 9. Exakt då ringde jag och det var redan upptaget. Jag kopplade in återuppringning. Varje minut under drygt 40 minuter ringde telefonen upp. Jag la patiens medan nervositeten stegrades då jag satt stand by vid telefonen beredd att svara och få veta. Det besked jag väntar på avgör om jag ska behandlas i september eller om blåsan ska opereras bort.

 

Det visade sig att jag missuppfattat informationen från Postöppningen. Syster M hade själv varit i kontakt med Patologen och det har inte kommit något svar än. Hon hade sett min läkares fullmakt till personalen att meddela beskedet till mig per telefon. Hon lovade mig att ringa så fort svaret kommit. Nu är det fredag och jag räknar inte med något svar förrän måndag – tisdag som tidigast.

 

Det här med att jag håller mig lugn har sina randiga skäl. Har allt mer besvär från blåsan. Trängningarna är mer intensiva och det är taggtråden med. På eftermiddagen ringde jag avdelningen och fick prata med en manlig läkare LD som jag också känner (lite). Han tänkte i samma banor som jag och rådde mig att äta mera antibiotika och ta urinprov. Jag fick mig dagens motion då jag cyklade till vår stads friskhus och lämnade urinprov för odling. Konstaterade att jag är sämre än vad jag märkt av då jag tufsat omkring här hemma. Handlade tranbärsjos på vägen hem. Den var nämligen slut.

 

Nu fortsätter jag tufsa runt och ofta inta viloläge på soffan. Sommarpratarna är en välsignelse. Jag lyssnar på dem genom att ladda ner programmen. Jag är så glad åt den här nya tekniken.

 

Jag är lugn och vid gott mod. Men jag är less på min trilskande blåsa och tänker att det skulle vara skönt att bli av med den, även om den inte bär på cancer i sitt inre. Den verkar ju vara så infektionsbenägen. Och sen tänker jag att det inte är en dans på rosor att vara utan blåsa heller. Sen tänker jag att det ger sig och så gör jag något annat.

Nu har dom åkt. Grisarna.

 

Jag har haft det utomordentligt trevligt med de mina. De har varit förstående för mina begränsningar och det går alldeles utmärkt att ha det trevligt inom mina ramar. I alla fall har jag haft det.

 

Vi har besökt släktingarna norröver och i övrigt har vi skrotat på här hemma. Mycket prat.

 

Nu försöker jag få besked från friskhuset om svaret på proverna från operationen. Min läkare har semester och nu gäller de vanliga villkoren för patienter. I två dagar har jag ringt för att få veta om svaret har kommit. Jag har också ringt till en särskild sköterska på avdelningen som skulle ge mig svaret. Bara upptaget och sen telefonsvarare då telefontiden löpt ut. Jag suckar stillsamt inombords och tänker på hur bra jag har det i normala fall.

 

Nu sitter jag och … ja, bara sitter. Tankarna kommer och går. Jag landar då och då i det här med patientkontakt. Och hur jag som patient kan påverka min hälsa. Lyssnade på Nisse Simonssons sommarprogram och han förde, alldeles för kort, på tal det faktum att man kan påverka läkande och tillfrisknande genom sitt sätt att tänka och förhålla sig.

 

Jag har inga som helst problem med att inse att om jag tänker positivt och friskt så gynnar det mitt tillfrisknande. Men för mig är det inte så enkelt. I mitt fall, dvs med en avancerad cancer, så ligger det snubblande nära att förneka situationen då jag ska vara glad och positiv och tänka på hur möjligt det är att bli frisk. Hela mitt väsen strejkar. Jag varken vill eller kan förneka. Det ligger inte för mig. Och så är det lätt att hamna i grubblerier, oro och tankar på att det faktiskt kan dö av det här.

 

Det blir inte så enkelt, helt enkelt. Och så vill jag ju göra vad jag kan för att underlätta tillfrisknandet. Spontant och intuitivt går det genom att efter att bästa förmåga acceptera situationen OCH att tänka friskt. Men att acceptera och bli vän med situationen, det har min själ inte varit lätt. Jag har kommit långt på den vägen, men vill inte göra anspråk på att göra det fullt ut. För mig går vägen till att tänka positivt via att gå in i och konfrontera min situation. Och det inbegriper att faktiskt få tänka på att det kan gå illa.

 

Sammanfattningen för dagen. För att kunna tänka positivt och friskt behöver jag ochså tänka negativt och sjukt. Jag kan alltså inte hoppa över de negativa bilderna. För då ägnar jag mig åt förnekelse. Och det ser jag inget friskt och gott i. Det är balansen mellan de båda vågskålarna som är viktiga. Det är väl inte så bra att den ena vågskålen tar över helt. I alla fall inte länge. Men en tid måste vågskålen få tippa.

Nu har jag det himla gott. Umgås med son och sonahustru hela dagarna. Svärsonämnet är också här. Han jobbar på dagarna och umgås med oss från middagstid. Vi lagar och äter gott, pratar om stort och smått, fixar tekniska apparater, lyssnar på sommarprogram  och spelar spel. En favorit är värsta språket, som jag inte lyckats få tag på i handeln trots idoga försök. Ett himla trevligt spel. Har du ett till övers, så köper jag det gärna av dig.

 

Allt eftersom dagarna gått har jag utökat mitt revir. Första dagen sofflocket, därefter dammsugning av övervåningen dag 2, besök på affären tvärs över gatan dag 3 inför anstormningen av besökare och igår en promenad på stan i mycket maklig takt. I dag ska vi utflykta till barnens farmor strax norr om den nordlligaste staden i vårt län.

 

Rehabiliteringen går jättefint och jag tar mina doser smärtstillande kontinuerligt. Blåsan är dock inte alldeles symtomfri och föredrar sofflocket. Ibland får jag fantasier om att det är nåt löst slirv som liksom ligger lite ivägen när jag ska kissa. Blåsan gillar nattsömn allra bäst. Då blir den som en "ny männska".

I morgon ska jag ringa friskhuset för att höra om det kommit nåt provsvar. Det vore toppen om jag kunde ha svaret medan jag har de mina omkring mig. Men det räknar jag inte med, bara hoppas på.

Rehabiliteringen fortsätter lyckosamt. Sedan jag drog ut katetern i morse och sett till att äta ordentligt med smärtstillande och i övrigt hålla mig lugn, så är också blåsan rätt lugn. Den krampar bara då jag kissar och då känner jag också av rejäl taggtråd. Det är lite småsvettigt just då, men inget som oroar mig. Jag har det helt enkelt väldigt gott nu när jag fattat hur lugnt jag ska ta det.

 

Löser korsord. Lägger patiens. Läser. Skriver mail och blogg. Laddar hem sommarprogram. Nyligen lyssnade jag på Antonia Ax-son Jonsson. Hon formulerade sig kring meningen med företagande på ett sätt som jag delar. I skärningspunkten mellan kommersialism och idealism sker förnyelsen. Och. Alla behöver vi verka för en fungerande värld, långt efter att vi själva lämnat jordelivet.

 

Det är fantastiskt det här med att kunna ladda hem både radio- och TV-program och titta när man själv vill. Jag ska bara lära mig att koppla ihop mina tekniska prylar så jag kan få bättre ljud i skällan. Det får mina nära och kära hjälpa mig med när de kommer nu endera dagen.

 

Jag är helt enkelt vid mycket gott mod, nu när blåsan inte är så hispig längre. Jag vet att jag har mer eller mindre livsavgörande besked att vänta på, men de oroar mig just inte alls. Jag har verkligen lärt mig att leva gott med den här ovissheten som det är att leva med cancer. Jag tog mig en orosdag eller två före operationen. Kanske tar jag mig nåt dito inför beskedet jag väntar på. Dessemellan lever jag mer än gott. Särskilt när jag inte har så svåra fysiska besvär eller då jag rättar mun efter matsäck. Som nu, t ex. Nu får blåsan helt styra vad jag tar mig för. Och sämre kan man ha, det försäkrar jag.

 

På friskhuset berättade min läkare något för mig som får stanna oss emellan. Det får mig att reflektera över hennes okonventionella patientkontakt. Jag har mer aktivt börjat fundera på vad jag uppskattar i vår kontakt läkare – patient och vad det gör med mig och vad jag inte uppskattar. Får lust att skriva av mig om det, när jag tänkt några varv till. Jag har exakt ett års erfarenhet av kontakt med henne. Jag gjorde en miss igår som gjorde gårdagen till ettårsdag. Har kollat närmare. Det är idag för ett år sedan som hon upptäckte… Det passar mig utmärkt att reflektera över nåt, när jag ändå mest bara ligger på sofflocket.

 

För övrigt. Idag fyller Nelson Mandela 90. Grattis Nelson.

Hemma. Är inte så tuff längre. Snarare slokörad och lite besviken.

 

Allt är mycket enklare när man har personal runt sig som servar och hjälper. Jag kände mig verkligen mogen och redo att åka hem igår. Men det är inte så enkelt här hemma. Ingen lagar min mat. Ingen ger mig medicin med jämna mellanrum. Ingen packar upp min väska. Ingen svarar på mina undrande frågor.

 

Jag har varit på vippen att ringa avdelningen flera gånger för att få råd. Ska jag dra ut katetern eller behålla den? Ibland skär det som knivar i blåsan. Med ojämna mellanrum krampar den.

 

Jag har rödflammiga kinder. Feber? Var fan är febertermometern? Letar både uppe och nere och uppe igen efter termometern. Till slut hittar jag den, Men hur var det nu den funkar? Och blåsan krampar. (Jag har ingen feber.) Tömmer påsen på benet. Fortfarande gult fint kiss. Toapappret slut. Inget toapapper i skåpet. Måste ner igen och hämta några rullar. Mera kramp. Vill skriva av mig. Packar upp väskan och lyfter fram datorn, några böcker och korsord. Blåsan krampar. Behöver äta. Har just ingen mat hemma. Vad finns i frysen? Kramp. Mikrar en fiskanrättning och äter den. Kramp. Lägger mig på soffan för att pusta. Kramp.

 

Blåsan kramar luftbollen som håller katetern på plats. Vill bli av med den. Det gör svettigt ont. Jag tror blåsan krampar i samband med en simpel kissreflex eller att jag har lite gas i tarmen, som i sin tur kommer av att jag bara rört på mig. Det behövs alltså nästan ingen retning alls förrän blåsan protesterar. Eventuellt finns också ett samband med att värktabletten slutat verka, vilket jag alltså inte har så bra koll på. Mina undringar handlar om jag ska dra ut katetern och hur mogen är blåsan att vara självgående. Eller ska jag bita ihop och behålla katetern så att blåsan får vila lite längre? Jag har valt att inte ringa och störa utan mest bara ligga på soffan eller, som nu, i sängen. Jag lyssnar på Mattias Klums Sommarprogram i datorn och har en hög tabletter som jag ska ta inför natten och inför dagen. Katetern sitter kvar och jag tror att blåsan mår bra av att både den och jag vilar så mycket jag kan. Senare idag drar jag ut den. Och jag skall ta det väldigt lugnt. Inte fara till regionhuvudstaden och träffa min kollega. Det är för tidigt för sånt.

 

Men som sagt. Det är inte lika lätt att vila här hemma. Jag känner mig ynklig och oförmögen och vill helst bara ropa mamma, hjälp. Blåsan är inge snäll. Så här var den inte på friskhuset.

 

Vid lite eftertanke så känner jag igen det här. Min blåsa avskyr att man bråkar med den. Då blir den lätt hysterisk. Det är väl denna gamla vanliga hysteri jag känner av nu. Här ska inte göras många knop på ett tag, det märker jag. Jag börjar förstå innebörden i det jag sagt till andra. Efter operationen behöver jag en tids rehabilitering.

 

Om några dagar kommer nära och kära hit för umgänge. Dottern T och mågämnet J kommer ev redan ikväll. T drar vidare söderöver på en gång och har fått lov att ha min bil en vecka. J stannar till torsdag. Sonen O med fru C kommer på söndag och stannar till torsdag, de med. Det är trevligt att se fram emot.

Idag är det ett år sedan min avancerade blåscancer blev ett faktum. Det är väl inte något att fira, men går liksom inte att låta bli att minnas. Det har varit ett av mitt livs mest omvälvande år.

 

Idag mitt på dagen kom jag hem efter den senaste Tur-B-operationen som jag utförligt skildrat i föregående blogg. Jag har katetern kvar och skall dra den själv i morgon. Nu är det bara att återhämta krafterna och att vänta.

 

Det jag väntar på – igen – är besked från operationen. Min läkare kommer att ha semester, så hon har skrivit en sorts fullmakt till personalen att meddela mig resultatet per telefon. Det kan vara ett av två möjliga besked. Proverna kan visa på cancer eller inte cancer. Finns cancer i proverna skall min blåsa opereras bort om ca 6 veckor.

 

Idag, på friskhuset, arrangerades så att jag kunde träffa en 64-årig dam som fick en Lundiana-påse  med någorlunda bevarad slida den 23 juni. Hon såg inspirerande pigg ut. Hon propagerade för att ha tappningshålet lite snett nedanför naveln i stället för att ha det i naveln. Operationssömmen såg jättefint ut. Det var väl i stort vad det samtalet gav. Vi verkar ha helt olika sätt att förhålla oss till vår cancer. Hon vet inget och vill inget veta och jag vet – om inte allt, så i alla fall – en hel del och jag törstar efter kunskap.

 

Nej, tacka vet jag min blåskompis i V. Med henne kan jag riktigt gotta mig i cancerkunskap och cancerfantasier. Jag har hunnit få en första rapport från hennes undersökning idag. Sköljprov togs. Hon fick också titta på skärmen och lovordade den möjligheten. Hon tycker också att det är avdramatiserande och ångestdämpande att se med egna ögon. Det såg fint ut där hennes cancer suttit. Däremot fann läkaren misstänkta partier på annan plats i blåsan. Prover togs och nu går även hon i väntans tider. Men det verkar som att hennes blåsa inte ryker i första taget.

 

Vi sitter därmed båda i väntans båt för tillfället.

Nästan på årsdagen efter att min urolog dr KÅ gick in i min blåsa och konstaterade att "det här inte ser så kul ut" gjorde hon den sjätte Tur-B-operationen på mig. Tur-B betyder Trans Uretral Resektion. Det innebär att man går in i blåsan, tittar hur det ser ut och tar bort tumörer och - eller tar prover som sedan undersöks närmare.

För att roa mig själv tog jag med kamera och jag har dokumenterat min dag. Man kan verkligen säga att jag har patientperspektiv på dokumentationen. Alla bilder utom en har jag själv tagit från den brits jag för tillfället legat på. Här kommer min skildring i text och bild av en fullkomligt vanlig, rutinartad och odramatisk Tur-B operation. Det enda ovanliga är att patienten har en kamera med sig.

Jag tycker det är intressant vad de gör och kan göra och hur miljön är designad runt mig. Kolla själv. Allt är inte friskfrämjande, men alla är det, det vågar jag påstå. Det är änglar du ser i bild. Plastinpackade gröna eller vita änglar.

På tur med Tur-B
Det är tidig morgon onsdagen den 16 juli och jag har tagit anslutningssjukresa kl 6.05 till Resecentrum och därifrån vanlig buss till Friskhuset.



Strax efter kl 7 vandrar jag i flera olika korridorer för att komma till Dagvården. Den ödsliga korridoren ovan imponerar i sin bunkerliknade känsla. För mig är den makalöst deprimerande.

Kontrasten är slående när jag väl kommer in på Dagvården till ett vänligt möblerat rum med behaglig musik smekande i luften. Här möts jag av vänliga människor som tar hand om mig i det närmaste omgående.



Jag visas till ett rum där jag får klä om i friskhusets operationskläder.



Numera vet jag vad som är fram och bak och i vilken ordning kläderna skall sättas på.
Jag får Hex-Vix-soppa insprutad i blåsan och vi kommer överens om att friskvården kostar på mig både ett och annat. De ynka centilitrarna Hex-Vix kostar över tre tusen kronor. För att inte tala om vad vården av mig kostar. Jag kan behålla soppan nästan en hel timme. Blåsan är tillräckligt lugn och mottaglig för det. Förra gången ställdes operationen in för att blåsan var för irriterad.

Sen bär det iväg till operation. Jag skjutsas på en säng via en sluss där dagvårdens personal överlämnar mig till operationspersonalen. Där får jag en hätta på huvudet.



På den här britsen genomförs operationen. Jag blir först bedövad i halva kroppen genom spruta i ryggen. Jag får också en nål i armen för dropp och diverse mediciner som jag kan komma att behöva och genomgår en ovanligt lättsam operation. Den lättsammaste hittills.

Här följer några utblickar från denna operationsbrits.



Taket
När jag tittar rakt fram, dvs rakt upp, ser jag olika lampor och mojänger mot ett grönt tak. Min vanligaste syn.



Operationsummet
är fullt med apparater, sladdar och diverse förbrukningsmaterial. Grönklädda plastinpackade, till mångubbar förklädda, personer vandrar runt och utför diverse sysslor. De talar lugnt, högt och tydligt till mig när jag får ryggbedövningen. "Nu känns det iskallt när vi tvättar. Nu sticker det till. Nu sticker det igen. Och igen." Alla vet inte att jag gjort det här många gånger tidigare. En stund senare lägger de upp benklumparna i högläge. Händerna känner av en varm mjuk massa där nere och jag räknar ut att det är mina lår. Benen och underlivet känns över huvud taget inte av. På länge.



Jag tvättas och slås in i en grön kokongliknande förpackning och ...



... får dropp. Och det bästa av allt. Om jag sträcker ut höger arm och riktar kameran, kan jag få en bild av SKÄRMEN. Jippi. Den har jag velat åt länge. Nu kan jag kan få mig en flukt av tillståndet i min blåsa genom att av och till fota skärmen och sedan bläddra tillbaka och se på bilden. Jag har lurat dem!

Nu är allt klart. Jag är uppdukad. Efter en stunds väntan kommer min urolog, dr K. De ordnar först med det tekniska kring videofilmning av blåsan och så börjar den utforskande resan av mitt inre. Den transuretala resektionen kan börja.



Efter en kort stund ordnar hon så att både hon och jag kan se skärmen. Det gjorde i ett slag min operation mer intressant. Jag känner mig både väl informerad och delaktig. Det fungerar avdramatiserande och ångestdämpande att se det som finns där, både frisk och sjuk vävnad.



Det här är en dålig bild på en fin blåsvävnad. Både blått och vitt ljus används och dr K konstaterar att det ser bättre ut nu än förra gången. Hon använder både kameralins, lampa och diverse verktyg för att göra sitt arbete som sker via urinröret. Hur denna verktygsarsenal får plats? Inte en aning.



Hela blåsan befinns vara fin utom just på fuling-stället. Där hyvlar hon och knipsar loss bitar som samlas för vidare undersökning. Hur hon bär sig åt för att få de simmande bitarna ut ur min blåsa begriper jag inte, men på något sätt går det.



Efter tre kvart är jobbet gjort och jag får komma ut ur min kokong. Slänger på måfå iväg en bild genom att hålla upp kameran så högt jag kan utan att se vad jag fotar. Jag råkar fånga operationsteamets fötter mellan mina ben.

En Tur-B operation är ett blött arbete. Arbetsklädseln varierar. Stövlar förekommer. Min opererande läkare, dr K, är barfota. Hon vill ha god fotkänsel eftersom hon använder tre fotpedaler under operationen och vill känna vad hon gör.



Specialistläkarpraktikanten P bär min dossier, en diger lunta vid det här laget. Den här luntan skickas hit och dit mellan avdelningar och friskhus. Nu följer den med mig till uppvakningen, eller vad nu stället heter, där jag får ligga tills benen vaknat.



Intensivövervakning
Jag kopplas upp mot den här skärmen som övervakar hjärta, blodtryck mm.

Under ca 4 timmar vistas jag där och får allt jag behöver av omsorg, smärtstillande och varma filtar. Ligger mest i dvala men mot slutet löser jag lite korsord. Medpatienter kommer och far. Det är stor omsättning på oss här.



Jag fryser som en hund. Får den ena uppvärmda filten efter den andra och till slut ser jag ut så här, omlindad och inbäddad i sju filtar.

När bedövningen släpper kommer kroppsvärmen tillbaka. Det gör också smärtorna, som lindras med tabletter och intravenöst Ketogan. Först nu blir jag på pikalurven. Det här är den enda bilden jag inte tagit själv under den här operationsdagen.



Avdelning 14 A
Vid halv fyra är jag hemma, dvs på avdelning 14 A rum rum 7 säng 2. Jag har varit fastande sedan kvällen innan och nu smakar den här lättare måltiden himmelskt.



Kungsleden
Det är dags för promenader på Kungsleden. Det var en av mina tidigare rumsgrannar som döpte korridoren efter de vandringar vi gör med kisspåse i handen i grönskans promenadstråk med gröna dörrar och grönt golv.

Jag vill avsluta skildringen av min operationsdag med en bild på en av många hängivna personer bland personalen.



Syster PU
hämtade mig från uppvakningen. Hon har en speciell plats i mitt hjärta då hon sent en kväll kom med medicin till mig på en kursgård där jag för tillfället var.

I augusti slutar hon för nya utmaningar på Kardeologen. Och, ja, syster PU, du får ursäkta att jag fångade frisyren som kom direkt från stranden. För mig får du ha vilken frisyr som helst. Den speciella platsen i mitt hjärta har du i alla fall. Tack för den här tiden.

Och till er alla som hjälpt till - tack för den här gången och på återseende.

Det går mot kväll och jag är opererad och har fått veta vad sköljprovet sa. Båda undersökningarna säger i korthet SVÅRTYTT. Sköljprovet sade att det fanns infektionsceller och att det var svårtytt om där också fanns cancer. Operationen sa – hela blåsan utom just på fuling-stället - ser fin ut. Ett fantastiskt bonus var att jag nu fick se allt på skärmen. Det gjorde operationen än mer intressant. Wow. Jag är så tacksam över det. Slemhinnan är jämn och så rosa som den ska vara. Däremot fanns ett oläkt skrovligt blodslirvigt och flagigt fält med ett nånting som såg ut som förra gången. Då trodde min urolog att det var ny cancer. Nu är vi båda mer osäkra. Kanske är det bara läkningsskrovligheter, vilket jag både hoppas och tror. Provsvaren får utvisa. Hon har hyvlat och knipsat bort allt som gick att få bort. Så helt lätt att skära loss bitar är det inte.

 

I vilket fall ska blåsan få vila och läka i 6 veckor och sedan vidtar obönhörligt pest eller kolera. Pest = behandling med BCG eller cellgifter och kolera = blåsan opereras bort. Jag har kikat i almanackan. Självklart kolliderar det med mina jobbplaner. Och just nu gitter jag inte ens reagera på det. På det hela taget brukar jag inte vara särskilt känslosam under operationsdagen. Känslorna brukar komma tuffande dan därpå.

 

För att roa mig själv tog jag med kamera och jag har dokumenterat min dag. Man kan verkligen säga att jag har patientperspektiv på dokumentationen. Alla bilder utom en har jag själv tagit från den brits jag för tillfället legat på. Här kommer min skildring i text och bild av en fullkomligt vanlig, rutinartad och odramatisk Tur-B operation. Det enda ovanliga är att patienten har en kamera med sig.

 

Jag tycker det är intressant vad de gör och kan göra och hur miljön är designad runt mig. Kolla själv. Allt är inte friskfrämjande, men alla är det, det vågar jag påstå. Det är änglar du ser i bild. Plastinpackade gröna eller vita änglar.

Så här dagen innan operationen är grubbelgrottan ett definitivt faktum. Därför kan jag ge en äkta och aktuell skildring från dessa grottiga grubblor, alltmedan jag fnular på med tvätt, beställning av anslutningstaxi, kollar post, fixar med fakturor och sånt. Grubblorna är orosmoln på min hälsohimmel och de har olika färg.

 

Orosmoln 1

Min läkare ringde idag. Jag har en kuse i blåsan som Amimox inte biter på eller som blivit resistent mot Amimox. Jag skulle skyndsamt påbörja en kur med gamla vanliga Selexid. Tre tabletter idag och en strax före operationen i morgon. Alltså är blåsan inte helt kurant, vilket jag håller med om. Den känns gulpig. Oro nr 1. Hoppas blåsan är operabel. Det trodde min läkare att den skulle vara. Orosmoln nr 1 är ljusgrått, dvs den oron är lätt. Som en flyktig fundering.

 

Orosmoln 2

Sköljprovet som togs 25 juni och som skall visa på ev cancerceller i blåsan har kommit på drift. Min läkare kan alltså inte ge besked. Morgondagens operation skall också ge svar, även om de dröjer någon vecka. Det som syns under operationen är inte så mycket att lita på, har jag lärt mig. Jag har vid två tillfällen haft en blåsa som inte sett så bra ut, men som varit det. Så det blir till att snällt vänta på proverna. Det här är det allt överskuggande orosmolnet. Färgen är åsktungt blåsvart, skulle jag vilja säga. Ett besked om cancer blir till ett blixtnedslag, även om det alls inte är dödande. Och så är det ju med blygrå åskmoln, de kan lätt börja blixtra. Det är fullt möjligt. Helt klart stukar det förmågan att vara en någorlunda kapabel yrkesmänniska framöver. Då ska blåsan bort och den operationen går inte av för hackor. Skönt att ha bestämt mig för vilken lösning jag vill ha, i så fall.

 

Orosmoln 3

I samtal med min blåskompis i V inser jag att min ledvärk kan vara sviter av BCG-behandlingen. De behöver alltså inte vara artros eller ledgångsreumatism. Klart det vore trist att ha tuberkulos i lederna – också. Det räcker så bra med det som är. Medelgrå färg på molnen.

 

Orosmoln 4

Ponera att jag inte har nån ny cancer i blåsan. Då är det aktuellt med underhållsbehandling med BCG. Den gruvar jag mig för så att tanken blir smått panikartad. Det finns alternativ till BCG. Strålning! Urk. Jag kan förutspå att min blåsa kommer att bråka och skrumpna och bete sig. Man kan också chansa och lämna mig obehandlad. Inte så kul tanke det heller. Molnets färg – spräckligt mörkgrå.

 

Orosmoln 5

Så har vi det här kapitlet med min ändtarm som berett mig besvärande förnedrande olyckor vid två tillfällen. Min läkare säger att jag ska undersökas, men att Amimoxen kan vara den mest troliga förklaringen till problemen. Att det skulle vara fråga om magsjuka tror jag inte ett ögonblick på. Jag har inga som helst övriga tecken på magsjuka. Nej, jag tror mer på att det är medicineringen som spökar. Om det inte är värre anledningar, förstås. I klartext – jag kan ha cancer i tarmen nånstans. Orosmolnets färg är rätt ljusgrått, med inslag av mörkare partier. Jag vet ju att jag inte åt Amimox när den första olyckan inträffade.

 

Orosmoln 6

Jag har andra orosmoln också, men de är bara likt slöjmoln på himlen, om man jämför med de övriga molnen. Jag har viss klåda i ena armvecket och tänker att det kanske är cancer. Om jag anstränger mig kan jag nog hitta nån annan hudfläck som jag kan undra över också. Så har jag min inte särskilt besvärande rosselhosta som ju också kan vara tuberkulos eller cancer.

 

Så här dagen före operationen samlas orosmolnen. De liksom drar ihop sig och koncentreras på medvetandets himmel. Jag låter dem göra det. För det är inte så lätt att styra vädrets makter. Även om det bara är mentalt metaforsikt väder. Jag vet att väderleken kommer att ändras inom kort, men inte hur.

 

Vad säger meteorologen då? Tja. Det är svårbedömt den här gången, men jag tror nog att jag kommer att vara cancerfri, att mina ändtarmsbesvär är orsakade av mediciner och att det blir en fråga om hur jag skall behandlas i framtiden. Kanske vågar vi chansa på att lämna mig rätt så obehandlad ett tag till?

Det var helt enkelt urtrevligt att träffa blåsvännen i V. Idag vandrade vi på stan och åt sen lunch på en restaurangbåt i Mälaren. Medan vi satt där och tittade på måsarna på bryggan och sörplade i oss en urgod krämig fiskgryta ringde min mobil. Det var från min manlige blåskompis i huvudstaden! Jag fick erkänna att jag satt och var honom lite otrogen!

 

Han berättade att han fått besked från sin Tur-B. Alla proverna var fina och nu väntar 3 veckors underhållsbehandling. Bästa tänkbara nyheter! Himla kul. Det gäller verkligen att kunna se det, även om den där underhållsbehandlingen inte är särskilt kul.

 

Efter kaffe och kaka hos min vän åkte jag hemöver. Bilfärden på 5 timmar gick bara bra och nu är jag hemma.

 

Idag fick jag också mailsvar från min urolog om en fundering jag delgivit henne. Den olycka jag målande beskrev för henne var att jag vid två tillfällen faktiskt bajsat på mig. Jag var bland folk och totalt hjälplös och det har känts så nesligt, skämmigt och äckligt att jag inte ens velat skriva om det i min blogg. Jag kan skratta åt att jag kissar på mig då och då, men inte att jag bajsar på mig. Där går en knivskarp gräns för min egen humor. Så här svarade hon och det lugnar mig.

 

”… Oj, oj, oj vilka strapatser. Får naturligtvis gå igenom dig noggrant igen, eventuellt någon ny röntgen, såvida det inte var någon enkel "sommarsjuka" som var förklaringen. Långdragen Amimox-medicinering kan också få tarmen i uppror, vilket nog är mest sannolika förklaringen…”

 

Nu har jag en dags tufsande hemma innan operationen. Jag märker av den där mentala grottningen som innebär att vänta på avgörande besked. Det har vi ventilerat, min kompis och jag. Vi grottar båda två just nu, för vi undersöks båda den här veckan. Vi väntar på att få lika fina besked som vår kompis som ringde idag.

 

Mer utvilad och redo går inte att vara. Jag har haft en sällsynt härlig semester.

Det här hände när jag var hos min blåskompis i V. När vi satt och åt grillad middag och drack vin under partytältet och katten låg och dåsade i kvällningen kom en liten igelkott förbi. Vi hade sett den under en buske tidigare. Nu kom den fram till oss och nosade hit och dit. Så gick den fram till katten och nosade, nos mot nos. Katten var alldeles cool, utom svansen som rörde sig avslöjande hit och dit. Det fanns upphetsning inuti den kroppen.

 

Som veterinärdotter tänkte jag – är den lilla igelkotten riktig eller är den sjuk och därför inte människoskygg? Svar på min fråga får jag aldrig. Kotten vandrade i maklig takt vidare till en skräphög och fortsatte att nosa sig fram i tillvaron.

 

Det hela kändes märkligt. Den var faktiskt bara några decimeter ifrån oss och det var den som kom till oss, inte tvärtom.

Jag vistades tre dygn hos sonen. Vi slappade men gick ändå igenom ett ambitiöst program, om man synar det så här efteråt. Restaurangmiddag, museibesök, shopping  och turistande. Jag fick mig ett par jättesköna sommarbrallor och en sorts sjavig långklänning/morgonrock som nog blir ett favoplagg att tufsa runt i hemma.  Hemslöjden i Linköping är väldigt trevlig.  Hemslöjdens lokaler är kända av min hantverkande son och vi tassade upp till vävsalen och fikade. Vi var till slusstrapporna i H och fikade medan båtarna slussades både hit och dit. Ett fascinerande maskinellt skådespel som också erbjuder beteendevetenskapliga studier. Förekommer det att honan navigerar och styr medan hanen håller i tamparna och bär av från kanalväggarna? Vi har spelat åtskilliga partier Rummy, Settlers och Tantrix. Jag förlorade stort i allt utom sista omgången Tantrix. Vi var också ute på kantarelljakt en sväng och de få kantarellerna blev till svampsås till goda steken. Vidare kunde vi surra om en möjlig företagsidé och de strategiska stegen till ett förverkligande. Jättekul.

 

Igår for jag vidare norröver och landade några timmar senare hos min blåsvän i V. Äntligen. Hon såg ut ungefär som jag tänkt mig men bodde helt annorlunda. Lustigt hur man kan få för sig. Jag hade bosatt henne i en hyreslägenhet alternativt ett flerfamiljs träslott med stort renoveringsbehov. Istället är jag nu i en välkött villa i stadens norra utkanter.

 

Vi hade en hel eftermiddag och kväll att bubbla allt mellan himmel och jord med världsbilden att urinblåsan är universums medelpunkt. Det är skönt med folk som fattar världsordningen! Nu känner jag henne mer och även hennes trevlige sambo. Hon jobbar på behandlingshem och vi pratade en del mentorskap. Hon ser fördelar med att vara från jobbet en tid och får distans till och tid för reflektion över hur jobbet görs, egentligen. Sambon är verksam inom underhåll av plåtbearbetningsmaskiner. Med mitt språkbruk är han maskinläkare. Likheterna med vården är slående. Behoven efter denna maskinläkarhjälp finns året och dygnet runt och han är en efterfrågad man landet runt. Nu i morse drog han iväg på nåt uppdrag. Det är inte lätt att sätta gränser när hjälpbehoven är stora hela tiden. Hans roliga jobb är alltså också slitigt.

 

Semestern går obönhörligt mot sitt slut. Senare idag reser jag hemöver. Jag längtar att träffa min läkare och få veta mer om hur det står till med mig. Egentligen. Jag hoppas att hon kan avfärda mina senaste bryderier som ”inom det normala” och att sköljprovet var bra. Men allt det där återstår att se och klarnar inom några dagar. Jag är utvilad, motiverad och redo.

Nu är jag åter i civilisationen och har vistats en natt i min son MLs hem. Jag h ar lämnat både havsörn och fiskgjuse bakom mig och mina goda vänner väntar på ny anstormning av gäster. Den här gånge är det barn med respektive och ett barnbarn.

 

Igår åkte jag norröver och pausade i Västervik, som nu klätt sig för visfestival och inte alls var sig likt. Maknadsstånden i Figeholm tycktes ha flyttat till Västervik och förökat sig. Jag unnade mig en fin lunch med ankbröst och chevresmör på en finare liten restaurang vid namn Sjörövaren, eller nåt i den stilen.

Jag höll inte på att ta mig från stan, irrade flera vändor på olika huvudleder innan jag frågade mig fram och hade åkt totalt fel. Det är verkligen inte bra skyltat.

 

Vid 16-tiden kom jag till Söderköping där min som ML jobbar i en butik för livare. Jag blev guidad runt i de olika verkstäderna och i butiken inhyst i en gammal träkyrka centralt i staden. Sen tog vi en promenad längs kanalen och en liten runda tillbaka. Med mig hände tyvärr en obehaglig och förnedrande olycka som jag vill skriva till min läkare om innan jag berättar om den här. Men solen gassade och högsommaren är ett faktum.

 

Vi bilade vidare till Linköping och gick på restaurang tillsammans med flickvännen IG. Nu har jag installerat mig för några dagars vistelse här. Min semesterrunda har böjt av och nu bär det långsamt av hemåt.

Onsdag morgon den 9 juli. Springig natt utan att ha ont. Och jag får nog skylla mig själv, för jag satt med mina vänner ute på bryggan i några timmar i går kväll. Det var kyligt och lite blåsigt och jag blev nog kall. Trots en massa kläder och ett utfällt paraply som vindskydd. Det var vackert och mysigt och jag liksom kände inte att jag blev kall.

 

Dagen var semesterlyckad. Efter en långsam frukost i trädgården gick LA och jag på kantarelljakt i ekskogen. Vi hittade en stig till en annan vik, en stig som de aldrig gått under de 28 år som de hyrt Vakthem sommartid. Vi kände oss som lite av upptäcktsresande. Sen knatade vi till några säkra kantarellställen utan att hitta nåt. Men på sista stället fanns några få men ändå riktigt mogna exemplar, som vi i triumf bar hem till lunchomeletten.

 

Sen var det dags att förbereda eftermiddagskaffet. Jag bakade en kladdkaka efter Anna Bergenström och den blev urgod. (Jag har på det hela taget en syndig vistelse då jag åt god kaka till kaffet både tisdag och onsdag.) Till den bjöd vi på vispgrädde och jordguppbar och lite köpes kakelser (som KHC säger). Godsägaren med tysk fru kom, drack kaffe och småpratade om traktens historia och om godsens olika hus och renoveringsbehov. Ett av husen brann tragiskt ner till grunden för en tid sedan. Hyresgästen hade lämnat huset för en utflykt och det fanns över huvud taget inte kvar när han kom tillbaks.

 

Det var trevligt och L&K fick också tillåtelse att ta ner ett litet päronträd som skymmer utsikten till havsvikens utlopp. Han stank gammal sprit och hon lättade på sin förgrämdhet över att göra allt arbete själv. Idyllen har alltså sina sprickor.

 

Sen var det alltså dags för middag i trädgården och kaffe på bryggan. Därmed är berättelsecirkeln sluten. Och jag blir huttrig bara jag tänker på kvällsblåsten.

Nu är det tisdag morgon den 8 juli, men publiceringen kommer att ske först om några dagar.

 

Jag befinner mig nämligen hos gamla goda vännerna L & K i ett fiskevakttorp Vakthem utanför all ära och redlighet utan tillgång till vare sig telefon, mobil eller internetuppkoppling. Här är MYCKET lugnt och skönt. Tystnaden dånar i öronen här in i djupet av Misterhults skärgård. Hit kom jag bilande i söndags.

 

Under resan ner hade jag kontakt med urologen i min regionhuvudstad. Som vanligt engagerat och servande. En manlig urolog LÅ, med liknande efternamn som min alldeles egna urolog, fast lite äldre. Han kunde t ex inte maila e-recept, så det blev ett antal telefonsamtal som till slut bekräftade ett alldeles visst apotek i Västervik dit han faxat en remiss. Han tyckte att min oroliga blåsa skulle få fortsatt antibiotika och det tycker jag med.

 

Det gjorde att vi fick en Västerviksutflykt i går. Det tog hela dagen. Dels var bilresan dit rätt lång,  6 – 7 vingliga smalvägade mil, och dels var vi ju tvungna att handla diverse små prylar och mat, luncha, hämta ut min medicin, hantera en störtskur, turista lite och dricka kaffe innan det bar iväg hem igen. Vi var inte hemma förrän kl 17. Och då behövde jag en tupplur. Därefter drack vi kvällste i trädgården med koll på molnen som i varierad grå-grad drog förbii. Vi fick en närmast regnfri roddtur förbi ett antal fågelskyddade öar för att få syn på havshorisonten. Och som sagt. Tystnaden dånade bortsett från en och annan fågel som sa nåt och ett och annat plask. Kvällen avslutades med korsord.

 

Jag har det alltså underbart semestrigt rogivande här tillsammans med mina gamla goda vänner som jag upplevt så mycket kul och sorgligt med. Vi kan sitta och minnas tillbaka till mitten av 60-talet. Samtidigt är jag medveten om att jag skall hemöver snart och vill verkligen vara i skick för operation. Jag är undrande över all min ledvärk. I värsta fall är den ett sånt här paramalignt symtom, dvs att kroppen inte orkar bekämpa småkrämpor som ledinflammationer för att den har värre saker att hantera. Men det kan ju faktiskt vara så att jag har artros eller reumatism eller nåt. Besvärande är det i alla fall. Just nu mest i höger arm/axelled, rätt intensivt, och även litegrann i knäna, fötter och händer.

 

Ledighetskommittéandet fortsätter idag. Huvudpunkt på dagens program är att bjuda på kaffe till hyresvärden, godsägaren med tysk fru, kl 15. Till dess ska en kladdkaka vara bakad. Och att umgås med tystnaden.

Jag är på väg igen. Huvudstaden är avklarad för den här gången. Dotter och mågämne drar ut på kanottur medan jag om en stund beger mig ytterligare söderöver för att träffa gamla goda vänner i Misterhults skärgård

 

I stället för semesterlugn är jag nu stressad av två andledningar. Dels funkar inte det internettiska för mig just nu. Kan sedan ungefär ett dygn inte ta emot mail. Skicka går, men inte att ta emot. Min Internetleverantör är min son och han är på semester oländigt till i Malaysya just nu. Och så har jag den där kroppen att dras med. Igen är den sämre. Igår morse åt jag den sista tabletten antibiotika för den här vändan. Hela gårdagen var jag lite gulpig i blåsan. En kvällspromenad berättade definitivt för mig att nu är det nåt där igen. Obehag, sveda och trängningar. Kissade på mig 5 gånger på en halvtimme under promenaden. Natten har inneburit spring i klass med tidigare springperioder, minst varannan timme. Vidare inser jag att jag en tid har mer känningar av övriga kroppen. Vissa av mina leder värker rätt intensivt. Just nu har jag ont i höger arm. Axelleden knotar rejält och jag känner mig därmed smått handikappad i höger arm, som är ond och svag.  

 

Jag börjar verkligen längta efter att bli undersökt och hoppas att operationen inte blir inställd en gång till.

 

Nu i semestertider och dessutom på en söndag, skulle jag behöva rådgöra med läkare om nuvarande situation. Och jag som är på väg till trakter där inte ens mobilen funkar säkert. Det här är stressande.

Nu är semestern ett faktum. Jag är hos dottern i norrförort sedan onsdag kväll. Det är också ett faktum att blåsan är bättre. Behövde bara stanna en enda gång under den närmare 50 mil långa bilresan till Huvudstaden. En enda gång. Det är inte klokt. Det var bara helt nyligen som jag behövde stanna två gånger på den 5 mil långa vägen till min kollega. Det innebär att jag är minst 10 gånger bättre.

 

Igår shoppade jag. Det var varmt. Och jag är ingen bra shoppare. Lyckades komma hem knäckt med en svart-vit-randig T-skirt och ett par mjukisbrallor av märke Gudrun Sjödén samt tre trosor från Lindex och två skärmmössor från Åhléns. Det tog mig 4 timmar och kostade minst ett ångestanfall i provhytt. Jag tog mig utpumpad hem och sov några timmar. På kvällen bjöd jag de mina på restaurang Blå Porten. Vi åkte spårvagn dit från Kungsträdgården och promenerade tillbaka, då alla bussar står stilla i strejk.

 

Idag har jag jobbat en kortis. Träffade en av våra blivande partners för en stunds teorigenomgång på det hon missat under tidigare utbildningstillfällen.

 

Idag var mågämnet och jag ute på Nacka-Värmdö-landet för att greja med hans bil. Den mår inte bra, dvs när den blir varm, så stannar den. Den ena verkstan efter den andra går bet på att lösa problemet. Så blev det nu med. Jag fick agera räddare och bogserade bilen tillbaka till verkstan. Därefter for vi till en sjö och solade och åt en medhavd sallad. Nu är jag åter i lägenheten och är så där sömndåsig igen. Och tänk. Jag får vila precis så mycket jag vill. Det är skönt med semester.

Av min kollega fick jag den här länken. http://www.ted.com/index.php/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html

En hjärnforskare, Bolte Taylor, berättar om hjärnan och sin egen stroke.

18 berikande minuter.

Det är bara för himla kul ibland. Min son ML ringde på förmiddagen. Han har varit i Norge på diverse marknader och sålt prylar åt det företag där han jobbar. Live-prylar. På väg tillbaka lämpades han av i nån Värmländsk skog för att delta i ett live, som var himla kul. Bästa livet någonsin.

 

Nu ringde han och var euforisk. Det hade gått bra i Norge och det hade varit ändå mer lärorikt. Han verkade upphetsad över samtal med spelteoretiker (ja, det finns tydligen såna) och om vad slags business man skulle kunna göra om man hade makt över situationen. Seriösare och lönsammare… lät det som. Människan går med starta-eget-tankar.

 

Min son ML är live-nörd. Jag har skrivit om honom förr och visat på hans blogg om historiskt hantverk. Jag har den nere till höger på min blogg. Klicka på Historiskt hantverk så får du se.

 

Efter detta korta samtal satte jag mig själv i bilen norröver för ett lunchmöte. Jag blev alldeles glad. Kände mig påverkad av den där euforiska människan jag nyss pratat med (sonen alltså) och tänkte vidare i företagsidé-tankar. Men farhågorna kom också. Summerade situationen runt mina barn med respektive så att de alla står inför något nytt och intressant. Sånt får mig på uppåt humör. Jag är ju utvecklingsberoende! Kan jag inte själv så som jag skulle vilja, så kan jag ju alltid njuta av mina barns utvecklingsresa.

 

Äldste sonen OL har nya utmaningar på sitt jobb som systemvetare vid ett stort företag: Han har också en nyligen ombildad enskild firma till ett AB. Hans fru CLH äntrar ett nytt rektorsjobb då de kommer tillbaka från semestern i Asien. Mellansonen ML går alltså med starta-eget-tankar och hans flickvän IG har fått besked om ett två års jobb på den institution där hon gjorde ex-jobb inom mikrobiologi. Dottern TL har tackat ja till ännu ett års vik som danslärare samtidigt som hon kan fila på ett projekt där hon blir mer av konstnärlig ledare för ett litet danskompani. Mågämnet JF väntar också på avgörande besked. Han biter på sina naglar och tycker att situationen är måttligt kul.

 

Det här gör att det pirrar behagligt i min kropp. Lyckligt stimulerande pirr som jag blir okomplicerat G L A D av.

I maj i fjol skrev jag en blogg om mina drömmar då. Så här skrev jag den 8 maj.

 

”Jag har levt ett rikt och händelserikt nattliv på sistone. Sovandes. Jag packar inför resor jag inte hinner i tid till eller blir stoppad halvvägs av för att förbindelserna inte synkar längre. Jag packar och flyttar. I natt satt jag krampaktigt uppkrupen skyhögt uppe på smala pelare på en gotisk kyrka alternativt bropelare eller höghus och tejpade maskeringstejp inför målning. Maskeringstejpen trilskades i blåsten. Utan skydd. Utsikten var vidunderlig om jag bara vågade titta på den. Vilket jag inte gjorde. Jag är rätt rejält höjdrädd, nämligen. Till saken hör också att jag sover ovanligt gott och länge.
…
Sömnkvalitén säger mig att det är lugnt, dvs det är inte farligt eller riskabelt det jag bearbetar. Trots livsfarligt klättrande på pelare. Innehållet i drömmarna säger att jag stuvar om i mitt inre. Planerar nåt. Gör mig beredd för nåt. Ändrar något. Och att med det går det sisådär. Jag klamrar mig fast, jag hinner inte i tid. Har fullt upp med det jag gör.”

 

Nu, ett år senare tycker jag att jag har tillgång till mera konkreta tolkningar än vad jag hade då. Tro fan att jag bearbetade och förberedde mig för förändring. Då hade jag inte den blekaste aning om att jag hade omfattande och avancerad blåscancer. Nog har det här året varit besvärligt och ja, faktiskt livsfarligt. Inget blev som jag tänkt (osynkade resor), jag har kunnat göra det jag varit van att göra, men inte i önskad omfattning (trilskande tejp), vetskapen om att jag har cancer (blåst, balanserande på livsfarliga höjder) och svårigheten att förutspå cancerns förlopp (oskyddad på höjderna).

 

Det jag nu undrar över i drömmarna är ”den vidunderliga utsikten” och min tolkning av ”den goda sömnkvalitén” = det är inte en livsfarlig förändring jag står inför. Jag läser in att min tolkning då innebär att jag inte kommer att dö av det här. Den vidunderliga utsikten blir nu symbolen för de lärdomar jag gör. Jag har blivit obeskrivligt berikad och fått ett ökat existentiellt lugn. Jag har fått både nya och nygamla vänner med en både djup och ytlig relation. Det är som ett vackert landskap med vidunderlig utsikt. Ska min situation innebära ytterligare vidunderligheter?

 

Ska jag våga mig på att tro på tolkningen om att sömnkvalitén då betyder att det finns ett lugn i situationen, att situationen bara är farlig men inte livsfarlig? Ja, just nu vågar jag inte sia. Men det ska bli intressant att se framöver.

 

Jag har faktiskt ett djupt lugn i mig idag, trots alla konkreta farhågor, fantasier och ångestbubblor. Om jag ska ge mig till att tolka det djupa lugnet, så är det lugnt med mig. Det kommer att gå bra. Jag kommer att överleva min cancer. Eller så kommer jag att dö i den på ett lugnt och fridfullt sätt.

 

En annan sak fascinerar mig. Vi människor drömmer ju jämt, varje natt. Det förunderliga är att jag förhåller mig så olika till mina drömmar. De allra flesta är bearbetningar av småttigheter i min vardag som jag inte fäster så stor vikt vid. Men jag VET när jag drömmer något avgörande och viktigt. Jag vet att lyfta fram till ett högre medvetande de drömmar som avhandlar avgörande förändringar i mitt liv. Och jag minns dem. Den här maj-drömmen från i fjol är en sådan viktig dröm.