Kontext

Nu blir jag aningen filosofisk en stund. Lyssnar på en sommarpratare i repris, Karin Johannisson professor i idé- och lärdomshistoria, som talar om tårarnas historia. Det får mig att reflektera över känslor…

Jag har länge gått med en obekväm inställning till alla uppdelningar av känslor. Olika förståsigpåare beskriver ett antal grundkänslor. De kan vara 4, 6, 8 eller fler, det varierar, och de definieras på sätt.

Grundkänslor är barnets tidiga känslor utifrån vilka andra senare utvecklats – alltså en definition som bygger på människans utvecklingsstadier från baby till vuxen.  Andra har definierat grundkänslor som de känslor som är lika i olika kulturer som en del av vad vi som nyfödda har tillgång till.

På Landstinget Kronobergs hemsida beskrivs 8 grundkänslor indelade i positiva och negativa

De positiva är:

1. intresse – upphetsning

2. välbehag – glädje

3.  förvåning – att bli överrumplad

De negativa är:

4.  rädsla – skräck

5.  ilska – raseri

6.  oro – förtvivlan

7.  skam – förödmjukelse

8.  avsmak – avsky

De sex kulturobereoende grundkänslorna enligt en artikel i Forskning och Framsteg

1.  ilska

2.  avsky/äckel

3.  rädsla

4.  glädje/förnöjelse

5.  sorg/ledsenhet

6.  förvåning

Andra menar att det vara finns fyra grundkänslor:

1.  rädd

2.  arg

3.  ledsen

4.  glad

En del brukar ha med sexuell laddning som en känsla. Andra inte.

Jag tror jag vänder mig emot ett förenklat synsätt och en alltför grovt tillyxad indelning av känslor. Det finns en evolution, det finns kön, klass, etnicitet, det finns åldrar och kulturer, det finns ett sammanhang, en förväntan och förförståelse… Känslor är definitivt sammanhangsberoende. Och beroende av hur jag anser att jag bör känna i detta sammanhang.

När jag tänker på mina egna känslor, för ja, jag är ju begåvad med ett rikt känsloliv, så tycker jag aldrig att jag kan beskriva dem som så där rena och enkla. De är ALLTID en komplex palett av förnimmelser och de är i rörelse. Som en väder, ungefär. Det är ytterst sällan jag med en känsla av äkthet kan beskriva en känsla som en klockren grundkänsla.

Det är till och med så att jag undrar om inte indelningen kan vara skadlig. För vi tenderar att passa in oss i beskrivningen av grundkänslor. De stimulerar stereotyper och får funktionen av rättning i ledet. De bidrar inte till nyansering och fördjupning.

Äsch, nu känner jag mig flummig, ute på alltför djupt vatten för mig själv. Också det en känsla. Absolut inte en grundkänsla. Mer åt osäker-, vilsen-, trevande-, undrande-, intresserad-, nyfiken-hållet. På en äventyrlig resa på jakt efter känslan av Eureka, där-satt-den. Men dit har jag inte nått. Än.

En sak är då säker (enligt mig). Känslor är drivkraft för mänskligt agerande. Känslor är som motorer.

Jag brottas just nu med tomheten. Den där tomheten som uppstår när faran är över. Och då tänker jag på resultatet av gårdagens ultraljudsundersökning. Märker också att skammen sakta men säkert kryper sig på mig. Skammen över att ha oroat mig i onödan och bloggat om det.

Jag säger då det. Alla dessa känslor som inte är särskilt supportande. Johan Rabaeus sommarpratade häromdagen om sina demoner, som vid ett tillfälle satt på parkett. Fint uttryck. Mina demoner just nu heter "livets tomhet" respektive "skam över vältalig oro i onödan". De sitter på parkett och snackar så ljudligt så att bara jag hör.

Bakom dessa parkettsittande tjattrande demoner har jag faktiskt en nöjd publik som tycker att min sommar i stort sett varit himla bra. Huset har fått sin välbehövliga översyn, jag har blivit kroppsligt rörligare och lättare, jobbet på gruppboendet går bra och jag trivs med det och det kommer min börs också att göra. Och så har jag ju, trots vissa hälsofrågetecken, fått goda besked. Jubel.

Idag för 5 år sedan dog min far. Han tynade bort sakta men säkert. Hade pulsåderbrock, aortaaneurysm, i brösthöjd. Trots att brocket blev jättestort, som en melon, och potentiellt livsfarligt om det skulle brista, så var det inte det han dog av. Han tynade bort och det var dags och jag var hos honom då det skedde.

Vi hade den finaste av fina begravningar, utomhus i V-torpet och någon månad senare strödde vi ut honom i havet en solklar brittsommardag. Fint avslut på en relation oss emellan som inte alls var särskilt fin under livet. Jag får anstränga mig för att finna ljusglimtarna. De finns ju, men det är inte ljusglimtarna som pockar på. Tyvärr.

Ibland undrar jag om jag är en bortskämd orättvis dysterkvist med så träliga minnen från båda mina föräldrar. Ja, det är jag kanske. Men den insikten gör ingen skillnad. Minnena blir inte roligare för det. Jag saknar dem fortfarande inte utan tycker att  det är rätt skönt att de är där de är. Får man känna så? Jag kan alltid jobba på att välja ut de trevligaste minnena.

Nåväl. Vi hade en fin begravning. Båda begravningarna var fina. Riktigt goda minnen. Alltid något.

Dottern och jag påbörjade tapetseringen av köket igår. Vi kom igång rätt sent och hann därför bara med de hellånga normalbreda våderna. Återstår tapetsering av två smalare hellånga remsor samt ovan och under fönster. Konstaterar att även tapetseringen tar sin tid, inte bara förarbetet. Det finns nog en och annan bubbla i underlaget, det är stört omöjligt få dän strömbrytaren, huset eller våden är kanske aningen snett och det är svårt att låta bli att kladda ner tapetens framsida etc. Tapetseringen är alltså inte perfekt.

Jag har valt en något mörkare grå nyans på tapeterna. Det står så vacker mot det vita i kakel och fönsterfoder, mot det orangebruna klinkergolvet och ytorna på bänkarna - stavlimmad boken och stålgrått rostfritt stål. Jag är verkligen nöjd med helheten.

Har ju fått anledning att lära mig ytterligare något nytt inom läkekonsten.

Om smultronmärke, hemangiom står att läsa idel trevligheter:

Hemangiom, ofta förekommande godartad blodkärlstumör. Termen har av tradition använts även om bildningar som saknar tumörkaraktär och i stället utgörs av ansamlingar av utvidgade (missbildade) blodkärl, t.ex. eldsmärken. (Källa Nationalencyklopedin)

Ett hemangiom är ett "blodkärsnystan", dvs en tumör som utgörs av blodkärl. Vi människor kan ha dessa i huden, i tarmen och på många andra ställen i kroppen, och oftast orsakar de inga men. Hemangiom, som ofta kallas kavernösa, kan också finnas i levern. Sjukdomen är ofarlig och den orsakar inga symtom, och någon behandling är därför inte nödvändig. (Källa Pion)

Sjuksköterskans kommentar kring hemangiom var att vi människor inte är perfekta. Vi har våra missbildningar både på ytan och, som i mitt fall, i levern.

Vid dagens slut konstaterar jag att jag är då helt nöjd med att varken vara perfekt eller att tapetsera perfekt. Gu va skönt att det inte var värre.

Stormen i vattenglaset började bedarra redan på undersökningsbritsen. Den undersökande läkaren sade att det inte riktigt såg ut som echinokock-systa på CT-bilderna. Sen gjorde han ultraljudsundersökningen, utan kontrast och med kontrast.

Jag var ivrig åskådare av bildskärmen, som visade förunderligt otydliga bilder av jag-vet-inte-vad. Grejen satt obändigt till allra längst upp till höger, liksom bakom revbenen. Lungorna ville också ligga i vägen. Jag fick vända och vrida på mig för att han skulle komma åt bästa ljudläge.

Ta ett djupt andetag, håll andan, andas ut. Han förklarade ordentligt vad som skulle hända. Det är inte bilderna han primärt är ute efter utan dynamiken. Han tog 13 filmade sekvenser i olika skeden. Kontrasten sprutades in i vänster arm och efter ca 10 sekunder når första vågen av kontrast levern via den åder som går mer eller mindre direkt från hjärtat till levern. Efter ca 50 sekunder kommer en andra kontrastvåg via en åder från magen. Båda kontrastduscharna fångade han genom att filma medan jag höll andan. Han filmade också en ännu vända då allt blandat sig i ett nytt jämnläge.

Han skulle studera sekvenserna närmare och komma med ett utlåtande senare idag. Det lär inte jag få del av förrän den 9 augusti. Men han var rätt säker på vad det var för nåt. Pratade också med en AT-läkare och de var överens.

Jag har ett hemangiom, en sorts missbildning eller brockliknande fenomen på en blodåder i levern. Jag visade på några röda fläckar jag hade på magen och han sa att det var en sådan, fast inne i levern och större. Jag undrade om man gör något åt saken. Nej. Inte ens då den växer? Jo, dom kan växa lite grann, men det brukar inte göra nåt. Kan kanske vara bra att kolla upp nån gång, men i princip får den vara. Tack och bock.

Undersökningen var över och jag var tacksam för hans meddelsamhet under undersökningen och efteråt hur han tolkade resultatet. For hem för en bit frukost med dottern och sen iväg till jobbet. Där höll jag på att somna i soffan efter lunchen då lugnet lagt sig. Log åt mig själv. Jag är nog väldigt lättad. Stormen har bedarrat. Det är bleke i vattenglaset.

Uppe i ottan och skall strax sätta mig i bilen för en tur till friskhuset i regionhuvudstaden. Igår kom kallelsen till ultraljudsundersökningen som ska ske nu om en stund. Jag har förvarnat på jobbet att jag kommer ca en timme sent.

Ultraljudsundersökning av levern med kontrastförstärkning, står det på kallelsen. Har inte ätit eller druckit sedan kl 24 igår och jag tuggar inte tuggummi eller halstablett  och jag är oparfymerad. Alltså – jag är exemplariskt förberedd för en helt smärtfri undersökning.

Imponeras över hur landstingsmaskineriet faktiskt fungerar väldigt väl. Kallelserna har kommit med blixtens hastighet. Hon kan semestra lugnt, min skyddsängel.

I natt vaknade jag till, förmodligen av vetskap att jag ska upp och iväg på undersökning. Kände  ”nyp” i höger ryggsida. – Är det maskboet som börjar kännas? –Oh, shit, mår jag inte lite illa också? Gu va läskigt. Nä, hur hypokondrisk får man bli egentligen? Eller? Å så somnade jag om för att väckas av klockans ringsignal.

Gu va skönt det ska bli att få det här äventyret avklarat.

Igår lämnade jag några blodprover på labbet i vårt friskhus. Det är ett led i att söka svar på de nya frågor som min läkare ställer om min hälsa. Nu återstår en ultraljudsundersökning och närmare två veckors väntan innan jag träffar henne. Det känns som evigheter.

Jag vill verkligen få dessa frågetecken undanstökade, jag vill ha dem bakom mig, jag vill gå vidare i livet och helst kunna glömma de här nya funderingarna, jag vill kunna minnas det som storm i ett vattenglas. Konstaterar att det är en del av livet att gå och vänta på svar från prover. Det är en konst att den här mer eller mindre oroliga väntan inte förpestar eller dikterar livet alltför destruktivt. Jag känner mig inte alls bra på det. Jag påverkas verkligen av den här väntan. Bloggen är min ventil. Här skriver jag av mig för att sedan, när jag klickat på publicera-knappen, gå vidare och leva livet så normalt som möjligt.

Tack och lov för bloggen. Jag vet ju att jag har få läsare. Det är rätt skönt faktiskt. Det är ju inte de många läsarna jag är ute efter. Jag är ute efter att skriva av mig och för att de få, som vill hålla sig uppdaterade, ska kunna göra det. På senare tid har jag noterat att antalet läsare ökat markant. Undrar om det är en tillfällighet? Blir lite nyfiken på vilka ni är. Vågar jag fortsätta skriva?

Det känns att sommaren har tippat över och lutar mot ett kommande arbetsliv. Vädret hjälper till. Det är grådimmigt sedan flera dagar. Dotter T kom igår och snusar nu i sin säng och jag, ja jag har inte mycket mer att göra än att sätta mig vid datorn och skriva på det där anbudet som jag undvikit att skriva på i flera veckor.  Jag har tyckt mig ha koncentrationssvårigheter eller så har jag jobbat på gruppboendet eller så har jag pysslat med mina fönster eller så har det varit alldeles för varmt. Nu infinner sig ingen av dessa argument för undanflykter.

Ja, jo, man kan ju alltid skriva en liten blogg. Igår var två av syskonen B-vall här på middag tillsammans med dottern och mig. De hade nyplockade gula kantareller med sig. Och deras munnar var effektivt förseglade om var de var plockade. Jag vann partiet alfapet som vi spelade efter middagen. Yes. De är ju språkbegåvningar alla tre, en av dem dessutom doktorand i nordiska språk. Det ger extra krydda till vinstglädjen.

På gruppboendet fortskrider maktkampen. En av de boende, B, fortsätter att favorisera viss personal på ett sätt som försvårar verksamheten och som inte är riktigt OK. Det ger funderingar på hur jag och vi förhåller sig professionellt. Alla berörs. Vi hävdar att vi är till för alla, att ingen enskild personal kan vikas för en enda boende och att den boende inte kan styra vilken som hjälper till med det som behöver hjälpas till med, typ handla, tandborstning, lägga mat på tallriken etc. B har valt ut de två unga tjejerna som sina favoriter. Jag förstår honom, de är verkligen mycket både trevliga och vackra. Han har järnkoll på när de arbetar och har skrivit upp allas tjänstgöringsschema i sin egen kalender och angett ett litet hjärta då just dessa två damer jobbar. Han vill bjuda på glass en dag framöver. Det ska ske när inte den och inte den jobbar, för dom ska inte få.... Han både favoriserar och mobbar oförblommerat. Ja, hurusom förhåller man sig professionellt? Det är ju inget ont i mannen och han förstår ju inte konsekvensen av sitt beteende. Han förtjänar respekt samtidigt som han behöver gränser.

Skam

För tre år sedan upptäcktes

avancerad cancer i min blåsa.

Fick besvärligt liv med jobb och behandlingar.

Nu riktas vitögat mot en ny möjlighet

med ohyra i levern. Allvarligt i så fall.

Det väcker nya existentiella frågor.

Och jag finner mig i skam över

att kanske åter bli opålitlig i arbetslivet,

att kanske ha oroat mig i onödan

och

att vältaligt blogga om mitt liv och hälsa.

En skam – till vilken nytta?

Inte behöver jag skämmas.

Det är ju som att ytterligare straffa mig själv.

Räcker inte tillvarons nycker?

Jo

Jag skrattar åt mig själv och hur psyket kan spela spratt. Gissa om mitt psyke känner av maskar i min kropp?

Lite rosselhosta och jag tänker – Har jag maskbon i lungorna? Lite känningar åt blåsan till – Är det maskar som ätit sig in i blåsan? (intellektet tror att jag har en smärre urinvägsinfektion). Lite knak i ryggen – Har jag ett maskbo i ryggraden? Och var det maskar som gjorde att jag hade känningar i ryggvänstern för några dagar sedan?

Psyket är lite förvirrat och inte så bra på maskanatomi och inte på människans anatomi heller. Psyket gör inte skillnad på ägg, maskar och maskbon och tänker heller inte på att jag rimligen borde känna av om min kropp perforerats av maskar som knaprar sig fram i min kropp.

Jag förstår ju att svaren på mina frågor är ett enda rungande NEJ. Däremot fascinerar det mig hur psyket funkar. I alla fall mitt psyke. Det bearbetar rätt duktigt, faktiskt. Och jag är tacksam att det jobbar  dagtid. Nätterna har jag faktiskt lugn och ro, inga maskdrömmar alls. Det skulle kunna bli världens mardrömmar. Men som sagt. Det slipper jag. På nätterna är det bara lugnt.

Det känns rätt lugnt på det hela taget. Jag vilar rätt väl i tron om att det är alltför otroligt att jag skulle ha maskbo i levern. Min fingertoppskänsla säger att det är lugnt. Men självklart vill jag bli undersökt ordentligt. Tills dess får mitt psyke gärna hålla på så här i all stillsamhet. Tankarna flyger likt svalor och störtdyker ner i en masktanke för att sedan svinga sig upp i helt andra typer av tankar.

Ute hellregnar det och jag ska snart iväg till jobbet, kanske till två tuppar. Lyssnar på sommarprat och löser korsord, för nu kan jag inte ägna mig åt fönstren.

Percy Barnevik pratar i sommarpratet om att vinna krig eller om att vinna fred i Afganistan. Gillar den vinklingen. Percy är övertygad om att kriget inte går att vinna, men möjligen freden och då genom bistånd till entreprenörer. Det är arbetslinjen, inte bidragslinjen, som är det långsiktigt framgångsrika.

Han avslutade med att berätta om sitt eget krig om hälsan. Cancer i prostata och njure, som opererats, och hjärtproblem. Undrar om det kriget kan vinnas med fred? Tänker att vi nog inte kan ställa oss över tillvarons ändliga villkor, det är ett krig mot väderkvarnar, och att det underlättar att ha fred med detta faktum.

Lyssnar på Percy Barneviks sommarprat. Han verkar i Hand in hand, en hjälp-till-själv-hjälp-organisation med syfte att råda bot på extrem fattigdom. Den metaforiska principen för hjälpen är att bistå med metspö, inte fisk.

Hand in hand ger mikrokrediter och entreprenörsträning till kvinnliga entreprenörer och entreprenörsgrupper och de har program för utbildning och sjukvård, främst i Indien, men numera även flera andra länder i Asien, Afrika och Latinamerika.

Allt fler organisationer riktar sig specifikt till kvinnor, för att kvinnor ger bättre utväxling på biståndspengarna. Grameen Bank riktar sig också med sina mikrokrediter till kvinnor. De här organisationerna verkar tillsammans med många många millioner människor. Ju fler organisationer, desto större skillnad i världen. Tro hur det kommer att påverka utvecklingen i världen framöver?

När kvinnor mer aktivt påverkar samhällsekonomin och -utvecklingen - hur blir det då med genusordningen? Det är den makroteori som säger tillvaron tenderar inordna sig i en könsmaktordning där män är overordnade kvinnor och har tolkningsföreträde. Jag kan inte gissa mig till annat än att den med tiden kommer att rubbas. Kanske skapas balans? Kanske rent av tippa över? Svaren på dessa frågor borde kunna skönjas redan nu.

Percy berättade om en händelse som kan ge fingervisning. Han skulle till ett möte med entreprenörskvinnor i Indien en kväll. Han undrade hur de hade ordnat det med tillsynen av barnen. Några svarade att deras män var hemma och såg till dem. Och att det aldrig skett någonsin, inte på tusentals år.

Förstår ni? När männen kommit över skammen att göra kvinnosysslor kommer de att bli vinnare. Tänk att få uppleva att göra något meningsfullt i stället för att slå ihjäl tiden med att dricka öl med grabbarna. Min tro är att det är djupt utvecklande för alla människor att uppleva meningsfullhet med det man gör. Finns egentligen några förlorare? Återigen - gu va intressant det är att leva nu?

Hemma igen. Läser och läser. Googlar. Har läst massor om echinokock-cysta, alltså om mitt eventuella maskbo i levern, och kommer inte vidare. Finns massor med material om maskens livscykel och temperaturtålighet, stadier och mellanvärdar samt om var masken förekommer. Just nu skiter jag i detta. Jag bryr mig bara om att få veta om den finns i mig, vilken sort det är i så fall och hur jag blir av med den.

Verkar vara extremt ovanligt i Europa. Årligen rör sig om några få på millionen. Det gör det väl ytterst osannolikt att jag har denna åkomma. Om jag mot förmodan har ett sånt här maskbo i levern så har det hittats i god tid och då är prognosen god, tror jag. Jag menar, den har inte utvecklats så att den spruckit av sig själv eller så. De fick ju syn på den av en ren tillfällighet på jakt efter andra svar.

Det är viktigt att veta vilken typ av bandmask det handlar om. Hundens eller rävens. Rävens heter Echinococcus multilocularis och verkar läskigare. Drabbade människor måste ofta genomgå levertransplantation och livslång behandling för att inte avlida av parasitinfektionen. Hundens dvärgbandmask Echinococcus granulosus verkar lite snällare. Där pratar man om medicinering och ibland operativa ingrepp.

Det finns sidor jag avstått från att läsa. De handlar om cancerutveckling i levern.  Antar att de är kopplade till den där multicularis-varianten. Jag hade en lärare på arkitektur på 70-talet. Han hade nån sorts parasit som han fick utomlands och som utvecklades till cancer. Tror jag. Han dog. Just nu räcker det med att jag vet att det finns trista scenarios och att jag hajat att dvärgbandmasksjuka anses som en allvarlig sjukdom.

Som vanligt är jag ivrig att bringa klarhet. Jag vill undersökas nu, helst igår. Jag vill ha alla korten på bordet, oavsett hur de ser ut. Jag vill veta, inte undra. Jag är så tacksam över att min urolog legat flera steg före och redan bokat in mig för undersökningar. Det är till och med så att hon har semester, men valde att gå till jobbet och fixa undan lite och kika på mina plåtar. Närmsta tiden ska ytterligare blodprover tas samt kontrastultraljud medan hon fortsätter sin semester i annat land. Snacka om att vara både tillmötesgående och effektiv. Hon är helt sanslöst viktig för mig.

Preliminärt kommer min dotter att vara med på cystoskopin. Vi pratade om det för en tid sedan. Hon är i stan och det kunde vara intressant för henne att se hur en sån undersökning går till och själv se på skärmen hur fint det ser ut i blåsan. Nu känns det angeläget att hon följer med för det har ju utvecklat sig till att bli mer än bara en rutinkontroll av blåsan. Nu ska vi även prata eventuella echinokocker. Då är det bra med ett par extra öron. Hoppas hon inte backar.

Morgon på Gruppboendet. Har sovit som klubbad till strax före 8 och nu sitter jag och vinglar framför tangenterna nyklädd och oäten. Jag somnade till dunka dunka från stadsfesten och nu är det bara kylskåpet eller fläkten eller nåt som mullrar lite diskret.

Natten har varit vilsam men nu kommer de jobbiga tänk-om-tankarna igen. Tänk om… hur sannolikt är det att jag har en echinokock-systa? Vilken av de två sorternas mask handlar det då om? Kan man gå i över 30 år utan att en sådan upptäcks, dessutom av en slump? Om jag fick den i Kenya så handlar det om nån gång mellan 1973 och 1981. Jag vistades i Kenya några veckor 1973 och 1975 och bodde där i ett år 1980 – 81. Mellansonen är född i Nairobi.  Hur stor är systan? Hur är den formad? Vad gör man åt saken? Vad innebär det för min arbetsförmåga nu i höst? Kan övriga i familjen också gå med maskbon, X-et och de två sönerna? Etc etc. Jag blir trött av tanken på ännu en lång vända av osäkerhet och tuffa behandlingar och att förhålla mig på nåt djävla vänster till kunder och kollegor. Å så säger jag till mig själv i nästa tankevända – Stopp nu. En sak i taget. Först ska vi se om… sen kommer planerna för det som då gäller. Stay cool.

Jag har sett till att mina tre barn fått veta att jag går med dessa nya bryderier. Egoismen tog över handen. Jag ville inte gå alldeles ensam med dessa grubblerier. Jag vill att några, mina barn fick det bli, skulle veta vilka funderingar som finns kring den där växande leverförkalkningen som upptäckts. Jag vet att det är egoistiskt. Egentligen borde de få vila från alla funderande detaljer kring mammans hälsa. De får så det räcker och blir över ändå. Det kan räcka med att de matas med vad som faktiskt är. Men, ja, jag var inte omedveten om egoismen när jag kontaktade dem i går kväll. Sönerna på telefon och dottern på mail. Behovet var starkt att slippa bära de här funderingarna ensam just då.

Och vet du - bloggen är fantastisk. Här skriver jag av mig utan att tvinga mig på en enda en att läsa. För mig har bloggandet både en terapeutisk funktion och faktiskt också en konstnärligt stilistisk. Jag bemödar mig på ett sätt som jag inte gör då jag skriver i min privata dagbok. Den där sommarprataren med ALS berättade att hennes blogg varit livgivande och säkert bidragit till att hon överlevt så länge. Det känner jag igen. Utan att kunna förklara fenomenet så är bloggandet också livgivande för mig. Jag är en sann Homo Scriptor, som på något vis är både cool och orolig, egoistisk och klok.  Både – ock. Dessutom är jag full i frågor. Nya frågor.

Jag har läst så pass mycket på nätet att jag förstår att de prover som ska tas till veckan är sådana som ska ge goda svar på flera av frågorna. Min urolog och skyddsängel vet vilka frågor som kan få svar just nu. Hon är som vanligt flera steg före. Som vanligt konstaterar jag att jag har gräddfil till kvalificerat omhändertagande.

På vardagskvällarna ges i TV2 kl 22.35 ett halvtimmes långt program som heter In treatment. Det är trollbindande. Handlar om en terapeut och hans samtal med 3 klienter och hans samtal med sin egen terapeut. Känns trovärdigt, är välspelat och är rena rama thrillern. Snart dags igen.

Fan, va jag lär mig en massa skit. På förekommen anledning har jag tagit reda på vad min urolog nu misstänker och vill kolla närmare. Misstänker är kanske ett starkt ord. Hon vill nog mest bara utesluta att det inte är frågan om echinokocker, dvärgbandmask. Efter att ha läst Dr Google / Wikipedia, som säger följande om Echinokockinfektion, är jag inte lika likgiltig. Kort sagt. STÖN. Nu får väl tillvaron bara ge sig. Det räcker nu.

Å andra sidan är detta kanske det pris jag får betala för att vara så väl undersökt. Minsta lilla nånting får sin belysning under lupp. Hade det inte varit för cancern hade detta inte upptäckts, för det här känner jag över huvud taget inte av. Och det är klart att jag vill veta. Inte vill jag gå och vara en tickande bomb om jag kan slippa.

Wikipedia: Echinokockinfektion  (alt. blåsmasksjuka, echinococcos, hydatidos) är en sjukdom hos människor som orsakas av dvärgbandmasken, Echinococcus, en parasit som oftast återfinns hos djur. Parasiten smittar via födan, varefter den penetrerar tarmen och förs med blodet till framför allt lever och lungor. I de smittade organen bildar maskarna karakteristiska vätskefyllda cystor, vilka genom sin tillväxt och följande tryck på omkringliggande vävnad orsakar de första symptomen. Det kan dröja från månader till flera år från smittotillfället till dess att cystorna är stora nog att orsaka symptom. Vätskan i blåsorna innehåller stora mängder maskmaterial, vilket kan framkalla en livshotande anafylaktisk chock om en blåsa skulle spricka. Om infektionen är orsakad av arten E. granulosus (tidigare vanlig i norra Skandinavien med koppling till rennäringen) kan sjukdomen behandlas genom att blåsorna tas bort kirurgiskt efter medicinering med antimaskmedel. Arten E. multilocularis (förekommer worldwide) orsakar en form av förgrenade blåsor ("alveolär eckinokockos") som infiltrerar vävnad på ett sätt som påminner om cancer. Den senare varianten kan inte opereras och är svårbehandlad.

Eckinokockinfektion är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Dvärgbandmasken finns i stora delar av Europa, men är mycket ovanlig i Sverige. Fynd av masken gjordes 1996–1997 i samband med renslakt, men har försvunnit efter åtgärder. Insatser görs för att hindra att den får fäste, bland annat måste hundar och katter alltid vara dokumenterat maskfria innan de införs i landet.

Min urolog har en rent magiskt lugnande inverkan på mig. Nyss ringde hon och pratade om röntgenbilderna och förberedelser inför kontrollen i augusti. På den CT (datortomografi) som gjordes 2007 fanns inte den del av levern med som vi nu kikar närmare på. 2009 fanns alltså ett nånting på leverns övre högra sida, en förkalkning, som på årets bild från juli 2010 har blivit lite större. Den sitter på en plats som alltså inte har koppling till var jag haft ont. Pu.

Hon lurar på om det kan vara en echinokock. På svenska ett maskbo. !!! Det är nåt man kan få då man bott och rest i Kenya, vilket jag har, eller om man mumsat blåbär i nordsvenska skogar, vilket jag också har.  I alla fall kan man få i sig ett maskägg, som kommer från en räv eller dylikt, och ägget utvecklar en mask som kapslar in sig nånstans i kroppen. I levern t ex. Masken kan leva eller vara död. Det kan vara en sån sak jag har. Himmel, va mycke jag får lära mig. Inför undersökningen måndag 9 augusti ska jag ha genomgått ett kontrastultraljud och tagit ytterligare några blodprover. Om jag fattade det hela rätt så är dessa undersökningar kopplade till maskbot.

För övrigt så ser mina inre organ fina ut. Det syns inte ett minsta lilla nånting som kan orsaka de känningar jag haft. Det gillar jag att höra. Det lugnar mig. Och det där maskbot, det oroar mig inte heller. Kan inte förklara varför, men, ja, I couldn´t care less.

Ler åt tanken på min kompis MA som tycker jag kommer med så häftiga grejer hela tiden. Kunde jag inte sansa mig och ha nåt mer normalt? Och, nåja, förkalkningen är inte artbestämd än. Detta med maskbo är min urologs kvalificerade funderingar.

Fönstren är i det närmaste klara. Jag är mäkta stolt över att ha fixat 10 fönster och en glasad altandörr. Fotade just en bild på mitt sovrumsfönster, så nu kan man se skillnad.

Mitt sovrumsfönster. Före - efter

För övrigt laddar jag inför en rätt intensiv jobbperiod. Idag ska det utflyktas. Med tanke på erfarenheterna av utflykt hittills, generalrepetitionen, så förundras jag av Glada Hudik-gänget som rest kors och tvärs i världen med sina funktionshindrade. Lyssnade på Pär Johanssons sommarprogram igen och imponeras av hans och deras gärning och inställning.

Efter utflykten blir jag kvar på jobbet i närmare 1 ½ dygn. Sen duggar dygnsinsatserna ett tag för att lugna ner sig i början av augusti.

Det går att lära sig mycket om livet här på gruppboendet. Ett beteende, som kan verka trevligt, kan slå över till ohanterlighet. Exempel. Vi har B. Jag har skrivit om honom förut. Det var hans 93-åriga mamma jag fick förmånen att träffa för en tid sedan (Bloggg: Stolt och undrande). Det var också honom jag tappade bort då vi skulle picnica ute på gräsplanen häromdagen (Blogg: Generalrepetition). Han är väldigt go emellanåt. Men kan också fastna i ett tjorvigt garn av tankar. På senare tid har han bedyrat oss vikarier sin kärlek genom att säga att vi är välkomna tillbaka nästa sommar. Om och om igen. Jag har varit noga med att bekräfta vad jag hört, att jag känner mig välkommen och att jag inte kan lova något om hur det blir. Han har också gillat min vikariekollega L. Han vill gärna att hon ska fixa med hans tänder, handla med honom och så vidare. Jag har tyckt att det varit gulligt med denna tillgivenhet. Klart vi ska tillgodose hans önskemål om det bara går.

Nu har jag fått anledning att tänka annorlunda. Hans tillgivenhet till L håller på att gå över styr. Han planerar sitt liv efter hur hon jobbar och han vill göra allt tillsammans med henne. Det visade sig att det tidigare fanns en personal, Li, som jobbade där och som han fattade tycke för. Det blev till slut ett gissel för alla. Till slut fick hon omplaceras.

Här kan alltså något litet lätt bli för mycket.

Jag har ju tänkt att experimentera med sagoberättande om vardagslivet på gruppbostaden. Första experimentet efter upptäckten att en saga kan ena och fängsla gick så där. Egentligen inte alls.

Nu var det tre boende som jag berättade för. O, A och J. O var med vid förra tillfället. J, som är en mycket speciell person, gick och väntade på ett paket som han menade att en moster skickat till honom. Vi förklarade att det först kommer en avi som man sedan ska ta med sig till posten för att få ut sitt paket. Han gick och väntade på brevbäraren. Vad är klockan nu? Varifrån kommer brevbäraren? Vad är klockan? När kommer brevbäraren? Om och om igen. Så där var tredje minut. Det räckte inte alls med att säga att det dröjer bortåt två timmar innan brevbäraren kommer. När kommer han? Vad är klockan? Nu?

Det var som upplagt för en stunds sagoberättande: Det var en gång ett gäng som satt i köket och pratade. Där var O, A och J. En av dem, J, väntade på ett paket. Han undrade ivrigt när brevbäraren skulle komma. …

Jo då de lyssnade alla tre. Några sekunder. Sen sprang J och gömde sig på sitt rum. Jo, han sprang.  Och han springer ogärna i vanliga fall.  De övriga drog också iväg… sagoberättandet upplöstes helt naturligt. Man kan säga att första experimentet hade en splittrande funktion. Inte samlande, som jag hoppats.

Kvarstår insikten att sagoberättandet påverkar. Det är nog ingen bra idé att använda saga i grupp. I alla fall inte generellt. Kan kanske funka för en del... ibland... i särskilt gynnsamma situationer... Hade jag över huvud taget trott nåt annat? Njae. Jo, jag är nog lite blåögd och okunnig om vad som kan vara möjligt. Det var i alla fall ett nice try.

Jag stortrivs faktiskt på mitt jobb. Har utomordentligt trevliga vikariekollegor, alla födda på mitten av 80-talet. De behandlar mig som en gelike, vilket jag är. Det uppskattar jag mycket. Igår undrade SW om vi skulle hitta på nåt. Det var lugnt i lägret, fint väder och vi var två personal. Jag var inte sen att hänga på. Utflykt – med bil? Vart? Kollade om det fanns nån bil tillgänglig – nej, allt var bokat. Men på fredag hade dom fått in en avbokning. Jag bokade den bussen.

Då kom vi på att vi skulle genomföra en generalrepetition och låtsas att vi skulle ut med bil fast vi bara skulle ut på gräsplanen utanför. Det var en sorts stadsfest med fotbollsturnering där och en hel del folk, musik och resultatrapportering i högtalare där ute på gräsplanen.

Vi packade utflyktsväska med bullar och melon i bitar, muggar, diverse drycker, toapapper, filt och ja, det var väl allt. Till en början var våra boende positiva. Men sen, när vi liksom skulle gå, så vägrade J och B skulle bara gå på toaletten, O likaså, A ville inte, i alla fall inte med oss och R kan vi inte kommunicera med så det var bara att hoppas att han skulle hänga på. Vi bestämde att min kollega skulle stanna hemma med vägrarna och jag gå med de villiga. Det var ett ståhej att bara komma utanför dörrn. R och A gick på raskt medan O, som är nästan blind, gick i makligare takt. Vi hittade en plätt ganska nära konfransieren. Jag bredde ut filten och R satte sig i ensamt majestät på hela filten, liksom mitt på så ingen annan fick plats. Och så skrattade han åt alla människor och musiken och var allmänt uppåt. O kom linkande, jag tror jag sprang och hämtade honom, och det visade sig att han hade mycket svårt att sitta på backen över huvud taget. A valde att stå och B… men herre Gud, var är B? Han kom visst inte med ut, trots allt. Skit också. Nåväl, jag fördelade fikat och bad sen om tillåtelse att gå tillbaka och leta efter B. De lovade att hålla samman och inte sticka nånstans. Det skulle vara en smärre katastrof om de spridde ut sig in i folkmängden.

Tillbaka för att hämta B. Han satt på verandan och var sur, svarade knappt på tilltal. Men jag lyckades efter en hel del övertalning få honom att komma med ut. Sagt och gjort. Lååångsamt gick det. När vi kom fram till de andra, de var kvar allihopa, då ville gå tillbaka. Det slutade med att vi alla samlades på altanen och fikade. Och det är stort bara det. Alla satt där, även de två enstöringarna J och R. Riktigt trevligt blev det. Och lärorikt.

Summa summarum – väskan ska vara packad och klar i god tid, alla skall vara väl förberedda på att det är utflykt som gäller, alla skall vara toalettade, några ska ha sina rullstolar med, alla ska räknas in och vi ska ha beredskap för att någon vägrar i sista stund, vi ska välja utflyktsmål så att vi kan sitta på bänkar vid bord och ja… vi behöver vara minst två personal som deltar i utflykten.

Det var mycket lyckat att göra en utflyktens generalrepetition. På fredag bär det av i buss på riktigt. Hej och hå.

Fy sjutton va förvirrad jag blir när jag känner av det där mystiska i ryggvänstern. Jag har i flera dagar varit helt befriad från förnimmelser och molvärk fram till idag på jobbet då jag kände av ”nåt” igen.  Jag hade föraningar  i natt och i morse, så jag är inte förvånad att det blommade idag. Inte särskilt starkt. Inte särskilt utbrett. Inte särskilt länge. Men påtagligt. Den här gången mera som en punkt som jag kan peka på.

- Här, ca 5 cm in i kroppen från en alldeles fix punkt.

Jag får koncentrationssvårigheter och hjärnan går på högvarv….

- Vad ÄR det för nåt?

... samtidigt som jag pratar mig själv till rätta.

– Du är ju nyligen undersökt och det såg ju i stort sett väldigt bra ut.

- Ja, jo, det är faktiskt väldigt skönt att jag är ny-kollad. Men hur var det med den där levergrejen?

- Det såg ju ut som en förkalkning och var inte något att oroa sig för förra gången.

- Nä, det förstås. Men vad är det då som jag känner av?

- Det är inte så lätt att säga. Lite knip och mol kan man ha utan att det finns nån som helst anledning att oroa sig.

- Ja, jo, det har du förstås rätt i. Men tänk om… tänk om det är så att jag fick några år till låns, men inte mer. Det finns ju faktiskt den möjligheten också.

- Ja, absolut. Och so what? Man kan dö i trafiken också. Inga garantier. Den dagen kommer, var så säker. Dessutom kan det vara nåt psykiskt… Inbillning, typ.

- Ja, jo,…

Så håller jag på där inne i hjärnan. Helt klart påverkas jag av de där smärtförnimmelserna i ryggvänstern. Inte för att de är så smärtsamma utan för att de skrämmer mig. Är alls inte cool. Ska bli skönt att snacka med min urolog snart.

Nu tänker jag på en annan sak. Jag har ju erfarenhet av att ha haft lite urinvägsbesvär, år ut och år in, som jag inte brydde mig om. Tänkte - Lite besvär får man faktiskt finna sig att ha så här när man är medelålders. Det blev rejält chockerande den dagen för tre år sedan då jag fick beskedet avancerad blåscancer. Tror att mina nuvarande relativt anspråkslösa men ändå påtagliga besvär från ryggen-buken kan kopplas till den här erfarenheten. Jag vet att det kan vara allvarligt utan att  kännas så värst. Det är faktiskt skrämmande. Riskerar att vara antingen hypokondrisk eller svårt sjuk. Mellanting gives inte, verkar det som.

Radion går varm. P1 ger mig diverse olika abrovinklar på tillvaron. Emellanåt slipar jag eller skrapar på en bit fönster. Emellanåt vilar jag mig med en patiens. Emellanåt målar jag en bit skrapat virke med stinkande oljefärg. Det går inte fort. Och just nu visade det sig vara bra att jag tar det lugnt. En vindpust svepte ner färgburken från fönsterbrädan ner på parkeettgolvet. Splatt. Inget skyddande papper under. En vit sträng utefter väggen, skvätt på elementet och en 75 cm lång och ganska bred sträng vit färg på parkettgolvet.

Jag var väl lite trött och ouppmärksam och tänkte mig inte för. Å så plötsligt var vindpusten ett faktum, det svängde till fönstret som jag just målat på insidan och … ja, så var fägen på golvet ett faktum. Nu måste jag nog lägga ännu en patiens.

Jag fick en kommentar till förra bloggen från sonahustrun. Hon menade att mitt sagoberättande är snubblande nära något som heter sociala berättelser, en pedagogisk metod för funktionshindrade. På hennes inrådan har jag googlat på begreppet och läser bl a  följande, en sammanfattning av en Kandidat-uppsats från Örebro universitet/Pedagogiska institutionen av Marie Borglund 2007:

”Sociala berättelser är små korta berättelser som skall vara skrivna i första person och som syftar till att skapa förståelse kring en social situation. De syftar också till att ge stöd för att ändra ett visst beteende som berör en viss social situation. En social berättelse kan vara skriven med illustrationer, innehålla endast text eller endast innehålla bilder. Detta för att möta den berörda individen där dess förståelse finns.

Den svenska forskningen om detta ämne är begränsad, vilket leder till min uppsats. Jag vill visa på användandet av sociala berättelser utanför autismspektra. Aktionsforskning har jag funnit som lämplig metod, eftersom jag haft tillträde till forskningsarenan som lärare i olika skolor. I mitt insamlande av material har Birgitta Anderssons bok Bygga upp ett erfarenhetsbibliotek genom sociala berättelser  och seriesamtal (2000) varit vägledande. Birgitta Andersson är den som har introducerat användandet av sociala berättelser  i Sverige. Mitt empiriska material har insamlats från tre olika fall där eleverna varit i olika situationer, haft olika förutsättningar, befunnit sig i olika åldrar och deras problembild har sett olika ut.

Effekten av de tre använda sociala berättelserna har delvis varit måluppfyllande, och slutsatsen är att sociala berättelser  kan användas utanför de autistiska spektra som det tidigare forskats kring. Jag anser att sociala berättelser är ett verktyg som kan användas som problemlösare i många situationer och med stor mångfald hos användarna.”

Det här är sånt som bara kan hända just nu, i den tid jag och vi lever i, med den teknikutveckling, de intressen och det kunnande som finns och som just nu råkade mötas. Det behövdes en företagare som behövde bättra på sin ekonomi genom att vara sommarvikarie på ett gruppboende, det behövdes en semester då det fanns tid att stanna upp och reflektera över en mikrohändelse i vardagen, t ex mitt sagoberättande under gårdagens lunch. Det behövdes en stunds skrivande om händelsen på en blogg som kunde läsas av C där hon befann sig på andra sidan av jordklotet på semester i Vietnam. Hon kunde berätta något som hon visste men som jag inte hade en aning om, nämligen att jag hade råkat snubbla på ett kunskapsområde i sin linda.

Är det inte spännande att leva just nu! Nåväl, jag tänker inte bli forskare inom ”sociala berättelser”. Men jag tänker fortsätta att utforska hur vi flera personer tillsammans möjligen skulle kunna hitta ett sätt att kommunicera tillsammans genom en stunds sagoliknande berättelser, kanske interaktiva, om vår egen vardag. Jag tänker inte ha högre ambitioner än så och absolut inga pedagogiska ambitioner om förändrade beteenden, problemlösning eller så. Lite kommunikativt experimenterande och lek, helt enkelt. För att det roar mig och för att jag inte kan tänka mig att det kan vara skadligt på något sätt.

Innan jag är klar med vikariejobbet har jag väl döpt mitt experiment till ”systemiska berättelser”, för jag är intresserad av vårt samspel och hur vi tillsammans kan kommunicera med varandra i grupp. Jag börjar känna igen mig. Yrkesskadan börjar göra sig gällande. Jag är system-intresserad mer än individ-intresserad.

Idag är det den 15e juli. Det känns som mitt på. Mitt på året, mitt på sommaren, mitt på semestern etc. Men det stämmer inte riktigt, vid närmare granskning. Men, so what. Det är ungefär mitt på nu.

Ännu en arbetsdag. En osedvanligt trevlig sådan. Solen har gassat och det har blåst havsvindar som har kylt luften så att det bara var underbart ute mitt på dan. I vår stad pågår en dansbandskamp i dagarna tre med start i dag. En av de boende och jag kunde ta en promenad på tu man hand på stan och kolla läget. Vi var lite höga båda två att få detta tillfälle av somrig frihet. Min boende B träffade en kompis J från en dagcenterverksamhet. Det blev ett mycket kärt återseende med kramar och armbrottning, klappar och lyckliga grin. Kompisen satt i rullstol och kunde inte styra sina rörelser så värst. Han har en muskelsjukdom som gör att kroppen förvrids, händer och fötter var vridna på tämligen omöjliga sätt. Han verkade inte kunna prata, bara dregla lite, men njuta och vara glad verkade han definitivt kunna. Jag dansade med honom. Tog en arm och var rytmisk med den, hit och dit, upp, ner, väldigt i takt. Och det verkade falla i god jord. Ett tag dansade jag med båda, med deras armar kors och tvärs i ett tokigt virrvarr, och det var kul (tror jag). Kompisen J förmedlade att han ville fortsätta då jag la ner hans arm. Bra betyg. Ja, och jag tyckte det var härligt att dansa loss, jag med.

Min B och jag gick hemöver genom att fortsätta runt stadsviken och kom hem strax innan jag skulle gå av mitt skift. Han tyckte jag var konstig och härlig som buggade loss lite nu och då. Å så fick jag en varm kram.

Det här är välgörande semester för såna som mig. Jag är befriad från intellektuella tankar om arbetslivet, om ledarskap etc. Nu handlar det om att städa, boka tvättider, tvätta, borsta tänder, dela medicin, laga mat, ta en promenad, bugga loss, titta TV, handla och bara gilla varandra eller bara vara lite nyfiken. Men lite intellektuell stimulans får jag. Jag har enastående kollegor, också de sommarvikarier. Alla tre är urtrevliga. De bemöter mig som en kollega på lika villkor, vilket jag uppskattar mycket. Det är starkt gjort med tanke på att jag är över 60 och de är lite över 20.

På det hela taget börjar jag få grepp om rutinerna och det känns som om jag nog klarar det här jobbet rätt bra. Kan ägna mig mer åt de boendes egenheter och eventuella utveckling i stället för allt praktiskt som ska kommas ihåg. Det går helt enkelt som en dans.

Värmen imponerar och tröttar. Äntligen har jag kommit igång med omsorg om huset. Fönstren och spaljén får vad de behöver medan dottern attackerat köket, som ska få nya tapeter. Det är verkligen mycket hög tid för fönstren att få lite omsorg. Jag borstar färgflagor med stålborste och skrapar med stålskrapa. Sen tänker jag måla över det hela och räknar därmed att fönstren ska hålla ännu ett antal år. Jag har lagt en bräda på altantaket för att inte riskera att trampa igenom. På så sätt når jag relativt lätt vardagsrumsfönstren.

Vänstra bilden är en detalj från sovrumsfönstret. På högra bilden syns det spröda altantaket.

Ni skulle se mig då jag ska tillbaka in från altantaket efter förrättat förvärv. Jag sätter mig på fönsterbrädan med benen dinglande utanför. Det är precis så pass att jag når upp att sätta mig. Sen föser jag min gump längre in i rummet över på en stol, som jag placerat där för ändamålet, och då kan jag med yttersta ansträngning veckla in först ena benet och sen det andra in i rummet. Jag ber till gudarna att jag just då ska slippa ryggskott. Det är alltså inte bara att jag har tummen mitt i handen när det gäller fastighetsskötsel. Jag har heller inte de fysiska förutsättningarna. Handlederna orkar inte skrapa nåt längre tag och jag klarar alltså med nöd och näppe att komma åt att göra det jag egentligen inte kan göra. Jag agerar likt humlan, som egentligen inte kan flyga, men det vet den inte om så därför gör den det. Jag varken orkar eller kan renovera mina fönster, men det vet inte tillvaron om, och det finns inga vettiga alternativ just nu (har inte råd att leja för det) så därför gör jag det.

Jag är också lättad över provsvaren. Men det går fort att vänja sig vid att läget är OK, att hälsan självklart är bra, så det gäller att aktivt hålla glädjen kvar en stund. Förkylningen har tagit ny fart så jag rosslar och snorar och känner mig faktiskt aningen ämlig. Det var ju det här bytet jag gärna gjorde. Gärna en vanlig bonnförkylning i stället för en smygande cancer man just inte känner av. Nu har jag fått min önskan bönhörd.  Och ja, det bytet gör jag fortfarande gärna, även om jag just nu känner mig aningen sjuk. Dock inte oroad.

Humlan flyger vidare.

Jag har fått svaren. Nyss blev jag uppringd av läkaren på vårdcentralen. Först och främst vill jag framhålla den välvilliga snabba leveransen av svar. Imponerande. Det var faktiskt i fredags som jag hörde av mig och nu på tisdag förmiddag är jag både undersökt och har fått svar. Å då ska man betänka att det varit både helg och heta sommar-semestertider. Vidare förstod jag att provsvaren i stort sett var goda, dvs inte oroande. Och att det finns ett litet litet men… vilket jag vid det här laget är van vid.

Jag har lätt förhöjda värden på HB, sänka och leverpåverkan (Alat). På levern fanns redan i mars 09 ett nånting, förkalkning kanske, och detta nånting har blivit aningen större nu. Övriga organ (njure, bukspottkörtel etc) ser normala ut. Den här förkylningen jag fick häromdagen kan vara en rimlig förklaring till de lätt förhöjda värdena. Alltså, summa summarum så var det goda besked. Därmed säger jag PU för den här gången. Men… ja, det fanns ju ett men. Förändringen i levern. Det får min urolog ta itu med när vi träffas för ordinarie undersökning i början av augusti.

Jag är nöjd just nu. Och jag struntar faktiskt i vad det var som gav mig de där märkliga smärtorna nattetid, så länge som de inte tyder på att nåt nytt fanstyg är på gång och som vill sprida sig i min kropp. Och det tycker jag nu att jag fått svar på. Det finns inget som tyder på det.

Jag har messat resultatet till min urolog på semester i Frankrike och redan fått ett svar – att hon ska kolla rtg-plåtarna på söndag. Jag är allt annat än bortglömd och alls inte fallen mellan stolarna, även om jag ibland kan få en känsla åt det hållet. Min skyddsängel (urologen KÅ) vakar över mig och det känns himla himla gott. Jag har dragit högsta vinsten faktiskt.

Jag är sommardisträ eller snurrig i största allmänhet. Pinsamheten i mig bara växer. Nu är jag helt besvärsfri både dag och natt. Jag pustar ut och tänker att jag nog inte är allvarligt sjuk. Och det är väl bra att få svart på vitt, så jag inväntar fortfarande alla svar.

Igår röntgades jag. CT röntgen med kontrast. CT står för Computer Tomography eller på svenska DT, dator tomografi. Det säger mig inte så mycket annat än att det inte är fråga om den där tunneln man ska in i  och som lever ett förfärligt liv, som om man var inne i en borrande gruva. Då är det frågan om magnetröntgen. Här är det mer som en stor metallbadring som gör jobbet. Du kan se själv för jag hittat en bild på nätet.

Det låter inte alls illa och så ska andan hållas några gånger. Först några bildsekvenser utan kontrast och sedan en med kontrast. Kontrastmedlet sprutas in genom en nål i armvecket och shit, va fort det går att sprida kontrasten i hela kroppen. Hettan började kännas i hals och underliv och på 20 sekunder kände jag av hettan ända ner i tårna. Därefter togs en ny bildsekvens. Så var det klart.

Jag undrade när jag får del av resultatet. Egentligen ska bilderna skickas till Barcelona för analys och det brukar ta ca en vecka. Men om det är brottom så kan de skickas till regionhuvudstaden. Där vet jag ju att det finns ett gäng på urologen som inte tycker att detta ska vara på deras bord. Och distriktsläkaren då? Jag tänkte att det nog ger sig. Blev snurrig (1) över vem som egentligen bryr sig just nu. Annat än jag själv förstås.

Sen åkte jag och gjorde mina två andra ärenden. Handlade lacknafta och mat. Och jag hann inte mer än komma innanför dörren då det ringde. Jag hade missat att jag skulle jobba på gruppboendet. Det var bara att samla ihop mig och komma lommande nära en timme för sent.  Snurrig (2).

Nyss ringde kvinnan på min revisionsbyrå och undrade om jag hade några papper till henne. Visst ja. Sånt ska fixas även mitt i sommaren. Jag lovade att komma om en stund. Snurrig (3).

Idag är jag kallad till röntgen kl 14.30 med förhållningsorder att dricka 1 liter vatten en timme innan. Och jag brottas med PINSAMHET, som jag försöker prata mig själv till rätta. – Det är klart att du ska kollas, säger jag till mig själv.

De senaste två nätterna har jag haft ringa känningar från buk-rygg. Igår kände bara lite och inatt vete gudarna om jag känt nånting alls. På dagarna har jag varit helt besvärsfri. Jag är faktiskt tacksam att jag berättat om och skrivit ner mina symtom, för just nu känns besvären som i en overklig dimma där jag snudd på undrar om jag hittat på alltihop. Men, som sagt, jag VET att jag hade de besvär jag beskrivit, för de var högst påtagliga medan de var. Och de är väl dokumenterade här på bloggen och i en egenhändigt förd ”symtom-journal” kallad ”julivärkarna”.

Tänk, pinsamhet är en obekväm känsla. I alla fall för mig. Väldigt obehaglig. Och så känns det nu.

Det var en härlig föreställning, trots att det regnade andra halvlek. Sången om Taråberg förtjänar sin uppmärksamhet och lyfter fram företeelser som är en skamfläck i svensk nutidshistoria. Baggböleri och skogsbolagens maktfullkomlighet och giftbesprutning genom två generationers nybyggare. Henrik-Petters familj från 1880-talet och gröna vågarna Pony och Svea på 1980-talet. Pony och Svea avhystes och deras gård brändes ned 1982. Händelser som fått eftermäle i svensk politik liknande Ådalenkravallerna 1931.

Föreställningen är flera timmar lång utomhus och den har ett kreativt berättande som håller publiken fången hela tiden. Sen var det särskilt roligt att dotter T har en av rollerna i föreställningen. Eller rättare sagt flera roller. Hon hade 12 klädbyten att hålla reda på, som piga, ängel, djävul, 20-talsentertainer, bankchef, maskinförare, dock-spelare, hippie, polis... och några av rollerna återkommer här och var och jag kan ha missat ytterligare nån roll.

Å så gick ju Spanien och vann VM i fotboll. VM-matchen fick faktiskt sin plats i föreställningen. I en sekvens bråkar Skogsnäsfolket om ett batteri som kan användas antingen till TVn eller till bilen för att hämta kycklignar. De äldre förfasar sig över bruket av TV medan de yngre vill kolla på matchen, VM -matchen i fotboll, mellan Spanien och Holland. I orginalmanus handlar det om en ishockeymatch, men dagen till ära bytte skådisarna ut texten.

Dottern poserar med en av huvudrollsinnehavarna, han som spelar Pony och som bodde i Taråberg i början av 80-talet. T håller i paraplyer. De används flitigt i föreställningens första del för att illustrera den nya tiden med industrier, show-biz och bankväsende. Paraplyerna kom väl till pass till publiken under andra halvan av föreställningen då himlen behagade öppna sig.

Efter föreställningen satt vi över en kopp te med familjen B-F, där dottern bor medan hon spelar i föreställnignen, och intervjuade dem om bakgrunden, falangerna, hur det kom sig att de över huvud taget hamnade i Skogsnäs respektive Taråberg. Ett avgörande tillfälle var en musikfestivalen på Isle of White utanför Portsmuth i England. Festivalen var en europeisk fortlöpare till Woodstock i USA. Där på Isle of Wight möttes flera likasinnade grupperingar som ville bygga alternativa samhällen. De letade och experimenterade kollektivboende och insåg att  de ville nåt mer än att bara bo flera tillsammans i samma hus. De ville bygga ett samhälle, men insåg att de aldrig skulle ha råd att köpa den mängd mark de behövde i södra Sverige. Därför riktades intresset mot Norrland. Så kom det sig att de hamnade i Skogsnäs utefter Fjällsjöälven, långt in i skogarna bortanför all ära och redlighet (enligt mitt sätt att se på saken).

Deras blotta existens och agerande innebar kulturkrockar som avsatte fingeravtryck både bland lokalbefolkning och i rikspolitiken. Om detta handlar Sången om Taråberg, som är en självkrritisk och samhällskritisk berättelse av hög konstnärlig kvalitet berättad av idel amatörskådespelare i åldrar mellan 8 år och de dryga 70.

Det fanns mycket att prata om på resan hem om vem som gjorde vad, var skådisarna och musikerna kommer ifrån, hur det var egentligen, vilka som har koppling till Skogsnäs där föreställningen gavs, hur den är finansierad, stämningen i och logistiken runt 55-mannateamet etc.

Det finns ett och annat att glädja mig åt en dag som denna.

Hurra 1 - Äntligen har jag fått en alldeles vanlig simpel åkomma. En flunsa har brutit ut. Har dov huvudvärk och tjocknar igen i näsa och hals. Nyser och snorar. Dessutom undrar jag om flunsan möjligen kan ha något med mina tidigare besvär att göra. Hoppas.

Hurra 2 - Idag blir det i alla fall utflykt till Skogsnäs. Jag ser fram emot picnic och föreställning och kanske också se finalen i fotboll tillsammans med vänner. Inte så mycket för bollens skull, eller för Spaniens eller Hollands skull (kolla, jag hänger med så pass) utan för vännernas.

Hurra 3 – Dotter T kommer med mig hem och umgås med mig några dagar. Troligen sätter vi igång med projekt tapetsering och fönstermålning.

Hurra 4 – är ledig nästan hela kommande vecka. Ska bara infinna mig en enda arbetsdag.

Roar mig med att titta TV på Robert Karl Oskar Brobergs jubileums konsert på Circus. Han firar sina 70 år varav 50 på scen. Just nu passar mig hans budskap. Landet tycka synd om sig själv. Upp igen – en härligt rockig låt om att gå ner sig och komma upp igen. Målet är ingenting – vägen är allallallallallt, målet är vägen, målet är vägen, målet är vägen. Min bil är inte lik din bil, det är en likbil. När verkligheten blir sagolik. Det som göms i snö kommer upp i tö, fling fling. Etc.

Har bäddat ner mig i min säng och för säkerhets bunkrat upp med Ibumetin, vatten, korsord och deckare på nattduksbordet och datorn på en lite lägre pall intill. Har ett gott leende på läpparna. Kära Robban, du gör mig glad just nu.

... ... ... ... ...

... ... ...

... ... ... ... ?

Det är inte så att det görs vågen för att jag kontaktar urologen en lördag morgon för att få till en snabb CT-röntgen. Jag är lite slut av kraftansträngningen att komma till tals. Summa summarum betraktas jag inte riktigt vara ett urologärende just nu och kan möjligen bli det via akuten som kallar in urologen om det bedöms relevant. Nu verkar jag ha ”räddats” av VC i min stad och ska troligen CT-röntgas på måndag. Och med det är jag nöjd.

MS på urologen resonerade med mig hit och dit och kom fram till att jag nog inte är deras bord. Senaste CT-röntgen gjordes i mars och den var OK då. Det är inte troligt att något kommer galopperande så här fort. Mjälten – inte trolig. Inte rörelsesmärta - det är nog nåt med buken trots allt. Allmäntillståndet är gott.  Jag slurpar i mig av de lugnande resonemangen men nöjer mig inte med att tro. Jag vill VETA, dvs bli kollad och få uteslutet att det är en ny cancer som spökar. Vems bord jag är på skiter jag också i, bara jag får hjälp. Mitt jobb är att se till att jag inte trillar mellan stolar och det uppdraget är jag hängiven.

I skrivande stund är smärtan helt borta och jag tänker att det nog kan bli en utflykt till Skogsnäs i morgon i alla fall. Ska tillåta mig att knapra på smärtstillande om värken återkommer. Och jag tar till mig att jag trots allt blir väl bemött och tagen på allvar så här under helg och semestertider. Rubrikens stön handlar nog mest om att timingen inte är den bästa för mina besvär.

Det ska bli skönt att få svar från både blodprover och CT. Prover har tagits på njurfunktion, bukspottkörtel och sänka. Blodvärdet vet jag redan att det var bra.  Troligen har urologläkaren rätt. Till veckan vet jag mer. Nu ska jag försöka ta lite ledigt från det här.

Den här natten har varit den ondaste hittills. På väg till men inte över gränsen till djävlig. Värken har kommit och gått. På vid kl 1, av vid 3, på vid 5 och av vid 7. Så är det nu också, alltså av. Pu.

Jag har haft en kortare telefonkontakt med min semestrande urolog KÅ nu på morgonen.  Det är lite märkligt hur hon lyckas pricka in att läsa min blogg just när jag behöver henne som mest. Hon satt på ett flygplan som just skulle starta. Vi var överens om att hon är min skyddsängel.

Hon hade sedvanlig inverkan på mig, både förmedla allvar och inge hopp. Vi pratade detaljer kring värken, smärtlindrande medel, klockslag när jag lämpligen kontaktar avdelningen och vilka som tjänstgör. Kanske CT-röntgen till veckan om det inte blir mer akut än så för mig.

Lurt är det – om smärtstillande inte biter och med en dov värk som är fram-bak-strålande. Kan vara njursten, särskilt om värken är vass (det är den inte) eller något kopplat till ärret efter att äggstocken togs bort. Vilken av de båda äggstockarna var det? Det minns jag inte säkert, men tror det var höger. Ska kolla i gamla dagboksanteckningar.

Efter samtalet inser jag att jag behöver ha beredskap för att kunna ta mig akut till friskhuset redan i helgen. Men att det nog ska kunna vänta till på måndag-tisdag. Nu undrar jag över om jag ska våga resa till Skogsnäs i morgon, 17 mil bort enkel väg och med bara mig bakom ratten. Ingen stand-in-chaufför, i alla fall inte dit.

Känner mig övervakad av min semestrande skyddsängel och det känns himla gott.

Det är bra med specifika frågor. Ja, både mage-rygg.  Ja, aningen av strålande värk ner mot underlivet. Ja, kissningen fungerar och urinen ser normal ut.

Vidare gav hon vägledning i hur jag kan agera.   ... "Mitt förslag är en CT med kontrast, PL är i tjänst (vi går omlott i sommar), så kontakta syster AM på mott och hälsa från mig om det behövs..."

Ja, tack för det. Det ska jag göra. Bara det blir dag någon gång. Och det här med njure hade alls inte förespeglat mig. Men jag är ju faktiskt bara amatörläkare. Nu finns även njuren med i tankarna kring vad det kan vara och var. Inte för att det är så kul, men det är en lättnad att komma vidare i den trevande förståelsen av vad som pågår.

Avdelningen i regionhuvudstaden nästa. De ska få höra av mig när timmarna gått och det blivit dag. En lördag. Stön. !!!

Nu är klockan strax efter midnatt och jag är åter väckt av att det gör ont. Och nu gör det rejält ont. Mer än tidigare. Men det gör varken mer eller mindre ont om jag håller på och klämmer på buken utifrån. Och det är som om det onda också sitter i ryggen. På vänster sida, i höjd med nedre delen av revbenen. En dov intensiv värk som intensifieras vid inandning. Nä, det här är inte kul alls.

Frågorna hopar sig. Hur kommer det sig att det framför allt är på nätterna som det värker? Hur kommer det sig att det inte känns mer eller mindre vid tryck utifrån, men intensifieras vid djupa andetag? Hur kommer det här att utvecklas? Och vad är det för nåt som orsakar det onda?

Jag trodde nog att jag liksom skulle slippa det här i och med att jag överlämnat mig till sjukvården. Att det nog var mer eller mindre inbillning. Nu känner jag mig besviken. För inbillning är det då rakt inte.

Läkaren som tog emot mig var sommarvikarie och en gammal klasskompis från gymnasietiden. Inte visste jag att hon blev läkare. Fick intrycket att hon är här hos sina föräldrar på sin semester och står inte ut med att göra just ingenting. Därför sommarvik. Hon var ivrig i att prata gamla minnen. - Minns du den och den och läraren si och så? Minns du det? Vilka bor kvar här? Jag har aldrig varit särskilt intresserad av gamla klasskompisar, för jag umgicks inte med dem. Nu var jag mer intresserad av att prata om min mjälte.

Lite tur hade jag allt att det var en läkare som jag ”känner”. Hon intervjuade och klämde. Inte heller hon kände nåt särskilt genom att klämma på utsidan och det gjorde inte ont heller. Fast obehagligt var det när hon palperade över det tidigare onda. Naturligtvis var jag i det närmaste smärtfri under besöket. Lite kände jag vid häftig inandning – och gör fortfarande. Två pytsar blod och ett stick i fingret + löfte om att hon skulle anstränga sig att purra liv i röntgen för att få mig röntgad. Jag lovade 10 minuters inställelsetid. Ingen pling har nått mig.

Nu går jag mot en helg och så får jag se på måndag vad det blir av mig. Röntgen, hoppas jag. Och besked från blodproverna. Då har jag också erfarenhet från ytterligare några dygns utforskande kring hur det står till med mig. Hoppas då att allt är bara lugnt. Det är i alla fall lugnare inombords nu när jag liksom ”överlämnat mig”. Till vad, verkar inte spela så stor roll. Sanningen är väl att jag överlämnat mig till en semestrande sjukvård i avveckling. Men skit samma. Den lättare känslan vilar jag i nu under helgen. Jag har gjort vad jag kan  just nu.

Tänker på mina sommarpratare. Flera har pratat om långvarig ohemul omänsklig ryggvärk och oändliga 60 dagars väntan till undersökning av en expert.  Så kan det vara. Å som kommer jag med några dagars ömmande mage/rygg/mjälte och får komma till läkare på stört. Så olika det kan vara. Det visar nog att det inte är livsfarligt att ha ont i ryggen, medan det kan vara det att gå med en eventuell cancer som inte upptäcks i god tid. I den dödsförnekande kultur vi lever i görs prioriteringar som gynnar mig.

Nu sitter jag i en välbekant naket utsatt situation i min ensamhet. Den här gången är det inte så psykiskt dramatiskt för nu törs jag tänka tanken på cancer utan att det känns förbjudet eller hysteriskt. Och det är också OK att vara hypokondrisk, vilket jag mycket väl kan vara just nu. Men ett vet jag – jag ska kontrolleras. Det är jag helt inställd på, även om min situation känns overklig. Jag är inte precis dödssjuk. Det är knappt så det förtjänar att nämnas, det jag har.

Nu handlar det om förnimmelser åt mjälten till. Har haft känningar i ca 4 dagar. Det varierar mellan knappt kännbara förnimmelser till dov men högst påtaglig obehaglig värk. Den kommer och går. Jag mår nästan lite illa då värken är där. Har vaknat och varit vaken nån timme två nätter av att det värker. Först undrade jag om jag legat snett eller om jag hade ett ryggskott på gång, musklerna kändes ansträngda i en korsett runt ryggen och magen påverkad.  Har även dagtid haft känningar. I natt var värken påtaglig och nu kunde jag som amatörläkare lokalisera det onda till mjälten. Både rygg och mage är påverkad. Känner ingen svullnad eller förhårdnad då jag klämmer på buken över det onda. Idag, nu på morgonen, ringde jag 1) sjukvårdsupplysningen och blev anmodad att omgående ringa 2) min vårdcentral. Där beklagade sköterskan att jag inte kunde få tid förrän kl 14 idag. !!! Det gör mig inte precis mindre undrande.

Naturligtvis har jag konsulterat dr Google och sett att man kan ha mjältförstoring -  av diverse skäl. Det behöver inte vara cancer. Jag har läst om lymfom, som är ett samlingsnamn för både allvarlig och snäll cancer. Jag har förberett läkarbesöket med att sakligt kunna ge min sjukdomshistora, som är relativt kort men ändå av vikt i sammanhanget. 2004 en äggstock bort. 2007 aggressiv blåscancer, opererats och behandlats – dock avbruten behandling, kontrolleras regelbundet än, hittills cancerfri. Å så kan jag redogöra för cancer i släkten – det är relativt lite jag har att komma med där.

Tillåter mig att undra om jag ska undersökas närmare omgående, kanske läggas in, kanske redan idag (fredag ??? knappast !!!) eller om det blir frågan om väntetider och sånt (det är ju faktiskt semestertider !!!). Däremot har jag satt lås på tankar om en framtid av möjliga operationer, t ex att ta bort mjälten, och behandlingar och vilka konsekvenser det kommer att få på jobbet. Jag har sagt till mig själv att nu tar vi en sak i taget. Först diagnos. Det får räcka med att jag undrar om jag kan se föreställningen ”Sången om Taraåberg” med min dotter involverad på söndag i Skogsnäs. För det undrar jag faktiskt.

Och ja, jo, nog finns en viss beredskap i mig.  Vet bara inte för vad. Det är en sån här gång det är skänt att vara bloggare. Har ingen lust att i detta skede involvera mina barn eller vänner. Ändå är det skönt att sätta ord på BEREDSKAPEN.

Några ord från en kär vän, MA, ringer i mig. - Du ska då komma med såna dramatiska åkommor hela tiden. Kan du inte bara ha nåt lite mer anspråkslöst och vanligt. Flunsa, typ. Om det säger jag - Jo, gärna. Väldigt gärna. Men du förstår, i det avseendet är jag frisk som en nötkärna.

Det är därför det känns så overkligt just nu. Så frisk och ändå med sån beredskap.

Sommarprataren Nicklas Lundblad pratade också om avgörande händelser i livet. Såna där händelser som, när de pågår, inte utmärks på ett särskilt sätt, men som med en titt i backspegeln fått stor betydelse i våra liv. Han berättade om en lärare som LÄSTE vad han skrivit och BEMÖDADE sig att återkoppla på ett seriöst sätt. Så här i backspegeln var det som Nicklas skrev då inte av nån större betydelse, men återkopplingen var det. Han blev sedd som en skrivande och formulerande person, han blev tagen på allvar. Det stärkte honom för all framtid. Han fick en identitet av att vara en person som kan skriva.

Jag minns en sådan händelse i mitt liv. Den handlar också om skrivande, men min upplevelse har också ett genusperspektiv i sig. I realskolan hade vi en ung kille som var vikarie i svenska en tid. Jag fick ett uruselt betyg på en uppsats jag skrev. Om vad – det minns jag inte längre. Tror att det var underkänt, faktiskt och det var jag inte riktigt van vid. Jag var ju gubevars en duktig flicka redan på den tiden. Jag kände mig väl lite stukad och så var det inget mer med det. Funderade aldrig på att bedömningen kunde ifrågasättas. Men historien sluter inte här.

Jag hade en tyska-fröken som var en utmärkt lärare och som öppnade vår värld för skönlitteratur, geografi, kultur och politik inom det tyskspråkiga området. Jag avgudade henne och fick tillgång till Bertolt Brecht, Kurt Weill, Heinrich Böll och undrar om inte Günter Wallraff fanns med i gänget av nya bekantingar. En dag kom hon fram till mig och berättade att hon (tjyv-)läst min underkända uppsats. Hon sa att om hon hade bedömt den så hade den fått toppbetyg och att hon alltså inte alls var överens med vikarien om bedömningen.

Då var det här snarast en förvirrande händelse som snabbt föll i glömska. Men i backspegeln ser jag vad den gjorde med mig. Jag blev sedd som en skrivande person av en lärare jag hade tilltro till. Jag fick en identitet som skrivande person och dessutom en sorts upprättelse.

Nu fantiserar jag om vikarien som kanske inte tålde duktiga tjejer och njöt av att sätta dit mig eller som bara inte hade förmågan till bedömning. Jag tänker inte längre på att det jag var jag som gjort ett undermåligt jobb. Tänker också på min unga lärare jag hade under den här AI-kursen som jag läste i våras. Nu har jag i alla fall vett att tänka att det inte självklart är jag som gör en bristfällig insats utan att det kan vara bedömaren som har brister. Det som också hände är barnets upprördhet över orättvisa. Helt klart är att jag har en god självkänsla och rentav njutning i att skriva. Några litterära mästerverk är det inte – det är inte min ambition och behöver verkligen inte vara det – men emellanåt tycker jag nog att jag får till en och annan klok tanke eller intressant abrovinkel.

Och vet du vad. Det tror jag att jag har min tyska-fröken att tacka för. Tyvärr kan jag inte tacka henne. Hon dog i cancer för många många år sedan. Men jag kan ju alltid leva med den här lärdomen och ge igen när det passar sig. Precis som Nicklas pratar om – att bekräfta någon som håller på att forma sin skrivande identitet.

Det behövs inte tusentals läsare på nätet för att jag skall bli bekräftad i min skrivande identitet. Det räcker med EN.

Teknik, språk och världsbild hänger ihop – det lär jag av Nicklas Lundblad som sommarpratade häromdagen. Han är filosofie doktor i informatik och samhällspolitisk rådgivare på Google.

Det stämmer med vad jag lärt och vad jag lär ut. Han gav flera exempel – från den pågående internetrevolutionen och den stora mängden information som nu finns tillgänglig på nätet. Vi messar och twittrar och skapar delvis ett nytt språk för att kunna kommunicera snabbt och effektivt utan alltför många knapptryck. Tekniken är med och styr vad och hur vi skriver och det formar vårt språk som formar vår världsbild.

Teknikutveckling och det skrivna ordet är också maktutövning. Innan nätet och innan tryckkonsten kunde det skrivna ordet begränsas. Nu är allt tillgängligt för alla och utgör ett hot för alla som vill begränsa ordets makt.

Och skriver - det gör vi. Allt fler och allt mer. Vi tillhör den mänskliga arten Homo scriptor. Han pratade också om den snabbt ökande mängden information och kunskap som finns tillgänglig på nätet. Vart 3e år fördubblas informationsmängden på nätet.  Mellan 1750 och 1900, alltså på 150 år fördubblades den tillgängliga informationsmängden i världen, mellan 1900 och 1950 – på 50 år -  likaså. Idag är fördubblingshastigheten 3 år och den förkortas alltså hela tiden. Jag blir närmast snurrig i huvudet vid blotta tanken.

Idag har jag varit med om en liten vardagshändelse som gör mig mäkta stolt. Har arbetat min andra dag som sommarvikarie. En av de boende, B, är 50 och mongoloid. En jättego kille. Han är yngsta barnet i en syskonskara på 4 och hans mamma var 43 då han föddes. Mamman är alltså 93 nu och hon bor i samma huskomplex som vårt gruppboende, fast i en annan trappuppgång. Han hälsar dagligen på henne.

Idag bjöd han med mig att hälsa på henne. Stolt förevisade han mig för henne. Vi hälsade och småpratade lite. Om de 4 syskonen och bilderna på alla barn och barnbarn som hon hade i sin bokhylla. Om hennes hälsa. Hon verkade vara en riktig krutgumma men hon tyckte själv att kroppen inte ställde upp som förr. Om hur hon och maken för 10-talet år sedan bott i en annan lägenhet i stan med sonen B i lägenheten intill. Hon hade fått rådet att låta honom bo i gruppboende i stället. Antar att det var med tanke på föräldrarnas redan då höga ålder. Pappan dog för 7 år sedan. Hon berättade att han inte trivts så bra med gruppboendet, så hon hade behövt flytta efter närmare sonen. De satt där och var så överens om att han inte trivdes med gruppboendet. Och jag tappade hakan. I alla fall invärtes. Har intrycket av att ha verkligen stortrivs med sitt boende och att han snarast är gruppbostadens kelgris och att han trivs i den rollen. Efter en stund bidrog jag till att bryta upp för B visade alls inga tecken på att göra det. Det visade sig att ingen annan av oss 4 vikarier har förevisats för mamman. Vi träffades alla i skiftbytet kl 15. De andra har varit där som vikarie längre än jag.

Jag känner mig stolt och hedrad över detta förtroende. Och så är jag förundrad över mammans och sonens enighet om hans otrivsel. Undrar om han på detta sätt bekräftar henne och talar om för sin mamma att hon är viktigast av alla. Och att han gör det genom att säga att han inte trivs där han bor. Lite tragiskt blir det om hon verkligen tror att han otrivs. Detta sätter myror i mitt huvud. Stolta myror och undrande. Det här vill jag veta mer om. Tänk om det är en mamma-son-bindning som inte gynnar någon?